Flodfart, l. sjöfart på floder och kanaler, idkades redan af de äldsta kulturfolken, långt innan kustfarten och farten på öppna sjön uppstodo vid Persiska vikens och Medelhafvets stränder. Nilen kan anses såsom flodfartens vagga. Enligt Herodotus voro de äldsta nilbåtarna (Gr. baris) förfärdigade af akacia-plankor, fästa till långa stänger och tätade med papyrus. De voro således tämligen ofullkomliga. Men ehuru egypterna ej voro ett sjöfarande folk, lärde de sig med tiden att bygga förträifliga flodbåtar både med afseende på storlek, form och rigg. Lika gammal som den egyptiska var flodfarten på Eufrat och Tigris, men af något senare datum var farten på Indus och på Kinas stora floder. Liksom egypterna lärde sig snart kaldéerna att gräfva kanaler och företaga strömregleringar för att af vända faran af tvillingflodernas plötsliga öfversvämningar. Bergsborna vid flodernas öfre lopp fraktade sina produkter till Babylon på timmerflottar eller på båtar af vidjor, öfverdragna med skinn och öfversmetade med jordbeck. Dylika farkoster äro ännu i bruk på nämnda floder. Hinduernas farkoster voro ock af en ganska enkel konstruktion; de utgjordes förnämligast af kanoter, förfärdigade af grofva bamburör. Af tvänne till hvarandra surrade kanoter bildades stundom ett slags dubbelbåt, liknande dem, som begagnas af innevånarna på Söderhafsöarna. Ganska sannolikt skilde sig kinesernas äldsta farkoster föga från de flodbåtar, som ännu under namn af "junk" och "paro" förekomma på Kinas floder och otaliga kanaler. Den största af dessa kanaler, den s. k. Kejsarekanalen, mellan Hangtsjeufu och Peking, som sedan midten af detta årh. lemnats att förfalla, vittnar om den stora vigt kineserna fordom fäste vid de inre vattenvägarna. -- Sedan Medelhafvets östra och vestra land genom feniciernas och kartagernas sjöfart satts i förbindelse med hvarandra, blefvo Galliens floder, förnämligast Rhône, Garonne, Loire och Seine af betydelse för handeln, och genom dessa förmedlades samfärdseln med få afbrott från Medelhafvet till Galliens vestra och norra kuster. Först senare förenades dessa floder genom kanaler. Under 1100-talet, med korstågen, började handeln, mellan det inre Europa och Konstantinopel samt de italienska sjöstäderna att söka sig en väg på Donau och Rhen, hvilken senare flod blef ett medel för odlingens spridande från Nederländerna öfver en stor del af Tyskland. Under medeltiden blefvo Nederländerna en sammanbindningslänk mellan den indiska handeln och den nordiska, mellan de italienska republikerna och hansestäderna. Då samtidigt inhemsk slöjdflit tog fart i Nederländerna, uppstod en liflig inre samfärdsel, som, till följd af landets egendomliga natur, tog form af flodfart. Holländarna blefvo de förste i Europa, som i stor skala tillgodogjorde sig sitt lands naturliga vattenvägar och utvidgade dem genom kanalisering. I nyare tider följdes deras exempel först af fransmännen, som 1666 började anläggningen af Canal du midi, och sedermera, under senare delen af 18:de samt under innevarande årh., af andra europeiska folk. Under senare tider har flodfarten nått en ofantlig utveckling, och en mängd kanaliseringar, strömrensningar och strömregleringar till dess upphjelpande har företagits. Orsakerna dertill äro den oerhördt ökade oceanhandeln och den deraf föranledda lifliga samfärdseln folken emellan, den hastigt uppblomstrande industrien samt förbättrade tekniska hjelpmedel. Fortskaffning medelst dragkraft i land, s. k. träckning, har efterträdts af ångbogsering och, på Frankrikes och Tysklands vigtigaste floder, der trafiken är stor och strömmen stark, äfven af ånghalning (Fr. touage) vid en i floden nedsänkt ketting eller ståltrådslina. Genom sistnämnda anordning erhålles större dragkraft. På Oberlandkanalen i Preussen och Morriskanalen i Pennsylvania begagnar man sig af "det lutande planet" för att på