Krig

Krig är faktiskt och till sin yttre företeelse ett fientligt, det yttersta våld medgifvande förhållande mellan folk eller stater eller mellan partier inom samma stat (borgerligt krig), men det är äfven ett rättsmedel, ett folkrättsligt tvångsmedel för att skaffa upprättelse för tillfogad rättskränkning och till skydd för framtida sådana. 1. Folkr. Likasom staten i sina inre förhållanden eger att för rättsordningens upprätthållande använda tvång, de yttersta våldsmedel, ja äfven taga rättskränkarens lif, så eger en stat samma rätt i förhållande till andra stater och deras medlemmar, när statens sjelfbevarelse och rättsändamålets vinnande sådant kräfva. Kriget är det yttersta nödvärnsoch sjelfhjelpsmedel för rättens bevarande. Det framträder antingen såsom ett försvarskrig, till afvärjande af ett orättvist angrepp, hvarmed staten hotas, eller ett anfallskrig, som afser att skaffa satisfaktion för en redan liden rättskränkning. Denna krigets rättsgrund och detta dess syfte sätta för detsamma mål och gränser, af hvilkas iakttagande dess rättmätighet bestämmes. Hvad som emellertid gör, att kriget ej så bestämdt som den exekutiva maktens tvångsåtgärder inom en stat framträder som ett rättsmedel, är att det finnes intet af någon erkänd lagstiftande makt sanktioneradt rättsbud, som tillämpas, och ingen jordisk domare, hvars utslag gifver exekutionen giltighet, utan detta beror af den kriget anlitande partens egen pröfning. Häraf har varit, är och blir följden att orättvisa krig uppstått och komma att uppstå. Men om ock de moraliska verkningarna af sådana krig gifva i en framtid andra resultat än de berättigade krigen, så blir dock det orättvisa kriget till sin kraft och verkan såsom ett folkrättsligt exekutionsmedel likstäldt med det rättvisa. Kriget är en folkrättslig rättegång. Dess slutliga dom, fredsfördraget, måste, likasom utslaget i den borgerliga processen, respekteras. Trots all försigtighet, trots valet af dugtiga domare, trots de särskilda instansernas pröfning, fällas äfven i de bäst inrättade stater ej sällan oriktiga domar, hvilka måste aktas som formel rätt. Med hänsyn till dessa förhållanden kan man ej vänta sig ett tillstånd af evig fred staterna emellan, förrän man inom staten för dess rättsordnings upprätthållande kan åstadkomma felfria domar, som efterkommas frivilligt, utan att tvångsmedel behöfva användas. -- Som kriget från folkrättslig synpunkt är ett rättsmedel, har man att skilja de våldsamheter, som dervid begås, likasom de, hvilka förekomma vid tvångs lagliga användning af statsmaktens organ inom staten, från våldsamheter, som begås af enskilda personer och under namn af mord, dråp, misshandel, rån äro i lag belagda med straff. Detta rättsmedels användning bör vara noga bestämdt beträffande både dem, som ega att uppträda såsom krigförande parter och att använda kriget såsom rättsmedel, och det förfarande, som dervid bör iakttagas. Dervid möter först frågan om hvem som eger att föra krig (jus belli i subjektiv mening) eller är berättigad att uppträda såsom krigförande part. Å ena sidan finnes det en part, som fordrar en rättighet åt sig tillerkänd, å andra sidan den, som bestrider densamma. Ett krigstillstånd kan dock uppstå endast emellan parter, för hvilka den yttersta grad af sjelfhjelp är tillåten och möjlig, således egentligen blott mellan fullt fria, af hvarandra oafhängiga, ingen gemensam högre myndighet underkastade parter, d. v. s. stater. De tvångsåtgärder, som vidtagas mot utom staten stående personer eller band, såsom fribytare och sjöröfvare, falla icke inom krigets rätt, enär dessa icke äro fiender, som efter krigsrätt behandlas, utan missdådare, som straffas. Ej häller kan något sällskap eller handelskompani anses såsom krigförande part. Då det engelska ostindiska kompaniet förde krig, kunde dess rätt dertill betraktas endast såsom en af den engelska regeringen åt kompaniet delegerad rätt. Krig mellan politiska partier inom samma stat frambringar ett upprorstillstånd, men kan icke grunda ett egentligt krigstillstånd, så länge icke de mot hvarandra stridande parterna hafva tagit samt behålla under sin besittning och makt skilda delar af statsområdet, i hvilka fall hvardera parten kan såsom krigförande göra anspråk på att behandlas efter krigets rätt. -- Hvardera krigförande parten kan utgöras af en eller flere stater. I senare fallet kunna de gemensamt uppträda såsom hufvudparter, eller ock den ena såsom bundsjörvandt, allierad, hafva förbundit sig till en viss hjelp, ett visst understöd. I båda fallen kan den stat, mot hvilken förbundet är riktadt, betrakta ej allenast hufvudparten, utan äfven den biträdande parten såsom krigförande makt, mot hvilken han gör krigets rätt gällande. De, hvilka hvarken såsom hufvudparter eller såsom allierade deltaga i kriget, äro att betrakta såsom neutrala, mot hvilka folkrätten ej tillåter någon tvångsåtgärds vidtagande, så länge de afhålla sig från hvarje försök att gifva hjelp eller bereda understöd åt någon af de krigförande. -- Likasom kriget är begränsadt i fråga om hvilka som skola anses såsom krigförande parter, finnas bestämmelser äfven i afseende på det eller de områden, der krigets rätt kan göras gällande, krigsfältet. Med

afseende på staternas territoriella beskaffenhet kan kriget vara dels landkrig, dels sjökrig. Krigsfältet blir derför de fientliga staternas landområden vid landkrig, de till statsområdena hörande vatten likasom öppna sjön och alla haf vid sjökrig.

