Fiskar, Pisces, zool., en till ryggradsdjuren (Animalia vertebrata) hörande klass, utmärkt derigenom att dess medlemmar vanligen hafva en af fjäll eller plåtar betäckt, mera sällan naken hud, att deras extremiteter utgöras af fenor, att de andas ständigt och vanligen uteslutande med gälar, att de lägga ägg o. s. v. För öfrigt hafva de rödt blod, hvars värmegrad föga öfverstiger det omgifvande vattnets, och som derför plägar benämnas kallt, samt -- med ett enda undantag -- hjertat bestående af en kammare och ett förmak. -- Fiskarnas yttre form visar i regeln en mer eller mindre cylindrisk kropp, som utvidgar sig på midten och afsmalnar mot bägge ändarna, i synnerhet den bakre. Genom denna anordning och fenornas ändamålsenliga byggnad klyfva de med lätthet vattnet, i hvilket de lefva. I sina rörelser underlättas fiskarna äfven af den s. k. simblåsan, en i bukhålan under ryggraden belägen, luftfylld och hinnartad säck, hvilken saknas endast hos de fiskar, som vistas på bottnen. Genom en tryckning af refbenen sammanpressas den i nämnda blåsa innehållna luften, hvarigenom kroppen blir mindre till sitt omfång, men på samma gång tyngre, så att den sjunker nedåt. När trycket upphör, utvidgar luften åter simblåsan, och kroppens volym tilltager, under det att dess egentliga vigt minskas, så att fisken, som numera blifvit betydligt lättare, stiger af sig sjelf och utan ansträngning uppåt likt en ballong. På sådant sätt kunna fiskarna efter behag sänka och höja sig uti vattnet. Snabbheten i rörelserna motsvaras också ofta af en beundransvärd uthållighet. Det är, t. ex., bekant, att hajar kunna under flere dagar kretsa omkring fartyg, från hvilka de vänta sig byte. -- Fiskarnas andliga förmögenheter och yttre sinnen stå på en vida lägre utvecklingsgrad än de öfriga ryggradsdjurens. Exempel finnas emellertid att fiskar, såsom bl. a. foreller, kunna blifva ytterst tama, att karpar och gäddor utveckla mycken list, att laxhonorna lägga i dagen en viss konstfärdighet, i det att de med stjerten göra en fördjupning i sanden för sina ägg. Med undantag af det i detta hänseende nära nog ensamt stående spiggslägtet visa fiskarna föga eller ingen omsorg om sin afföda, ehuru de alla uppsöka lämpliga platser för äggläggningen. Till lefnadssättet förete fiskarna åtskilliga egendomligheter. Synnerligen anmärkningsvärda äro de vandringar, som åtskilliga af dem företaga i sammanhang med fortplantningen -- en företeelse, som i viss mån kan jämföras med foglarnas flyttningar. Vid den tid, då äggen läggas och befruktas -- fiskarna sägas då leka --, byta de nämligen om vistelseort; båda könen samlas ofta i omätliga skaror eller s. k. stim, som rycka fram i en bestämd ordning och draga från djupare ställen i haf eller sjöar närmare intill kusterna eller andra grunda ställen. Särskildt må nämnas, att laxen om våren vandrar uppför floder till bäckar och sjöar för att lägga sin rom på samma ställen, der den sjelf blifvit kläckt, hvarefter den på hösten återvänder samma väg den kommit. Märkligt är ock det förhållandet att vissa fiskarter uppträda i ofantliga massor och efter obestämda tidrymder på ställen, der de eljest förekomma mera sparsamt, hvarpå i synnerhet sillen lemnar ett välbekant exempel. -- Vissa fiskar uppnå en hög ålder, t. ex. gäddan, som kan blifva öfver 200 år gammal. -- Fiskarna vistas utan undantag i vattnet. Det största antalet, öfver tre fjerdedelar, lefver i hafvet, de öfriga i sött vatten. Somliga fiskar uppehålla sig endast i klara, flytande vattendrag, andra älska stillastående vatten med fet och sandig botten; somliga bebo ständigt öppna hafvet, andra närma sig kusterna, åtminstone vid lektiden, under det andra åter hälst uppehålla sig vid klippiga hafsstränder. Några, t. ex. ålen och klätterfisken, komma stundom för en kort tid upp ur vattnet, men de flesta dö kort efter det de tagits ur detta sitt element.
