Foglar, Aves, zool., en af de fem klasser, i hvilka ryggradsdjuren (vertebraterna) indelas. De skilja sig i högst väsentliga afseenden från alla andra djur och utgöra en af de mest naturligt afskilda klasser inom hela djurriket. Sina hemvist hafva de i alla trakter af jorden, men förekomma i största mängd i de heta luftstrecken. Mer än åtta tusen arter äro kända, af hvilka ungefär fem hundra tillhöra Europas och omkr. tvåhundrafemtio Skandinaviens fauna. Såsom deras vigtigaste kännetecken må anföras, att de andas med lungor, hafva fyrrummigt hjerta, dubbelt och fullständigt blodomlopp, fjäderklädd kropp samt lägga ägg, hvilka de nästan alltid sjelfva rufva. -- Andningsapparaten består af tvänne lungor, hvilka sitta fästa vid brösthålans väggar och likna ett par rödaktiga, svampartade bildningar. Dessutom leda åtskilliga hål och öppningar från lungorna till de närliggande kroppsdelarna. Luften kan på sådant sätt tränga in såväl uti de s. k. luftsäckarna, hvilka äro belägna i bröst- och bukhålorna, som ock uti de märgtomma benen, hvilka derigenom blifva luftförande (pneumatiska). Denna anordning äfvensom den ändamålsenliga fjäderbeklädnaden förklara kroppens relativa lätthet hos den lefvande fogeln. Hos några foglar bildar luftröret, som eljest vanligen är rakt, några krökningar och svängningar nere uti brösthålan. Derjämte har flertalet foglar på det ställe af luftröret, der detta förgrenar sig, en egendomlig inrättning, det s. k. nedre struphufvudet, sätet för fogelns röst. Dertill kommer hos sångfoglarna ytterligare en s. k. sångmuskelinrättning. Foglarnas andning försiggår på ett synnerligen lifligt sätt. Detta är anledningen hvarför de, vid brist på luft, qväfvas ganska lätt. En följd af det lifliga andningsförloppet är också, att kroppens värme är större hos foglarna än hos de öfriga varmblodiga djuren, i det att den stundom uppgår ända till 44° C. Också är blodkulornas antal större i foglarnas blod än i de öfriga varmblodiga djurens. --
Med undantag af näbben och fötterna samt understundom en del af hufvudet och halsen är foglarnas kropp betäckt med fjädrar (se Fjäder, zool.). Den bakre delen af näbben, omkring näsborrarna, är hos vissa foglar mjuk och bildar den s. k. vaxhuden. -- I fråga om skelettet må, såsom utmärkande för foglarna, nämnas, att de hafva tvänne bakre nyckelben, de s. k. korpbenen. De tvänne främre nyckelbenen äro oftast nedtill hopvuxna med hvarandra till ett enda stycke, det s. k. gaffelbenet. Egendomligt är också bröstbenet, hvilket är utbredt och utåt kupigt samt hos alla foglar, som kunna flyga, försedt med en utefter midten löpande upphöjd list eller köl, den s. k. kammen. De muskler, som göra tjenst vid fogelns flygt, få derigenom en större fästyta. -- Af födoämnenas olika beskaffenhet beror den olika utvecklingen af foglarnas näbb. Af näbbens form kan man åter i allmänhet med tämligen stor säkerhet sluta till hvilken grad foglarna äro rofgiriga eller hvaruti deras föda består. Tänder i egentlig mening finnas icke hos foglarna, men käkarna äro icke sällan i kanten mer eller mindre inskurna, eller ock äro de utrustade med egendomligt ordnade hornskifvor. Hos vissa foglar, t. ex. roffoglarna, hvilka lefva af andra ryggradsdjur, kröker sig öfverkäken ned öfver underkäken och bildar i spetsen en skarp hake. De fröätande foglarnas näbb är i allmänhet tjock och konisk, de insektätandes tunn och smal o. s. v. Åtskilliga foglar hemta sin föda ur djurriket, andra åter ur växtriket. Några få äro allätande. Hos åtskilliga foglar vidgar sig matstrupen i närheten af bröstet till en s. k. kräfva, hvars väggar på insidan bära en mängd små körtlar för födans uppmjukande. Oftast består magen af tvänne delar, en främre, kallad körtelmage, och en bakre, muskelmage. -- Foglarnas fötter äro högst olika. Sådana, hos hvilka baktån är belägen i jämnhöjd med och i samma plan som de främre tårna, äro: roffötter, hvilka hafva tre tår framåt och en bakåt samt alla tårna utrustade med krökta, skarpa klor, sittfötter, som hafva svagare tår och klor, samt klätterfötter, hos hvilka två tår äro riktade framåt och två bakåt. Till de fötter, hos hvilka baktån (då den finnes) sitter högre än de främre tårna, höra: gångfötter, som hafva tre tår framåt och en bakåt samt äro försedda med breda och trubbiga klor, vadfötter, som hafva svagare mellanfotsben (tars) och en liten baktå, som dock stundom saknas, årfötter, hvilka hafva alla fyra tårna förenade genom en simhud, simfötter, hos hvilka endast de tre främre tårna äro förenade med hvarandra genom en simhud, samt flikfötter, hos hvilka tårna äro omgifna af hudflikar. -- Bland