De krigförande parterna äro i krigets utförande inom det gifna krigsfältet bundna af vissa allmänt gällande folkrättsliga regler; kriget har derför sina bestämda rättigheter och former (jus belli i objektiv mening). Krigets rätt inbegriper visserligen rätt (för en stat) att med vapenmakt tilltvinga sig af en annan en skyldighets, fullgörande och sträcker sig ända till rätt att tillintetgöra den fientliga statens sjelfständiga tillvaro. Den eger för detta ändamål använda det yttersta våld mot den fientliga statens medlemmar. Men såsom allmän grundsats gäller numera att det icke är menniska, som kämpar mot menniska med förgörelse till mål, utan att det är stat mot stat, som med till buds stående krafter och medel strider för att genom angrepp och försvar drifva igenom sin vilja med iakttagande af regeln: tillfoga dina fiender till och med i kriget ej mer ondt än oundvikligt är för det dermed afsedda ändamålets vinnande. Ur denna grundsats har utvecklat sig en mängd specielt bestämda regler, hvilka gå ut på att göra kriget alltmer menskligt. Vill man göra en sammanfattning af de rättigheter och pligter, hvilka den nuvarande folkrätten, som utvecklar sig till ett allt menskligare sätt för krigets förande, gör gällande för de krigförande staterna i förhållande till hvarandra, till de fientlige härarna och till de fredlige innevånarna, har man att rådfråga dels de folkrättslige skriftställarna från Hugo Grotius (d. 1645) intill senaste tiders författare, dels utgifna folkrättsliga deklarationer och traktater, bland hvilka särskildt böra nämnas Genève-konventionerna af 1864 och 1868 angående skydd för dem, som hjelpa och trösta de lidande, samt 1874 års Bruxelles-konferens' förklaring. Det sålunda i enskildheter bestämda, af sedvänjor upptagna förfarandet vid krigs förande kallas krigsbruk. Hvardera makten räknar på att detta i alla delar lika erkännes och iakttages, och det angifver de tillåtna medlen och yttersta gränserna för vålds användning. Hvarje öfverskridande deraf berättigar motståndaren till repressalier och neutral makt till föreställningar, ja till afbrott af vidare förbindelse med den felande. Endast utomordentliga omständigheter, nämligen antingen den yttersta nöd eller ock upprätthållandet af "partie égale" i striden eller af de folkrättsliga reglerna sjelfva, kunna såsom s. k. krigsreson berättiga till afvikelse från gällande sed. Sådan afvikelse är vanlig i krig med vilda stammar och röfvareband, hvilka ej erkänna någon humanitetslag öfver sig. -- Som krigstillståndet sålunda är ett lagbundet fientligt tillstånd mellan staterna, hvilket afbryter den fredliga samfärdseln mellan dem, måste på något sätt angifvas tiden för krigets början, hvilken medför vissa förpligtelser såväl för de krigförandes undersåtar som för de neutrala. Fordom skedde detta genom högtidlig krigsförklaring. Ett visst förfarande, hvari afsigten att begynna krig tydligen framträder, är numera tillräckligt. Såsom sådant är att anse återkallandet af sändebud och afbrytandet af den diplomatiska samfärdseln, krigsmanifest till egna undersåtar, meddelande till främmande makter om förestående krig och orsakerna dertill m. m. I sammanhang med krigets öppnande utfärdas återkallelsebref, hvarigenom de i civil- eller militärtjenst hos fienden varande undersåtar återkallas till hemmet vid äfventyr af straff (litterae avocatoriae), förbud för egna undersåtar att hafva samfärdsel med fienden, utvisande af den fientliga statens undersåtar. Den rättsliga verkan af kriget är faktiskt upphäfvande af fredlig samfärd äfvensom af fördragsförhållanden mellan staterna, så vidt som krigsändamålet fordrar det, dock att förut inträdda rättsförhållanden mellan båda staterna, som redan blifvit fulländade rättshandlingar, t. ex. afträdda provinser, gränsregleringar, ej genom kriget störas. Särskildt är att märka, att den omedelbara handeln mellan de krigförande makternas undersåtar blir otillåtlig. Absolut nödvändigt är dock ej att handeln helt och hållet afspärras. Hvardera staten eger i detta afseende att vidtaga de åtgärder, som han sjelf finner för godt. Ej sällan förekomma derför s. k. licenser, genom hvilka åt vissa enskilda personer, som äro medlemmar af den fientliga staten, meddelas tillåtelse att oberoende af kriget idka viss handel med krigförande makts undersåtar.

