Fjord (N. fjord, D. fiord, E. firth, af Isl. fjörðr), långt i landet ingående hafsvik, som i förhållande till bredden eger ett betydligt djup och begränsas af branta, ofta nästan lodräta, höga bergväggar. Norge är säkerligen, så vidt man nu känner, jordens mest utpräglade fjordland. Hela dess kust är sönderskuren af större och mindre fjordar. Dessa äfvensom Skotlands djupa bukter äro väl bekanta. Kusterna der stå i skarp kontrast mot konfigurationen af t. ex. Frankrike och Spanien. De norska fjordarna uppnå ofta flere mil i längd; deras djup är betydligt, hos Hardangerfjorden 631 m. och hos Sognefjorden 1,244 m. Största djupet ligger i de flesta fall icke vid mynningen af fjorden, utan närmare dess inre del. De begränsande klippväggarna resa sig till tusentals fot öfver hafsytan. På Nord-Amerikas nordvestra kust sträcker sig Jervis inlet mera än 70 km. in i landet, med en bredd, som sällan öfvergår 3 km.; på båda sidor resa sig nästan lodräta bergväggar till
1,500 à 1,800 meters höjd, och djupet under hafsytan rivaliserar nästan med fjälltopparnas höjd. -- Fjordfenomenet är bundet vid jordens nordliga och sydliga breddgrader, eller vid just de trakter af jorden, der man finner spår efter en istid, hvaremot det nästan helt och hållet saknas i den lägre tempererade och heta zonen. Det finnes således en nordlig och en sydlig fjord-zon. Den förra når längs Nord-Amerikas vestra kust ned till 48:de, vid den östra till 43:dje breddgraden. Inom den södra fjord-zonen kan fjordbildningen iakttagas i Syd-Amerika, särdeles å dess vestra kust, nedanför 42:dra breddgraden, samt förekommer också på Nya Zeeland, Auckland och andra öar, men saknas på hela den afrikanska kontinenten och i öfriga land inom det södra halfklotet. -- Rörande fjordarnas uppkomstsätt herska ännu olika meningar, men den allmännast antagna är den, som först framställdes af amerikanske naturforskaren J. Dana, enligt hvilken fjordarna äro i klippan urhålkade af väldiga glacierer, hvilka i en förgången tid betäckte de land, der ifrågavarande företeelser nu finnas. Enligt en annan åsigt, som för närvarande förnämligast fasthålles af några norske geologer, skulle fjordarnas uppkomst hufvudsakligen bero af rubbningar (sprickbildningar) i jordskorpan. Nästan öfverallt ega fjordsidorna märken efter isens verkningar, i form af repor samt jämnslipade bergytor, och det synes i hög grad sannolikt, att fjordarna en gång varit fyllda med gamla glacierer, hvilka genom sin framåtglidande rörelse ut mot hafvet urhålkat dem till deras nuvarande djup. -- Jfr Fjärd. E. E.