foglarnas sinnen torde hörseln och synen vara de mest utvecklade. Under fortplantningstiden, hvilken vanligen inträffar på våren, lefva foglarna i allmänhet parvis. Foglar, som eljest knappast gifva ifrån sig ett enda ljud, låta under denna tid höra egendomliga läten, s. k. spel, och sångfoglarna sjunga då lifligast. Så snart parningstiden är inne, se foglarna sig om efter lämpliga ställen för byggandet af sina bon, hvilka de tillreda bland trädens grenar, ihåligheter i trädstammarna, på marken eller på vattnet. Högst olika är den omsorg och den konstfärdighet, med hvilka bona byggas. I de allra flesta fall uträttar honan det mesta arbetet vid boets förfärdigande, och då detta är i ordning börjar hon att värpa. Somliga foglar lägga endast ett ägg, under det andra värpa ända till ett tjog. Om boet blir förstördt eller plundradt på sina ägg, bygger fogeln i de flesta fall ett nytt bo och börjar deruti å nyo värpa. Till form, storlek och färg kunna äggen vexla i högsta grad. Sedan värpningen slutat, börjar den s. k. rufningen, hvarigenom äggen skola bringas till kläckning. Vanligen är det honan ensam, som ligger på äggen eller rufvar dem. Under liggningen bortfalla ofta fjädrarna på vissa ställen, hvarigenom de s. k. ruf- l. liggfläckarna uppstå. Ungarna äro vid sitt utträde ur ägget i hög grad olika utvecklade. Somliga födas blinda, nakna och hjelplösa, under det andra komma till verlden fullt seende och med dunbeklädnad samt med förmåga att inom kort sjelfva skaffa sig föda. Foglarna uppnå en högst olika ålder; somliga lära blifva 100 år gamla eller äldre. Åtskilliga foglar vistas företrädesvis i träden, andra på marken, andra åter på vattnet. De flesta foglar äro i besittning af flygförmåga och kunna derför med lätthet förflytta sig från den ena trakten till den andra. I fråga om foglarnas förflyttning har man att skilja mellan stannfoglar eller sådana, som under alla årstider stanna i sin födelsebygd, strykfoglar, sådana foglar, hvilka ströfva omkring från trakt till trakt, allt efter tillgången på födoämnen å det ena eller det andra stället, sträckfoglar, som under vissa tider af året draga till sydligare delar af landet, och flyttfoglar, hvilka hvarje år lemna sina födelseorter för att under den kallare årstiden vistas i sydligare land, der de finna en blidare himmel och en rikligare tillgång på födoämnen. Denna flyttning företaga de vanligen på hösten eller eftersommaren, oftast nattetid. Icke sällan sträcka de samlade skarorna af i en gifven ordning, vanligen på vissa bestämda stråkvägar. Då våren åter inträder i norden, bryta de å nyo upp och vända tillbaka till sina födelsebygder. Härvid bör anmärkas, att de foglar, som sist flytta bort på hösten, tidigast återvända. En högst märklig företeelse är också flyttfoglarnas förmåga att med aldrig felande säkerhet styra kortaste vägen mot södern eller norden, genom för dem alldeles obekanta trakter. Svalorna t. ex. flytta hundratals mil söderut, och ändock återvända samma foglar årligen ofelbart till sina gamla häckplatser. Foglarnas flygförmåga är mycket vexlande. I hög grad utvecklad är denna färdighet hos t. ex. fregattfogeln, hvilken uppgifves hafva blifvit funnen hundratals mil ute på hafvet, och hos kondoren, som stiger upp i luften till en höjd af öfver 7,000 m. öfver hafsytan. -- Åtskilliga foglar hafva äfven förmågan att dyka. Simdykare benämnas de foglar, som kunna simma långa stunder under vattnet, halfdykare de, som kunna
sträcka endast hufvudet och halsen under vattnet för att derur upphemta födoämnena, och störtdykare sådana, som från luften kunna, kasta sig ned på sitt under vattenytan befintliga rof. -- Först i senare tider har man allmännare börjat fästa afseende vid den nytta vissa foglar göra menniskan genom utrotande af för växtriket skadliga insekter m. m. Många foglar göra emellertid betydlig skada på nysådda åkerfält och trädgårdsland samt tillegna sig äfven mycket matnyttigt villebråd o. s. v.
De skandinaviska foglarna kunna inordnas under följande tre hufvudafdelningar (underklasser):
I. Foglar, hvilka hafva underbenet och nedre delen af låret fria, framtårna icke förenade med hvarandra genom en simhud, baktån sittande i samma höjd med framtårna o. s. v.: Sittfoglar (Insessores).
II. Foglar, hos hvilka underbenet, låret och framtårna äro beskaffade på samma sätt som hos föregående afdelning, men baktån fäst högre än framtårna: Springfoglar (Cursores).
III. Foglar, hos hvilka underbenet (jämte lårets nedre del) är beläget inom kroppshuden, framtårna (stundom alla fyra tårna) äro sins emellan förenade genom en simhud o. s. v.: Simfoglar (Natatores). J. G. T.