vagnar forsla fartygen uppför och utför höjder. England har sedan ett århundrade med drift arbetat på att ordna sina inre vattenvägar. Clydeflodens kanalisering och utvidgning, hvarigenom Glasgow blifvit en af landets mest betydande handels- och industriidkande städer, samt byggandet af Caledoniakanalen (1803--22), som sätter Nordsjön i förbindelse med Atlantiska hafvet, må här nämnas. Hollands vidt utgrenade kanalsystem har under detta århundrade fullkomnats genom tvänne storartade anläggningar, den nordholländska kanalen, mellan Amsterdam och Nieuwediep (fullbordad 1826) samt den Nederländska nordsjökanalen, på hvilken sedan 1873 de största skepp kunna passera från Nordsjön till Amsterdam. Frankrikes många segelbara floder hafva likaledes i senare tider blifvit förenade genom en mängd kanaler, och inre vattenförbindelser hafva öppnats mellan Atlanten och Medelhafvet samt Kanalen. (Redan 1842 passerade tre ångfartyg från Havre till Medelhafvet på floderna Seine, Saône och Rhône samt mellanliggande kanaler.) I Tyskland låg flodfarten länge nere. Genom kongressen i Rastadt, 1798, och freden i Lunéville, 1801, frigjordes flodfarten på Rhen. På Donau kom en liflig flodfart till stånd först efter Krimkriget (1853--56), sedan Sulinamynningen blifvit på internationel bekostnad kanaliserad, och äfven farten på Tysklands öfriga floder räknar sin egentliga uppblomstring från senaste tider. Bland tyska kanaler må nämnas: Schwarzenbergska kanalen, som förer Böhmens timmerflottar till Donau, Ludvigskanalen (byggd 1834 --46), hvilken förenar Donau med Main, d. v. s. Svarta hafvet med Nordsjön, samt framför alla den vigtiga Oberlandskanalen i Ostpreussen (anlagd 1844--61). -- 1869 bildades en centralförening i Berlin för flodfartens lyftande i Tyskland. -- Sverige är synnerligen rikt på strömmar, men flodfarten är dock icke mycket utvecklad, ty många strömmar äro uppfyllda af forsar och fall, så att de hufvudsakligen begagnas endast såsom flottleder för det från skogarna kommande timret, andra äro endast delvis segelbara för större eller mindre fartyg. Landets
vigtigaste vattenvägar äro genom kanaler förbundna till sammanhängande farleder. De mest storartade kanalanläggningarna datera sig från detta århundradet eller slutet af det förra, såsom Trollhätte kanal (utförd 1793--1800 och ombyggd 1838--44), Göta kanal (anlagd 1810--32) samt Kinda och Dalslands kanaler. -- Norra Asien torde inom en ej allt för aflägsen framtid genom flodfart få ordnade förbindelser med hafvet och på samma gång komma i åtnjutande af civilisationens fördelar. Amurfloden utgör redan en stråkväg för handeln och samfärdseln med Stilla hafvet. Genom svenska nordpolsexpeditioner hafva äfven försök blifvit gjorda att göra Jenisej till en handelsväg mellan hafvet och de inre delarna af Sibirien. -- Framgången af det inre Afrikas pågående civilisering torde i ej ringa mån bero derpå om flodfart kan komma till stånd på denna verldsdels förnämsta floder, Kongo, Niger m. fl. -- För endast ett fjerdedels sekel sedan började Amazon-floden erhålla en ordnad flodfart, och efter dennas införande har jordens största flodområde med dess ofantliga rikedomar blifvit tillgängligt för verldshandeln. -- I Nord-Amerikas förenta stater har man sedan lång tid tillbaka förstått att i hög grad tillgodogöra sig landets naturliga vattenvägar samt förena dem sinsemellan och med hafvet. Alltsedan befrielsekrigets dagar (1775--83) har flodfarten varit i stigande, och samtidigt hafva storartade kanaliseringsarbeten företagits. Exempelvis må nämnas: Eriekanalen (byggd 1817--25), hvilken sammanbinder Hudsonfloden med Eriesjön och sålunda möjliggör segling till nämnda sjö från Atlanten, Ohio-Eriekanalen, som förenar Ohiofloden med de stora sjöarna, samt Illinois-Michigankanalen, som går från Chicago vid Michigan till Mississippis biflod Illinois. O. E. G. N.