Initiativ (af Lat. initium, början), början, första steget, begynnelseåtgärd; förslag, rättighet att väcka förslag. - Statsr., det åtgörande, hvarigenom ett förslag framställes
till en samhällsmyndighet, hvars medverkan kräfves för fattandet af beslut i frågan. I denna mening tager den enskilde initiativ i en fråga, då han genom "petition" påkallar vederbörandes beslut deri, likaså ämbetsmyndigheten, då den gör framställning om behöfliga lagstiftningsåtgärder o. s. v. Inom det konstitutionella lifvet plägar man emellertid särskildt fatta initiativ såsom liktydigt med lag-initiativ och dermed mena befogenheten att framställa förslag till lagstiftningsbeslut, för hvilkas fattande samverkan af regering och representation kräfves. I äldre tider tillkom det företrädesvis regeringsmyndigheten att framställa lagförslagen (så var detta i Rom magistratspersoners och senare kejsarens sak; under medeltiden tillkom det i regel konungar och furstar). Och ännu i senare tider har man mångenstädes velat förbehålla denna rätt åt regeringen (så i Tyskland före 1848, i Frankrike enligt 1852 års kejsareförfattning och ännu i Hessen; den finska landtdagen saknar också ännu initiativ i enlighet med 1789 års Föreningsoch säkerhetsakt). Efter 1848 är det emellertid allmän regel att lag-initiativ tillkommer både regering och representation. Äfven i Schweiz, der dock regeringen efter 1830 upphört att vara någon lagstiftningsfaktor, har regeringen lag-initiativ, hvilket deremot presidenten i Nord-Amerikas förenta stater saknar. I Tyska riket saknar visserligen kejsaren sådant initiativ, men det tillkommer ej blott riksdagen, utan äfven förbundsrådet. England bildar deremot ett märkligt undantag, i det att dess statsrätt nekar monarken lag-initiativ, på det att dennes ära ej må kunna kränkas genom hans förslags behandling i parlamentet. Faktiskt utarbetas emellertid äfven i England lagförslagen i allmänhet af regeringen och framläggas sedan i parlamentet af någon motionär. Inom representationen kan enligt regeln initiativet tagas såväl af den ena som af den andra kammaren. I Norge har deremot endast odelstinget initiativ med afseende å de lagar, vid hvilkas behandling stortinget är deladt i tvänne afdelningar. - I Sverige utöfvades i äldsta tider lag-initiativet af tingsmenigheterna sjelfva, men öfvergick småningom till konungen, som också enligt 1617 års R. F. ensam egde att göra "framsättningar". Representationens förslag hade besvärets (petitionens) form. Först enligt frihetstidens statsskick tillerkändes lag-initiativ såväl åt representationen som åt regeringen (konungen med råds rade), och ehuru 1772 års R. F. (§§ 40-42) återgaf konungen den medbeslutanderätt på lagstiftningens område, som han under frihetstiden saknat, så inrymde den dock lag-initiativ äfven åt riksdagen. Enligt 1789 års Förenings- och säkerhetsakt (§ 6) skulle deremot vid riksdagarna inga andra ämnen förehafvas än de, som konungen proponerat. 1809 års R. F. (§§ 81, 87) tillerkände å nyo både konung och representation rätt till lag-initiativ; emellertid må framhållas, att kyrkomötet icke har initiativ med afseende å den lagstiftning, vid hvilken det eger medverka. Äfven i andra ärenden, hvilkas afgörande fordrar samtycke af såväl konung som representation, tillkommer initiativrätt båda dessa faktorer. Särskildt må dessutom påpekas, att konungen jämväl har initiativ med afseende å nödiga bevillningar, hvilkas åtagande dock helt och hållet ankommer på riksdagen (R. F. §§ 59-61, 64), och med hänsyn till statsregleringen, hvars uppgörande också tillkommer riksdagen (R. F. §§ 58, 62). Den svenska regeringen delar initiativet jämväl på detta område med riksdagen, då deremot i England i budgetsfrågor regeringen alltid måste taga initiativet. Konungen begagnar sitt initiativ i form af propositioner. Hvad representationens initiativ angår, föranledes detta genom de enskilde riksdagsledamöternas motioner eller genom sjelfständiga förslag af dertill berättigadt utskott, såsom af konstitutionsutskottet i grundlagsfrågor och af bevillningsutskottet i bevillningsfrågor (R. O. §§ 38, mom. 1, 40). - 2. Krigsv., den handling, hvarigenom anföraren för den ena af tvänne mot hvarandra stridande arméer tvingar motståndaren att rätta sig efter hans vilja. Förmågan att gripa initiativ har alltid varit bevis på en stor härförare och är af en ofantlig vigt, då ens egna rörelser derigenom blifva säkrare och vanligen mindre ansträngande, under det motståndaren deremot sväfvar i större eller mindre ovisshet och på grund deraf blir uttröttad, såväl genom svårigheten att fatta beslut som genom de vanligen längre samt icke sällan fram- och tillbaka-gående rörelser, hvilka han tvingas verkställa. Bästa medlet att bemäktiga sig initiativ är att vara färdig före motståndaren. 1. K. H. B. 2. C. O. N.