Folkrätt (Lat. jus gentium, Fr. droit des gens, Eng. law of nations, T. völkerrecht) l. Internationel rätt (Lat. jus internationale, Fr. droit international, Eng. international law), jur., sammanfattningen af de rättsregler, som angå suveräna staters förhållande till hvarandra. Om hänsyn tages till en viss stats rättsförhållanden till andra, så erhålla, från denna synpunkt betraktade, de folkrättsliga reglerna karakteren af yttre statsrätt. Internationella rättsförhållanden kunna uppstå ej allenast omedelbart mellan stater såsom sådana, utan äfven medelbart, nämligen mellan en stats medlemmar och en främmande stat eller medlemmar af olika stater. Folkrätten var ursprungligen ett slags naturrätt, och romarnas jus gentium utgjorde en supplementärrätt, att tillämpas på de rättsfall, för hvilka privaträtten (jus civile) saknade bestämmelser, äfvensom då mål rörande främlingars rättsförhållanden drogos inför romersk domstol. Då i de kristna staterna folkrättsliga spörsmål begynte afgöras på fredlig väg, sökte man i det utbildade romerska rättssystemets grundsatser ledning för rättsfrågornas bedömande och lösning, och namnet "jus gentium" låg nära till hands för att dermed beteckna de rättsgrundsatser, som tillämpades på internationella rättsförhållanden, ehuru benämningen jus inter gentes, jus internationale (mellanfolklig rätt) vore riktigare. Man har satt i fråga, om det finnes någon folkrätt, enär det icke gifves någon med förpligtande kraft gällande folkrätts-codex och det för folkrättsfrågor saknas såväl lagstiftande makt och domstol, hvilkens domar kunna få sig tillerkänd rättskraft, som exekutiv makt att bereda sådana domar verkställighet. De regler, som följas, förmenas vara dels endast sedlighetsmaximer, dels fragmentariska alster af en godtycklig häfd, som stundom fått sitt uttryck i statsfördrag, af långt ifrån säker helgd. Deremot måste emellertid invändas, att såväl rättsmedvetandet som rättsbegreppet fordra tillvaron af folkrätt. Så snart en ömsesidighet af rättighet och förpligtelse kommit till stånd, måste i och med detsamma en viss gemensamhetsordning vara grundad, hvilken just utgör karakteren hos rätt. Lika nödvändigt som det är att inom staten alla gemensamhetsförhållanden, som framkallas af individernas samverkan för förnuftig verksamhet, måste, för att komma till stånd och ega varaktighet, ordnas efter hvad rättsgrundsatserna i de särskilda fallen fordra, lika oumbärligt är ock att rätt förverkligas i staternas inbördes förhållanden, om ock ej på samma sätt som inom staten. Äfven folken emellan måste, rättigheter och förpligtelser uppkomma, så snart någon gemensamhet dem emellan uppstår, om också ingen positiv lag det bjuder. Dessa rättigheters och förpligtelsers betydelse och verkan kunna ej häller lemnas å sido, äfven om det för tvistefrågors slitande saknas en öfver de särskilda staterna stående domstol, hvars domar tillerkännes förpligtande kraft. Genom användning af skiljedomare, kompromisser m. m. gifvas i förlikningsväg medel för pröfning och afgörande. Det finnes äfven folkrättsliga exekutivmedel, t. ex. kriget, som, ur denna synpunkt betraktadt, ej har svårare betydelse af våld än det fysiska tvång, som är förenadt med verkställigheten af dom eller straff i den