Vi komma nu till frågan mellan hvilka staterna tillhörande individer krigsförhållandet eger rum, hvilka såsom dess subjekt äro underkastade det våld och den tvångsmakt, som genom krigen utöfvas, eller det personliga krigsförhållandet. Efter det moderna krigförandet mellan de stater, som tillhöra det folkrättsliga förbundet, enligt hvilket det är staterna, som föra krig, icke de enskilda såsom individer, ja icke en gång såsom statsborgare, inträder ett fullständigt såväl aktivt som passivt krigsförhållande blott mellan representanterna för de fientliga statsmakterna samt de krigsmakten till lands och sjös tillhörande personer. Dessa utgöras af alla legitime krigsmän (soldater, combattants) -- d. v. s. alla reguliera trupper och bland de irreguliera de, som äro af högste befälhafvaren behörigen auktoriserade (friskaror, fri kårer, kapare) -- samt de till armén eller flottan hörande civila personer. Dessa äro dock ej att anse såsom fullt aktiva krigssubjekt, få endast till sjelfförsvar begagna vapen och böra vara skyddade till lifvet, om de ock kunna tagas till fånga. Af dem åtnjuta vissa personer, såsom läkare och prester, en särskild neutralitet. Alla utom de till armén hörande personer äro i ett uteslutande passivt förhållande till kriget och ej föremål för våld eller tvång, derest ej deras samband med krigsstyrkan låter dem betraktas såsom aktiva motståndare. Emot dem, som äro i ett personligt krigsförhållande, äro i allmänhet allt slags våld och tvång, så väl öppet våld som list, tillåtliga, så långt som heder och samvete medgifva, men ej längre. Såsom otillåtna anses förgiftade vapen, förgiftande af land och vatten genom

giftämnens utbredande, vapen och laddningar, som tillfoga särskilda smärtsamma sår. t. ex. kantiga kulor, med glas och kalk insprängda kulor, sköflande och härjande af hela landstrakter eller annat förfarande, som skadar andra än aktiva deltagare, m. m. Hvad beträffar benandlingen af fientliga personer, så gäller krigets rätt på lif och död med användning af alla utaf krigsbruket tillåtna förstöringsmedel blott dem, som tillhöra den fientliga krigsstyrkan, med iakttagande af hvad krigsbruket föreskrifver i afseende på parlamentärer eller armén tillhörande civila personer. Denna krigets rätt på lif och död är dock ej oinskränkt. Såsom brottsligt anses (jfr Sveriges Strafflag för krigsmakten af d. 7 Okt. 1881, kap. 8) våld å den, som icke gjort motstånd, eller som är satt under skydd ("sauvegarde") eller å krigsfånge eller å sårad eller sjuk person eller å den, som har vård om sjuk eller sårad. Alla andra personer, som ej äro aktiva deltagare i kriget, äro fritagna från allt våld, så länge de icke sjelfva begå några fientligheter. Utom krigsrättens skydd stå friskaror och fribytare, som ej äro auktoriserade, armén tillhörande personer, som ej iakttaga gällande krigssed, t. ex. marodörer, som ej äro till maraude af sin befälhafvare kommenderade, samt öfverlöpare. Dessa äro underkastade gällande strafflagar. -- För dem, hvilkas personer man under krig bemäktigat sig, krigsfångar, gälla särskilda regler. I gamla tider ansåg man sig berättigad att efter godtfinnande behandla krigsfångar såsom rättslösa, och såsom sådana betraktades alla den fientliga staten tillhörande personer, som vid krigets utbrott befunno sig inom krigförande maktområde. Numera gälla andra grundsatser. Endast de, som tillhöra fiendens krigsmakt, äro underkastade krigsfångenskap, och denna inträder först då, när en sådan person råkar i den fientliga krigsmaktens våld, vare sig till följd deraf att han är urståndsatt till motstånd och hans lif kan skonas, eller då han frivilligt öfverlemnar sig såsom