Fjerde ståndet

Fjerde ståndet, en i senare tid, först i Tyskland, uppkommen politisk term, som nyttjas för att beteckna den stora klass af menniskor, som måste använda sin tid och sina krafter uteslutande på ett dagligt arbete och på förvärfvande af lifsuppehälle, i motsats till det s. k. tredje ståndet, representanterna för kapitalet och en tryggad ekonomisk tillvaro. Det fjerde ståndets styrka ligger, säger Bluntschli, i den stora massan af städernas småborgare (handtverkare, småhandlande, smärre industriidkare) och arbetare samt af bönderna på landet, och det bör noga skiljas från proletariatet, hvilket väl hufvudsakligen rekryteras ur fjerde ståndet, men äfven ur samhällets öfriga klasser. Det fjerde ståndet bildar, genom sin ofantliga massa, basen i det moderna samhället, och staten hemtar derifrån hufvudsakligen sin finansiella och militära styrka. Medvetandet derom måste drifva det till anspråk på delaktighet i det politiska lifvet och statens styrelse, ett deltagande, som, i motsats till åtskilliga statsrättslärares betänkligheter, icke behöfver gå ut på den demokratiska republikens upprättande. Fjerde ståndet vänder sig i sin kamp mindre mot monarkien än mot tredje ståndet, hvars lyckligare sociala och ekonomiska samt, efter adels- och presteståndens fall, förherskande politiska ställning väcker dess afund eller leda. Frankrikes nyare historia lemnar derpå ett öfvertygande bevis: det var med böndernas, småborgarnas och arbetarnas hjelp, som Napoleon III upptimrade sin kejsaretron. Han lockade dem med skenet af allmän rösträtt, det är sant. 1848 års republik hade lofvat dem detsamma, men, till följd af deras politiska okunnighet och oförmåga, skänkt landet en representation -- för tredje ståndet. -- Uttrycket fjerde ståndet i ofvan anförda mening är icke tillämpligt på svenska förhållanden. Under den tid ståndsrepresentationen fanns, egde Sverige redan ett politiskt myndigt fjerde stånd, bondeståndet, och det gamla borgareståndet representerade en annan del af kontinentens "fjerde stånd". Den nya riksdagsordningen (1866) gjorde visserligen slut på ståndsförfattningen, men gaf de samhällslager, som dessa två stånd omfattade, fortfarande ett stort politiskt inflytande. J. Th. W.