Folksagor. De förste, som, med ett klart mål för ögonen, upptecknade folksagor, voro de berömda tyske forskarna bröderna Jakob och Wilhelm Grimm. Deras insigt i sagornas betydelse synes hafva mognat under studier, som mer eller mindre berört dessa. Så talar W. Grimm om dem redan i företalet till sin öfversättning af de danska visorna (1811). "I sagorna", säger han, "har en förtrollad verld blifvit upplåten, som äfven finnes hos oss, i undangömda skogar, i underjordiska hålor, i hafsdjupet, och som ännu visas för barnen. Dessa sagor förtjena en bättre uppmärksamhet, än man hittills skänkt dem, ej allenast för sin poesis skull, som har en egen ljuflighet och skänker hvar och en, som i sin barndom lyssnat till dem, en gyllene lärdom och ett gladt minne med på vägen genom lifvet, utan också derför att de höra till vår nationalpoesi, emedan det kan ådagaläggas, att de redan under flere århundraden lefvat bland folket". 1812 utgåfvo bröderna Grimm första bandet af "Kinder- und hausmärchen", hvilket innehöll allt hvad de då (under sex års tid) samlat. Boken fick snart vänner, som understödde företaget. Detta deltagande och några lyckliga fynd af rika sagokällor gjorde, att redan efter två år ett nytt band kunde utkomma, så att 1814 halft annat hundratal sagor voro bergade från sitt mörker. Smaken för sagor var likväl äldre i Tyskland. Den infördes redan på 1700-talet från Frankrike, der man genom flere inhemska samlingar och genom Gallands öfversättning af Tusen och en natt (1704) blifvit lifligt intresserad för fésagor. Charles Perraults "Contes de ma mère l'Oye" utkommo 1697, och kort derefter utgaf äfven grefvinnan d'Aulnoy en samling. Enligt Hettner var det i synnerhet de förnäma kretsarna, som med förkärlek omfattade det nya diktslaget. En mängd efterbildningar utkommo, alla med aristokratiska författarenamn, och under en tid voro sagorna så på modet, att den förnäma verlden nära nog icke läste något annat. En stor del af denna literatur fördes, likväl först under 1700-talets senare hälft, i bearbetningar öfver till Tyskland, utan att man kom att tänka på, att det vore skäl att taga vara på de likartade traditioner, som lefde hos tyska folket. Väl hänvisade Herder till dem, men detta synes hafva blifvit utan verkan. -- Wieland polemiserade med sin "Don Sylvio von Rosalba" (1764) mot fésagorna, men något senare måste han sjelf från dem tillgripa ämnen, hvilka han emellertid behandlade ironiskt. Efter honom synes Musäus hafva bildat sina "Volksmärchen der deutschen" (1782--85). Få af dessa äro verkliga sagor; de flesta äro sägner, ty man skilde då ännu icke mellan de förra och de senare, och Christiane Benedikte Naubert bearbetade i sina "Neue volksmärchen der deutschen" (1789--93) endast folksägner. Bröderna Grimm bestämde skilnaden mellan sagor och sägner. Sägnerna (T. die sagen) äro alltid fästa vid något bekant, vid en viss ort, eller vid något historiskt (verkligt eller föregifvet) namn; sagorna (T. die märchen) stå deremot på egen mark. De förra äro mera historiska, de senare mera poetiska, hafva större omvexling och rikare färg. Sägnen är den form, i hvilken naturmenniskan fattar något henne öfvermäktigt, vare sig en historisk tilldragelse eller något natur- l. konstföremål. Sagan har löst sig från allt verkligt, hon är en inbillningens fria lek och har ingen afsigt. Ordet äfventyr (det romanska adventura, tilldragelse, berättelse om en tilldragelse) i betydelsen saga förekommer redan i 12:te årh. i Tyskland (abenteuer), jämte mähre, och har vunnit fullt inträde i danskan (eventyr), men icke, ehuru det användes i t. ex. "Flores och Blanzeflor", blifvit rätt hemmastadt i svenskan. Sagor (äfventyr) heta vidare It. conti, Fr. fabliaux l. contes populaires, Eng. stories l. popular stories, F. sadut, jutut och saarna. Sedliga, till och med kristligt sedliga, motiv äro derför icke främmande för sagorna. Kärlek och ödmjukhet förhärligas, ondska och öfvermod straffas. Otidiga önskningar komma på skam. En hel klass af sagohjeltar äro hjelpsamma mot menniskor och djur, fulla af skonsamhet och medlidande; den enfaldige, med ett godt hjerta, öfvervinner den listige och verldskloke. Sällan förenas kraft och insigter med det sjelfförtroende, som dessa bruka ingifva hjeltarna i de gamla hjeltedikterna. Jämte dessa kristligt påverkade sagor finnas sådana, hvilka bära prägeln af sin härstamning från böndernas i äldre dagar förtryckta klass, hvilken under en mask af enfald döljer en slughet, som gränsar till eller är illistighet. Mera tilldragande äro de sagor, i hvilka den förslagne och smidige vinner öfver den otympliga