krigsfånge. Krigsfångenskapens väsende består i en faktisk inskränkning af fangens frihet, för att hindra honom återvända till den fientliga staten och vidare deltaga i krigsföretagen. Det lägre befälet och manskapet äro underkastade strängare uppsigt och kunna användas till lämpliga arbeten för att aftjena en del af det underhåll, som den stat, i hvars våld de befinna sig, måste, om ock med förbehåll af ersättning, lemna dem. Det högre befälet åtnjuter större frihet. Det lyder under den stats jurisdiktion, i hvars våld det är, men kan icke underkastas något disciplinärt tvång eller tukt eller misshandel (jfr, hvad Sverige angår, Strafflag för krigsmakten, anf. ställe), om ej medlemmar af detsamma öfverskrida de satta gränserna eller äro vådliga för statens väl. Krigsfångenskapen slutar med fredens inträdande, derest krigsfångarna icke blifvit utlösta eller frigifna eller sjelfva befriat sig eller ock underkastat sig den stat, i hvars våld de äro. -- Likasom enligt den gamla tidens rätt alla den fientliga staten tillhörande personer behandlades såsom rättslösa, ansåg den krigförande makten sig ega full makt att som rättmätig egendom fritt förfoga öfver alla den fientliga staten eller dess undersåtar tillhöriga egodelar, hvilka den kom i tillfälle att bemäktiga sig. All fast egendom blef genom besittningstagandet (occupatio bellica) den segrande statens egendom, hvaremot fiendens lösa egendom tillföll såsom krigsbyte (praeda bellica) den enskilde, som bemäktigade sig den, eller ock, om gemensamt byte gjordes, blef skiftad mellan deltagarna med vissa afdrag för statskassan och templen. Sedan kriget betraktats såsom ett rättsligt tvångsmedel, hvilket ej bör användas längre än som för ändamålets vinnande kräfves och blott ställer de krigsmakten tillhörande personerna i krigstillstånd mot hvarandra, har den nyare krigsrätten uppställt såsom grundsats i afseende på fientlig egendom att besittningstagande deraf gäller endast den fientliga statsmakten och är riktadt på offentlig egendom, men mot statens medlemmar blott så vida, som de äro statsmakten underordnade och nödvändigheten dertill drifver. Ty undersåtens privategendom står under folkrättens skydd och är endast en beståndsdel af staternas krigsmakt, så länge som hvar och en stat eger herravälde öfver sina undersåtars förmögenhet. Den krigförande makten kan derför för krigskostnaderna, för den skada och orätt han anser sig hafva lidit och de fordringar han gjort gällande göra sig i förväg betäckt genom att vända sig till egendom, som tillhör de enskilda personerna, som äro solidariska med staten och såsom sådana hvar i sin mån skyldiga att med sin egendom godtgöra hvad staten anses hafva brutit. Likasom medborgarens enskilda egendom kan tagas af den egna staten i anspråk för fullgörandet af dess förbindelse till segraren, så kan medborgaren anses äfven omedelbart häfta hos fienden derför. Denne kan derför tvinga innevånarna i af honom besatta orter till kontributioner, personliga tjenstbarheter och inqvartering. Till detta förfarande har man inskränkt segrarens rätt öfver enskild egendom, dock med de undantag, som ännu bibehålla sig hvad krigsbyte angår, särskildt vid sjökrig. I öfverensstämmelse med dessa grundsatser anses icke segraren berättigad att bemäktiga sig fast egendom, i synnerhet då den tillhör enskild person. Men äfven då den är af offentlig natur, anses han ej berättigad till att göra den till sin egendom, förrän han blir statsmaktens innehafvare, utan blott att besitta den och deraf draga inkomst. Likaså böra ej häller, ehuru prejudikat på ett motsatt förfarande gifvas, fordringar, som den fientliga statens undersåtar hafva af det andra landet, förklaras af dess statsmakt såsom föremål för krigsbyte. Hvad den lösa egendomen i det fientliga landet angår, gäller i landkrig att lös privat egendom såsom sådan ej är föremål för tillegnande, medan fiendens på hafvet flytande egendom deremot i sjökrig ännu anses såsom föremål för bemäktigande; dock har den italienska sjölagen, under förutsättning af reciprocitet, uppställt den grundsats att äfven enskild egendom till sjös bör vara skyddad. I landkrig är statsmaktens egendom alltid föremål för krigsbyte, såsom krigskassor,

