Fogde l. Fogate, (D. och N. Foged, af Lat. advocatus; se Advokat), kamer., en kronans ämbetsman, i äldre tider, som vakade öfver den allmänna landsfredens upprätthållande och för statsförvaltningen synes hafva varit ett allt i allom inom sin ort. Fogatsämbetets maktfullkomlighet framgår t. ex. af konung Magnus Erikssons privilegier för Kopparbergsmännen år 1347, i hvilka fogaten förklaras ega full makt "med hals och hand". I myndighet torde han i äldre tider varit jämförlig med den i Uplandslagen omnämnde "lænsherra", men sedermera förändrades hans ställning, och han fick sig anförtrodda endast statens uppbörd och polisen. På 1500-talet utfärdades instruktioner för såväl fogdar i allmänhet som särskildt för slotts-, gårds-, härads- och bergsfogdar på landsbygden samt konungens fogate i städerna. Sistnämnda titel har ända in i våra dagar bibehållits såsom titel på en tjensteman i Stockholm. På Öfverståthållareämbetets stat fanns nämligen intill år 1881 uppförd en Konungens fogate. Häradsfogden kallades redan på Gustaf Vasas tid stundom kronofogde, och sistnämnda titel utträngde mer och mer den förra, men blef såsom uteslutande benämning officielt använd först på 1800-talet. I början af 1600-talet var fogden en landshöfdingen underordnad tjensteman med i hufvudsak samma åligganden som kronofogden i våra dagar, med den skilnaden dock att han var skyldig att hvarje år personligen inställa sig i Stockholm för att aflemna den behållna kronouppbörden af grundränta, tull m. m. samt redovisa för den använda delen. Denna skyldighet upphörde 1620, då fogdarna äfven med afseende på uppbörden ställdes under landshövdingens uppsigt. -- På landsbygden i Norge utöfvar fogden den ordinarie ordningsmakten samt uppbär skatter och afgifter. Hans ämbetsområde kallas fogderi. Antalet fogderier är 56. Jfr Byfogde. -- I Danmark var, från medeltidens senare skede, foged namnet på konungens ombudsman, som skulle vara närvarande vid rättegångar såväl i städerna ("bythinget") som på landet ("herredsthinget") för att dervid först och främst bevaka konungens rätt till ådömda böter, men derjämte också tillse, att förbrytelser åtalades samt att ådömda straff verkställdes. Småningom öfgergick sjelfva den dömande makten till fogden,
som numera utöfvar både ordnings-, förhörs-, domsoch exekutiv-makten samt således står i spetsen för hela rättegångsväsendet i första instansen. Efter jurisdiktionens art kallas han byfoged (jfr Byfogde) eller herredsfoged. Blott i Köpenhamn är kongens foged en särskild ämbetsman, hvilken det åligger att låta utkräfva alla ådömda bötesstraff samt verkställa alla domar och förlikningar i civila mål. Uppstå under en sådan förrättning nya rättsfrågor (till följd af invändningar o. d.), så afgöras de af fogden, hvilken således i dylika fall uppträder som domare och då tillika med de två rättsvittnena utgör fogderetten. Kbg. Y. N. C. R.