styrkan. Så förhåller det sig ock med det slags karakterer, som påminna om den forne landsknektens typ, såsom broder Lustig, hvilken obesväradt lurar Sankt Per och skrämmer fan, så att han icke törs släppa in honom i helvetet. Storskrytaren, våpet ("dumma pojken"), den late äro gängse typer. Öfver hufvud är allt, till och med det omöjliga och lögnlika, tillåtligt för den, som har inre enhet och handlar följdriktigt. Äfven liflösa ting få tala och bära sig åt som menniskor, blott de icke falla ur rolen.
Gemensam för alla tyska folksagor är den tro, med hvilken det underbara berättas, samt en viss glädtighet, som låter dem alla sluta med utsigt till lång, varaktig lycka. Båda delarna saknas i Tiecks "Volksmärchen" (1797), som, oaktadt A. W. Schlegels loford, ej vunno många beundrare. Flere andra af romantikerna försökte skrifva sagor och upptogo till och med ämnen från folkmunnen; men ingen hade någon riktig framgång. Dessa sagor tjenade likväl till att bana vägen för bröderna Grimms samling. Ingen hade före dem uppställt som högsta grundsats att folkets eget sätt att berätta vore värdt all uppmärksamhet, och att detta sätt borde troget återgifvas, utan godtyckliga utsmyckningar. De berättade så nära som möjligt på folkets sätt; enskildheter torde härröra från dem, men allt egendomligt iakttogo de, intet väsentligt i innehållet, ingen omständighet, intet drag utplånades eller förskönades af dem, liksom de icke tillade något för saken främmande. Denna vördnad för traditionen berodde på deras öfvertygelse om all folkpoesis fullkomlighet och oöfverträfflighet, der den var ursprunglig och ogrumlad; den ökades af deras åsigt att i dessa sagor vore bevarad en urgammal nationalpoesi, som utgjorde en omedelbar fortsättning af de äldsta, rent mytiska sagorna. De anställde jämförelser mellan alla folks sagor, som voro tillgängliga på deras tid, och återfunne i dem samma anvisningar till närmare eller fjärmare folkslägtskap som i språken. Om t. ex. arabiska och tyska sagor stämde öfver ens, berodde detta å ena sidan på den ursprungliga slägtskapen mellan germaniskt och indiskt, å den andra derpå att araberna lånat från inderna.
Nyare studier hafva mot denna åsigt, som först framställdes i de senare upplagorna af de bägge brödernas arbete, satt en annan. Man må gerna kalla de tyska sagorna för nationalpoesi, eller åtminstone nationaliserad poesi. Jämför man dem ytligt, till kostymen, plägsederna, landskapet, med de arabiska, så äro de visserligen tyska, med sin egendomliga skogspoesi, med sina kungar, som ständigt gå med krona på hufvudet, med de återstoder af hedendom, som der kunna finnas. Innehållet deremot är icke lika tyskt. De äldsta sagorna gå ej längre tillbaka än till 10:de århundradet; dessförinnan torde det funnits blott få sagor i Europa. Deras hemland, hvarifrån forntiden hemtade sitt sagoförråd, synes vara Indien. Den indiska buddhaismen -- enligt den åsigt, som här refereras --, den verldsliga adelns reaktion mot de andligas öfvermakt och i några af sina yttringar demokratisk, införde både vetenskapligt djup och en hel del lefnadslust i det indiska lifvet. Liksom den i vetenskapen bröt med traditionen och Veda som all kunskaps högsta urkund, tillfredsställdes dess poetiska behof endast af en diktart, som lemnade den skapande fantasien det friaste spelrum, och der de nya tankarna kunde förarbetas. Med buddhaismen följde en utomordentligt rik sagoliteratur, och hela samlingar uppstodo, liksom "Tusen och en natt" sammanbundna till ett helt genom ramarna af andra sagor. Då de islamitiska folken i 10:de århundradet utsträckte sin makt till Indien, fortplantades dessa dikter till Persien och Arabien och grundade der nya samlingar; från dessa nya hem kommo de på tvänne vägar till Europa. Den ena gick öfver Islams land till Bysantium, Italien och Spanien, dit förnämligast judar buro dem; den andra vägen banade buddhaismen sjelf, som förde dem till Kina och vidare till Tibet och mongolerna, under hvilkas tvåhundraåriga europeiska välde de äfven på denna led kommo till Europa.