vapenförråd, lifsmedelsförråd, transportmedel för hären, äfven så jernvägsmateriel, äfven om den tillhör enskildt jernvägsbolag, likaså all lös egendom, som tillhör den fientliga hären eller enskilda dertill hörande personer, men ej annan enskild egendom, såvida icke krigsreson fordrar sådant, såsom då befälhafvaren vid utomordentliga tillfällen medgifver plundring. I fråga om rättigheten till det gjorda bytet gäller såsom regel att allt hvad som hör till utrustningen af en krigshär och tjenar till krigiska operationer tillfaller befälhafvaren för det allmännas räkning, vanligen med delvis skeende godtgörelse för den eller dem, som tagit egendomen, hvaremot sådana saker, som hafva för den enskilde omedelbart värde, behållas af den, som personligen gjort bytet. Vid sjökrig gäller såsom grundsats att all fientlig egendom till sjös, den må tillhöra staten eller den enskilde, är god pris för den motpart, som bemäktigat sig den, såvida ej licens erhållits eller neutrala rättigheter komma i fråga. Om fienden tillhörig egendom finnes ombord å neutralt fartyg, är den skyddad, så vida den icke utgöres af krigskontraband (se Fritt gods och Kontraband). Det sålunda uppkomna krigstillståndet med dertill hörande rättigheter och förpligtelser fortfar, tills fred inträder, men detta tillstånd kan partielt eller helt och hållet tills vidare upphäfvas eller modifieras genom särskilda öfverenskommelser, s. k. krigsfördrag ("conventions de guerre"), såsom om vapenstillestånd, vapenhvila, kapitulation, eller genom särskilda kartel eller konventioner angående särskilda förhållanden, såsom om postkommunikationer, parlamentärer, neutralitetsfördrag, skyddsbref m. m.

Krigets mål är att besegra motståndaren och tvinga honom att fullgöra de förpligtelser, som utkräfvas med kriget såsom tvångsmedel. För att kunna göra den tvångsmakt gällande, som kriget innebäres, måste detsamma ordnas efter gifna regler, och en stark, ändamålsenligt ordnad, i sina organ väl disciplinerad enhetskraft framträda i dess förande, på samma gång som dess användande bör med hänsyn till de offer det fordrar af statens medlemmar så vidt och så långt ske kan besparas. Krigets förklarande tillhör derför en stats öfverhufvud; och dervid erfordras alltid, der ej, såsom i de republikanska staterna, grundlag uttryckligen fordrar representationens samtycke, medverkan af representationen för att anskaffa och underhålla den personal och materiel, som äro nödvändiga. Under föregående tiders svenska statsskick, senast under det af Gustaf III 1772 grundlagda, tills förändring deri gjordes genom 1789 års Förenings- och säkerhetsakt, var konungen förpligtad att utverka sig riksdagens samtycke vid fråga om anfallskrig. Enligt nuvarande statsskick är såväl konungen i Sverige och i Norge som konungen i Danmark berättigad att börja krig, enär man insett, att det, som vid vissa tillfällen vid en ytlig blick framställer sig såsom anfallskrig, i sjelfva verket egentligen är försvarskrig. För landets försvar och krigs förande måste en krigsmakt vara ordnad, öfver hvilken statens öfverhufvud för befälet. 2. Krigsv. Hurudant det politiska målet med ett krig än är beskaffadt, blifver krigets militära ändamål dock alltid ett och detsamma, nämligen att tillintetgöra fiendens stridskrafter för att derigenom bringa honom ur stånd att fortsätta kriget. Detta sker hufvudsakligen genom krigets slutpunkt, slaget. Eger man icke nog krafter att fullfölja detta mål, söker man på bivägar förmå fienden till fred, och dessa bivägar kunna vara sträfvan att öka fiendens kraftansträngning eller att för honom uppdrifva priset för segern. Ett rent afvärjande ställes i samband härmed. Krigets förlopp är i allmänhet och i stora drag följande. Den ene parten ställer sina stridskrafter på krigsfot, mobiliserar, hvarigenom