Ficus L., bot., växtslägte af nat. fam. Urticaceae, kl. Monaecia L., ordn. Triandria, i synnerhet utmärkt genom sin egendomliga blomställning. Dennas axel är nämligen urholkad, med på insidan sittande blommor (se figuren); upptill finnes en smal, af skärmfjäll sluten öppning. En sådan bildning kallas fikon. Blommorna blifva sålunda aldrig synliga utvändigt; också förde Linné slägtet i början till Cryptogamia. Vanligen äro blommorna enkönade, med han- och honblommor inom samma "fikon". Äfven stiplernas beskaffenhet är egendomlig. I början bilda de kring knoppens yngre delar en hylsa, som affaller, när det nästa egentliga bladet utvecklas. Arterna (mer än 600) äro mjölksaftförande buskar eller träd, ibland af betydande storlek, många med luftrötter af understundom mycket egendomlig art. Några äro lianer. Arterna förekomma i varma land öfver hela jorden, talrikast på Malajiska arkipelagens och Stilla hafvets öar. -- Den mest kända är F. Carica L., vanliga fikonträdet, som för
sina ätliga fikon sedan urminnes tider odlas i Medelhafslanden, der det också är allmänt förvildadt. Fikonträdet anses härstamma från södra Asien. Trädet (i vildt tillstånd är växten ofta en buske) når ända till 10 m. höjd och har handnerviga, vanligen hjertlika, hela eller flikiga blad. Fikonen äro vid mognaden, som inträffar 2--3 gånger på året, vanligen päronformiga; deras axeldel samt blomhyllets blad äro köttigt
uppsvällda och mycket sockerhaltiga. I mognadt tillstånd innesluta de en mängd små frukter (nötter). Till färgen äro de ljusa (gröna, gula etc.) eller mörka (bruna, svarta etc.). En mängd varieteter förekomma (smyrnafikon, kransfikon, dalmatiska fikon m. fl.). -- Fikonen ätas vid mognaden antingen råa eller på olika sätt tillagade, antingen färska eller (vanligast) torkade, och de utgöra i sydliga land ett hufvudnäringsmedel för menniskor och djur. Torkade fikon äro föremål för en icke obetydlig handel och äro jämte russin Europas vigtigaste sydfrukter. Fikon voro, jämte säd, oliver och vindrufvor, Palestinas värdefullaste alster. De gamle grekerna drefvo en betydande handel med fikon. I Attika förbjöds utförsel af dem, när skörden ej utfallit väl; förbudet öfvervakades af särskilda väktare, sykofanter (af Grek. sykon, fikon). Staden Athen hade ett fikon i sitt vapen. -- Frömjölets öfverförande till märkena sker genom en liten galläpplestekel (Cynips Psenes L.), som lägger sina ägg i fikonen och dervid förer omkring frömjölet. Redan i forntiden hängde man vilda fikon, som voro angripna af denna insekt, på grenarna af de odlade träden, för att insekterna skulle krypa in i dessas fikon (kaprifikation, af Lat. caprificus, vildt fikonträd). -- F. sycomorus L., mulbärsfikonträd eller sykomor, är ett högväxt träd, inhemskt i Palestina och norra Afrika; äfven det har ätliga, välsmakande fikon. Det nämnes ofta i bibeln, och det var i ett sådant träd Zacheus hade klättrat upp för att få se Jesus. Af mulbärsfikonträdets ved förfärdigade de gamle egypterna kistor till sina mumier. -- F. elastica L., gummiträd (ej att förvexla med de verkliga gummiträden, Eucalyptus), ostindiskt kautsjukträd, är välbekant såsom en af de vanligaste och vackraste, i växthus och boningar odlade, "bladväxter". I sitt hemland, Ostindien, når detta träd en höjd af omkring 30 m. Af dess mjölksaft (liksom af flere andra ficus-arters) beredes kautsjuk, och denna art är, näst Siphonia elastica, den vigtigaste bland de växter, af hvilka nämnda ämne fås. F. indica Roxb., banian-trädet, är, liksom några andra arter af slägtet (såsom F. bengalensis L.), märklig för de egendomliga lundar den bildar, och hvilka skenbart bestå af många stammar med en gemensam krona. Dessa uppkomma på det sätt, att luftrötter nedskjuta från grenarna af ett träd till marken, der de slå rot, förtjockas och antaga utseende af stammar samt göra tjenst som sådana. Sedan utskjuta nya grenar, som i sin ordning nedskicka liknande luftrötter. I Ostindien, växtens hemland, finnes på ett ställe en sådan lund, bildad af ett enda träd och innehållande öfver 3,000 större och mindre stammar. I dess skugga lära fem kavalleriregimenten på en gång kunna slå läger. Trädets frö gror ej sällan i toppen af en palm, dit det förts af någon fogel. Luftrötter nedskickas sedan till marken, hvilka, omfamna och till sist kunna döda palmen. Äfven hos andra arter förekommer stundom ett liknande växtsätt. Åter andra hithörande arter, t. ex. de brasilianska s. k. mordslingerväxterna, gro visserligen i marken, men deras stam utskickar åt sidan luftrötter, hvilka gripa rundt om stammen af ett närstående träd, som tjenar till stöd åt växten, men hvilket den så hårdt omsluter, att trädet till sist dör ut. Andra mordslingerväxter växa i spiral omkring det träd, som de stödja sig vid och slutligen döda. -- F. indica och den i samma trakter växande F. religiosa L., heliga fikonträdet, lemna ett harts, gummilacka, som hos dessa och många andra trädslag utflyter genom stynget af gummilack-sköldlusen (Coccus lacca). I Ostindien anses sistnämnda art som ett heligt träd, emedan Buddha skall hafva undervisat under dess skugga. Också odlas det kring pagoderna derstädes. -- F. stipulata Thunb., från Kina och Japan, är en klängväxt, som medelst en mängd luftrötter häftar sig tätt fast vid andra växter, murar, väggar etc. Af denna orsak och för sin snabba tillväxt odlas den ofta i växthus. -- Hos flere arter (t. ex. F. Saussureana DC.) är mjölksaften mild och närande, hos andra i hög grad giftig. Några arter (t. ex. F. politoria Low.) hafva så skarpa blad, att dessa nyttjas till polering. Ldt.