Näst bröderna Grimms samling böra nämnas de "Norske folke-eventyr", med hvilka Peter Christen Asbjörnsen och Jörgen Moe uppträdt (1842; forts. 1844; sedan flere förökade upplagor). Båda dessa utgifvare hade hemtat sagorna från sjelfva folket, båda hade genom umgänge med folket -- Asbjörnsen under färder som forstman -- tillegnat sig dess sätt att berätta; deraf en enkelhet i stil och en konstlös humor, som sätta denna samling mycket högt. Asbjörnsens berättarekonst framstod ännu mer i hans "Norske huldre-eventyr og folkesagn" (1845; sedan flere nya uppl.), hvilka utmärka sig genom en beundransvärd trohet i naturskildringen och i framställningen af de handlande personernas sätt att känna, handla och tala. Genom denna trohet få alla skildringarna ett stort etnografiskt värde. Asbjörnsens inflytelse på den norska literaturen, på Welhaven, Björnson och Ibsen, har varit ofantlig, och äfven i den norska konsten, den bildande och musiken (Grieg), skönjas drag af den ande han kallade till lif.
Med J. M. Thiele ("Danske folkesagn", 1818) fick Danmark sin förste sagoförtäljare. Någonting motsvarande bröderna Grimms och Asbjörnsens och Moes samlingar egde det icke, förrän Svend Grundtvig utgaf sina "Danske folkeeventyr" (1876--78), som dofta af äkta sagoromantik, och i hvilka den konstlösa, folkliga tonen i framställningen är fullt bevarad. Mot ingen af dessa norska och danska samlingar har Sverige något jämförligt att uppställa; ty Stephens' och Hyltén-Cavallii "Svenska folksagor och äfventyr" (1844--49) äro alldeles vanställda af ett ända till olidlighet förskrufvadt och uppstyltadt föredrag. De svenska sägnerna hafva icke blifvit sammanförda i någon samling; men här och der i ortbeskrifningar och, till ej ringa antal, i Dybecks "Runa" finnas sådana upptecknade.
För närvarande pågå uppteckningar af sagor på flere håll i Europa, i synnerhet i Tyskland och de slaviska landen. Det allt allmännare studiet af sanskrit-literaturen skall troligen
afslöja ännu mera rörande sagornas uppkomst. Redan har mycket vunnits af samlingen "Pantsjantantra" (Fem qvällar), som Benfei (1859) utgifvit på tyska, och den ur dessa och andra källor härstammande "Hitopadesa" (Sundt råd). "Pantsjantantra" anses redigerad i förra hälften af sjette århundradet e. Kr.; omkr. 570 öfversattes den på persiska, derefter på arabiska, grekiska, hebreiska och latin samt sedermera på italienska, spanska och franska. Den har inverkat på "Gesta romanorum", den kristna medeltidens äldsta sago- och legendbok, som anses redigerad omkr. 1340, vidare på Straparola, utgifvare af "Tredici piacevoli notti" (1550--57; sedan flere uppl.), och Giambattista Basiles "Pentamerone" (1637). Från Hitopadesa förskrifver sig sannolikt den bekanta hopflätningen af sagorna i "Tusen och en natt", denna allbekanta samling, som, antagligen redigerad under loppet af fjortonde århundradet, finnes öfversatt på de flesta bildade språk (sista svenska öfversattn. 1875). Ett motstycke till denna arabiska samling är den persiska "Tusen och en dag", som af Petit de la Croix och Le Sage i början af 1700-talet öfversattes på franska. R. B.