I allmänhet röra sig fiskarna mer eller mindre snabbt och vida omkring; några få kunna "flyga" eller rättare med tillhjelp af de förlängda bröstfenorna kasta sig fram längre eller kortare sträckor och derunder hålla sig uppe några ögonblick öfver vattenytan, under det att andra tillbringa nästan hela sitt lif ungefär på samma ställe, t. ex. marulken. En och annan, såsom pir-ålen, lefver parasitiskt på andra fiskar, vid hvilka han suger sig fast liksom med ett koppglas och i hvilka han sedermera inborrar sig. Några fiskar lefva ensamma, medan andra uppträda i stora sällskap, särdeles vid lektiden. -- Fiskarna hemta med få undantag (t. ex. karpfiskarna) sin näring uteslutande ur djurriket. Åtskilliga äro ytterst glupska röfvare, som stundom, t. ex. gäddan, icke ens skona sin egen art. För några fiskar, t. ex. hajen, äro icke ens större hafsdäggdjur, såsom hvalar, säkra. I allmänhet utgöra maskar, blötdjtir, insekter och smärre fiskar deras hufvudsakliga föda. Vissa fiskar äro försedda med egendomliga hjelpmedel för att skaffa sig näring. Sålunda anses de långa, i vattnet masklikt slingrande skäggtrådar, med hvilka somliga fiskar äro utrustade, tjena att locka mindre rof. Somliga fiskar nedspruta med en fin vattenstråle de vid vattenytan kringflygande insekterna, under det andra åter kasta sig i en båge upp ur vattnet och gripa sitt byte. Några, t. ex. darrvelsen, äro i besittning af den egendomliga förmågan att medelst vissa i kroppen befintliga organ efter behag utdela elektriska slag och derigenom döfva djur i sin närhet. -- Fiskarna föröka sig genom ägg eller s. k. rom. Endast några få föda lefvande ungar. Sedan honan gifvit ifrån sig rommen, befruktar hannen densamma med en vätska, den s. k. mjölken. Romkornen äro i allmänhet runda och omgifna af en tunn hinna, hos några få, t. ex. hajarna, af en fyrhörnig, läderartad hud. Äggen utkläckas af solvärmen. Fruktsamheten är i allmänhet ytterst stor, så att en enda hona (t. ex. af sillen) kan lägga öfver 50,000, ja stundom (t. ex. af torsken) öfver 5 millioner ägg. Detta stora antal förklaras af de ogynsamma förhållanden, för hvilka rommen och ynglet vanligen äro utsatta. Naturen har sjelf satt en gräns för en alltför stor förökning. Ty få lefvande varelser äro så prisgifna åt förföljelser af såväl sina egna likar som tallösa hafsfoglar, själar och hvalar, för att icke nämna deras fruktansvärda förödare menniskan. Många ägg blifva äfven obefruktade, och ännu flere gå förlorade genom stormar. På detta sätt blir endast en högst ringa bråkdel af den unga afveln fullvuxen, och af de fullvuxna tillintetgöras milliarder. I allmänhet är våren tiden för fiskarnas fortplantning, ehuru några leka tidigare, andra senare. -- Fiskar finnas i alla vatten på jorden. Sådana träffas mer än 300 m. djupt i hafvet och i Alpernas och Pyreneernas insjöar till öfver 2,000 m. ofvan hafsytan, i granskapet af den eviga snön. Deras antal tilltager betydligt uti de varma hafven omkring eqvatorn, der äfven de praktfullaste arterna förekomma. Ungefär 9,000 nu lefvande arter äro beskrifna, hvartill komma 1,000 utdöda. Omkring 160 arter tillhöra Skandinaviens fauna. -- Fiskarnas kött tjenar hela folkslag till deras enda eller hufvudsakliga föda. Det är likväl mindre närande än de varmblodiga djurens och icke så sällan hårdsmält. Af några arter beredas tran, husblås m. m. Äfven fångst af och handel med fisk gifva sysselsättning och förtjenst åt tusentals menniskor. Man betänke blott de otaliga händer, som ensamt stockfisk- och sillfisket sätter i rörelse. Till följd af denna fiskarnas stora användbarhet utgör fiskfångst eller fiske i åtskilliga land en högst vigtig näringsgren.
Fiskarna indelas i följande underklasser:
A. Gällock finnas.
a. Skelettet förbenadt och stjertfenans flikar lika stora. I. Teleostei.
b. Skelettet delvis broskartadt och stjertfenans nederflik mycket större. II. Ganoidei.
B. Gällock saknas.
a. Blodet rödt.
1. icke sugmun. III. Chondropterygii.
2. sugmun. IV. Cyclostomi.
b. Blodet färglöst och i st. f. hjerta ett pulserande kärl. V. Leptocardii.
Den första underklassen, Teleostei, Benfiskar, indelas i följande ordningar:
A. Öfverkäksbenen icke sammanvuxna med mellankäksbenen eller hjernskålen.
a. Gälarna icke tofsformiga.
1. Rygg-, anal- och bukfenorna mer eller mindre taggstråliga:
1. nedre svalgbenen skilda. I. Acanthopterygii l. Taggfeningar.
2. nedre svalgbenen sammanvuxna. II. Pharyngognathi l. Svalgkäkar.
2. Alla fenorna mjukstråliga:
1. bukfenorna, då sådana finnas, belägna nära bröstfenorna. III. Anacanthini l. Mjukfeningar.
2. bukfenorna, då sådana finnas, belägna långt bakom bröstfenorna. IV. Physostomi l. Blåsmunnar.
b. Gälarna tofsformiga. V. Lophobranchii l. Tofsgälar.
B. Öfverkäksbenen orörligt sammanvuxna med mellankäksbenen och hjernskålen. VI. Plectognathi l. Fastkäkar.
Den andra underklassen, Ganoidei, Emaljfjälliga fiskar, bildar en enda ordning af samma namn.
Den tredje underklassen, Chondropterygii l. Selachii, Broskfiskar, delas i ordningarna:
A. En enda yttre gälöppning. I. Holocephali l. Helhufvud.
B. Fem till sju yttre gälöppningar. II. Plagiostomi l. Bredmunnar.
Den fjerde underklassen, Cyclostomi, Rundmunnar, och den femte, Leptocardii, Rörhjertan, bilda hvardera för sig en ordning. J. G. T.