äfven den andre tvingas till samma åtgärd. Då öfverenskommelse visar sig omöjlig, meddelar den utmanande den andre sina fordringar under form af ett ultimatum; och då den andre härpå svarar undvikande eller icke alls, följer stundom (fordom under särskilda högtidligheter och oftare) krigsförklaringen, hvilken äfven kan utfärdas af den utmanade, om han är redo (Fredrik II 1756). Representationen inkallas, om detta icke redan skett, för att bevilja erforderliga penningar (vanligen upptagas lån), operationsbasen iordningställes, och arméerna sammandragas (den strategiska uppmarschen) i enlighet med den uppgjorda krigs- l. försvarsplanen, hvarvid jernvägarna i största möjliga mån anlitas. Den, som nu är först färdig, begynner krigsrörelserna, bemäktigar sig initiativen (se Initiativ 2) och blifver vanligen i strategiskt afseende anfallande, om han dertill eger tillräcklig styrka, i hvilket fall den andre hänvisas till försvaret. Den politiskt försvarande kan sålunda blifva strategiskt anfallande (tyskarna 1870). Den anfallande rycker fram mot det operationsföremål (fiendens armé, hufvudstad eller en vigtig punkt), som hans krigsplan uppställt, under det den andre parten vidtager sina motåtgärder. Ganska snart drabba mindre styrkor tillsamman på en eller flere punkter, hvarigenom en omkastning i krigsläget möjligen kan ske; men vanligen bibehållas rollerna, till dess hufvudkrafterna mötas i en hufvuddrabbning, hvilken kan så upprifva den ene parten, att han måste foga sig efter den andres vilja (österrikarna efter Königgrätz 1866, italienarna efter Custozza s. å.). Segrar den anfallande, fullföljer han med ökad kraft sitt mål eller öfvergår till ett nytt, om han vunnit det förut uppställda. Segrar den försvarande, uppställer han för sig ett nytt mål och öfvergår om möjligt till anfall. Stundom utföres kriget på flere olika krigsskådeplatser, och på några afser man kanske endast att binda fiendens stridskrafter. Så fortgår kriget och flyttar sig allt längre in i den försvarandes land, om icke ett omslag inträffar. Den anfallande öfvertager förvaltningen af det i besittning tagna landet, tillgodogör sig dess hjelpkällor (ockuperar det), belägrar derinom befintliga fästningar, om han finner detta öfverensstämmande med sin fördel, och skaffar sig trygga förbindelser. Den underlägsne ser sina krigsmedel alltmera minskas, och slutligen inträder för honom nödvändigheten att foga sig efter den andres vilja.

Bredvid det ofvan skildrade stora kriget fortgår vanligen det lilla kriget l. guerrilla-kriget, i hvilket man innefattar alla de mer eller mindre sjelfständiga krigsföretag, hvilka icke afse ett omedelbart besegrande af fienden, utan endast hafva till mål att tillfoga honom skada och att sålunda fördröja och försvåra hans rörelser. Det lilla kriget utföres vanligen af särskilda för ändamålet bildade trupper, frikårerr landstorm, möjligen med stöd af någon mindre från armén afskild afdelning, men någon gång kunna äfven trupper utsändas från armén eller från någon fästning för att under en kortare tid föra det lilla kriget. Detta består vanligen af företag mot fiendens förbindelser för att afbryta dessa, mot enskilda fientliga afdelningar för att åstadkomma oro eller skaffa underrättelser, mot fientliga transporter för att bortsnappa eller förstöra dessa o. s. v. Det lilla kriget fordrar djerfva och förslagna anförare samt goda trupper; det förs bäst i eget land och lämpar sig företrädesvis för brutna, skogbevuxna och fattiga trakter (Finland 1808). Det kan åstadkomma stor skada för fienden, men gör kriget grymt och förödande, i synnerhet om det öfvergår till folkkrig (i Spanien mot Napoleon I; se Folkbeväpning). Till det lilla kriget räknas vanligen äfven en hel del särskilda företag i krig, såsom skyddandet af transporter, indrifvandet af kontributioner och rekvisitioner, förstörandet af vägar, jernvägar och telegrafer, öfverfall och allarmeringar, utsändandet af mobila kolonner m. m. 1. H. L. R. 2. C. O. N.