Fokion

Fokion (Lat. Phocion), forngrekisk fältherre och statsman, född i Athen omkr. 400 f. Kr., var af ringa härkomst. Helt ung åtföljde F. Chabrias på dennes fälttåg och bidrog väsentligen till athenarnas seger i sjöslaget vid Naxos (376). År 350 skickades han till Eubea för att kufva en af Macedonien anstiftad uppresning och vann en lysande seger vid Tamynai samt återinsatte den med Athen förbundne envåldsherskaren Plutarchos i Eretria. Genom energisk undsättning af Byzantion (340) tvang han konung Filip af Macedonien att upphäfva belägringen af denna stad och tillfogade honom flere andra förluster. Samtidigt arbetade han dock alltjämt för att åvägabringa fred med Macedonien, och efter det olyckliga slaget vid Chaeronea (338) tillstyrkte han på det ifrigaste de erbjudna fredsvilkorens antagande. Äfven efter Filips död (336) motsatte han sig krigets förnyande och förordade t. o. m., att athenarna, enligt Alexanders fordran, skulle utlemna Demosthenes och öfriga folktalare, hvilka hade motarbetat Macedoniens intressen. På grund af denna sin hållning var han högt värderad af Filip och Alexander, men tillbakavisade ståndaktigt deras skänker. Mot den i Grekland efter Alexanders död upplågande frihetskampen (det s. k. lamiska kriget) protesterade F. på det eftertryckligaste, och då Antipater efter slaget vid Krannon (322) ryckte mot Athen, utsändes han och Demades såsom underhandlare samt nödgades afsluta fred på synnerligen hårda vilkor. Under de efter Antipaters död uppkomna förvecklingarna anklagades F. för förräderi och måste, vid mer än åttio års ålder, tömma giftbägaren (317). Han utmärkte sig genom en hos hans samtida bland grekerna högst ovanlig anspråkslöshet och oegennytta i förening med mycken kraft och duglighet. Han sökte aldrig göra sig bemärkt, men uppsteg dock inom kort till statens högsta värdigheter och valdes, utan att någonsin hafva sträfvat derefter, fyrtiofem gånger till strateg l. öfverbefälhafvare, det mest ansedda och inflytelserika af alla statsämbeten. Han var en mycket framstående fältherre, men saknade djupare blick för de politiska förhållandena och ifrade under alla omständigheter för fredens bibehållande, utan att märka de faror, som från den macedoniska sidan hotade Athens sjelfständighet. På grund deraf var han en motståndare till Demosthenes, hvars mera ideala politik han ej förstod att uppfatta. Talare i högre mening var F. icke, men hans okonstlade, kortfattade och kärfva uttryckssätt hade dock stor inverkan på folkets beslut. F:s lefnadslopp är tecknadt af Plutarchos och Cornelius Nepos. A. M. A.