Folkbeväpning

Folkbeväpning, folk-här, krigsv., kallas den krigsmakt, som åstadkommes, då folket i massa griper till vapen. Det krig, hvari en sådan krigsmakt kämpar, kallas folkkrig. I forntiden utgjordes härarna merendels af det väpnade folket eller af en ur det samma uttagen del, tills bruket af legoknektar, först i Grekland och sedan i romerska riket, utträngde folkhären. Äfven under den äldre medeltiden trädde hela folk i vapen, men småningom sjönk folkhärarnas betydelse tillbaka för feodaladelns rytteri och de värfvade trupperna (landsknektar m. fl.), om de än vid folkresningar (t. ex. schweizarnas, husiternas) utvecklade stor kraft. I Sverige kallades folkhären vanligen bondehär (se d. o.). Under nyare tiden togs folket i allmänhet i anspråk för krigsmakten endast tillfälligtvis för densammas uppbringande till fulltalig styrka, då värfningen icke gaf till fyllest, men franska revolutionen gjorde genom uppbåd i massa härarna åter till folkhärar. Den sedermera i de flesta land antagna allmänna värnpligten gör väl härarna till folkhärar, då folkets alla beståndsdelar ingå i dem, men med folkbeväpning förstår man dock egentligen blott den resning i massa, som tillställes vanligen i den fientliga härens rygg, och hvartill landstormen (se d. o.), der sådan finnes, tjenar såsom stöd. Folkbeväpningen åstadkom stora saker under Napoleon I:s krig i Spanien, der väpnade hopar öfverallt anföllo fransmännen och tillfogade dem stor skada i smärre strider, s. k. guerillakrig. De genom folkbeväpning hopkomna trupperna erkännas enligt nutidens folkrätt såsom lagliga krigare endast då, när de bära uniform eller ett på gevärshåll synligt tecken, så fäst vid kläderna, att det icke i en handvändning kan aftagas. I motsatt fall anses de såsom upprorsmakare. C. O. N.