Repressalier

Repressalier (Fr. représailles, af Lat. reprehendere, fasthålla, fasttaga), folkr., egentligen sjelftaget bemäktigande af person eller sak, sjelfpantning, såsom ersättning för en rättskränkning, beslagtagande af främmande egendom till säkerhet för skadeersättning. I vidsträcktare mening förstås dermed ej allenast beslagtagande af person eller sak, utan hvarje slags handling, som innebär en vedergällning för en åsidosatt rättighet. Repressalier kunna således sammanfalla med retorsion, ett tvångsmedel, som en stat vid tvist med en annan stat använder, när rättsfrågan kan betraktas ur olika synpunkter, för att tvinga motparten till en sorgfälligare pröfning af de framställda rättsanspråken. Retorsion är ett tvångsmedel, som användes mot ett obilligt, repressalier mot ett rättsvidrigt förfarande. I vidsträcktaste bemärkelse omfattar dock begreppet repressalier äfven retorsion. Repressalier mot en främmande stat kunna komma i fråga såväl då något lidande tillskyndats staten eller dess myndigheter, som äfven då en enskild blifvit lidande utan att hafva derför erhållit upprättelse, vare sig att detta har sin orsak i den främmande statens eller i dess myndigheters eller enskildes förfarande. Ett lands statsmakt är i förhållande till annan stat ansvarig för att ej något oförskyldt lidande tillfogas densamma eller dess medlemmar. Repressalier kunna komma till användning endast på grund af beslut af statsmakten. I afseende på hvilka åtgärder, som böra vidtagas, gäller såsom regel för retorsion (dervid man, såsom nämndt, vill vedergälla den andra staten för ett obilligt förfarande), att man förfar mot honom på samma sätt som han förfarit. Så t. ex., om den ena staten gör sig skyldig till utomordentligt illiberala lagstiftningseller beskattningsåtgärder, vidtager den andra i sin lagstiftning för samfärdsel med i frågavarande stat motsvarande bestämmelser. Beträffande repressalier i egentlig mening innebära dessa användning af våld mot en annan för att derigenom förskaffa sig rätt, särskildt för att nödga honom fullgöra åliggande förpligtelse. För att förekomma de vådor, som sjelfhämd eller sjelftagen makt innebär, har man numera inskränkt dess användning till de fall, då behöriga rättsanspråks pröfning blifvit antingen egenmäktigt vägrad eller fördröjd, vare sig i rättskipnings-, förvaltnings- eller lagstiftningsväg. Repressalier kunna riktas mot såväl person som egendom. I forna tider bestodo de hufvudsakligen i medgifvande af sjelfhämd, att föra krig på egen hand eller utfärdande af kaparebref till sjös. Numera utöfvas repressalier genom retaliation, d. v. s. genom att man vedergällningsvis vidtager samma rättsvidriga handling eller pligtförsummelse, hvartill en annan makt gjort sig skyldig. Om t. ex. en gesandt blifvit af en främmande stat rättsvidrigt behandlad, öfvar man med samma stat repressalier genom att afstänga samfärdsel, genom att borttaga, innehålla eller lägga beslag på den främmande staten tillhöriga personer, saker eller fordringar, som befinna sig inom området. Repressalierna grunda ej någon eganderätt till saker, som man bemäktigat sig, eller rätt på lif och död öfver de personer man tagit i sitt våld. Först då detta medel ej ledt till något resultat, kan man disponera sak eller person, den senare såsom gisslan. Endast suveräna stater kunna göra bruk af repressalier och endast för egen räkning, ej för någon tredje makt. Repressalier omtalas äfven i krig, och med dem förstås då den sjelfhämd, som den ena krigförande makten tillåter sig såsom straff mot den andre, när denne låtit komma sig till last kränkning af krigsmanerét, eller, hvilket är detsamma, krigsreson (se Krig, sp. 1534). H. L. R.