enskilda staten. Skilnaden är visserligen den att den exekution, som af statens myndigheter utöfvas, grundar sig på domstolsutslag i kraft af positiv lag och utgör ett rättsmedel, men att åt det folkrättsliga tvångsmedlet, kriget, dessa egenskaper ej alltid kunna tillerkännas, vare sig med afseende på dess befogenhet i det särskilda fallet eller det sätt, hvarpå det användes. Men äfven om man måste medgifva, att mycket återstår att önska, för att en betryggad internationel rättsordning skulle kunna danas, så får man ej förneka tillvaron af sjelfva rätten. Erfarenheten har visat, att förnuftets fordran på ett rättsligt ordnande af staternas förhållanden alltmer tillfredställes, samt att folkens rättsmedvetande erhåller allt rikare innehåll och utöfvar allt större inflytande såsom ett slags lagstiftare, medan hvarje folk blir allt mer känsligt för historiens dom och erkänner sanningen af yttrandet: weltgeschichte ist das weltgericht (verldshistorien är verldsdomstolen). Ehuru således folkrätten ej under samma form som den enskilda statens offentliga och privata rätt gör sina rättsgrundsatser gällande, och ehuru den vigtigaste rättskällan, positiv lag, saknas, så har rättsvetenskapen kunnat i afseende på staternas inbördes förhållanden framställa en sammanfattning af rättsregler, hvilkas giltighet erkännes af de europeiska staterna och öfriga, som stå på ungefär samma odlingsgrad, nämligen de kristna Det rättssystem, som sålunda kan anses erkändt af de civiliserade folken, har blifvit bildadt genom sammanfattning af de rättsregler, som förnuftet deducerar såsom öfverensstämmande med allmän rättvisa ur naturen af det samband, hvilket finnes mellan folken, och af de bestämningar eller modifikationer, som kunna hafva blifvit eller blifva fastställda af sedvänja och allmän öfverenskommelse. Vill man taga kännedom om dessa folkrättsliga grundsatser, har man att vända sig till vetenskapsmännens skrifter, som dels upptaga de rättsliga grundsatserna, sådana de ur rättsbegreppen utveckla sig, dels uppvisa dem sådana de blifvit i det internationella samlifvet tillämpade samt dervid modifierats och utbildats. Ursprungligen hade folkrätten hufvudsakligen en rättsfilosofisk karakter. Dess vetenskapliga grund lade Hugo Grotius med sitt berömda verk "De jure belli et pacis" (1625). Ehuru han haft en likartad betydelse för rättsfilosofien, nöjde han sig ej med att framställa endast sjelfva rättsprinciperna. Han sökte nämligen äfven genom utdrag ur bibeln och framstående författares skrifter visa, att dessa grundsatser blifvit framhållna såsom rättesnören för menniskans handlingar, och genom exempel ur historien ådagalägga, att de blifvit tillämpade af staterna i deras inbördes förhållanden. Innan det historiska materialet blifvit samladt och bearbetadt, utgjorde folkrätten, med undantag af vissa speciella tvistefrågor, föremål för rättsfilosofernas bearbetning. Men sedan traktatsamlingar blifvit utgifna, och sedan man öfvergått från diskussionen om hvilka rättsgrundsatser böra vinna erkännande till en undersökning af de rättsgrundsatser, som verkligen blifvit tillämpade och allmännare erkända, har folkrättsvetenskapen alltmer erhållit karakteren af positiv rätt, som upptager endast de rättsnormer, hvilka verkligen blifvit erkända. Den vetenskapliga verksamheten har gått ut på att sammanföra de rättsregler, som verkligen blifvit tillämpade och hvilka äro att söka i traktater, i kongressbeslut, i folkrättsliga skiljedomar, krigares och diplomaters historia, de särskilda staternas lagar, förordningar, proklamationer, deras domstolars utslag i folkrättsliga tvistefrågor, särskildt i sjökrigsmål. Af dessa rättsregler finnas åtskilliga införlifvade med särskilda lands rättssystem och hafva tagit form af positiva lagbud, utgörande bestämmelser af yttre statsrättslig natur. Denna praktiska riktning inom folkrätten gjorde sig gällande i midten af 1700-talet. Schweizaren Emrich van Vattels verk ("Droit des gens", 1758) förskaffade sig, genom sin mera praktiska och lättlästa framställning, plats bredvid Grotius' arbeten i statsmännens bibliotek. Det är dock Georg Friedrich von Martens, som genom sina arbeten i folkrätten ("Précis du droit des gens modernes de l'Europe", 1789) och traktatsamlingar ("Recueil des traités", 1791--1801) kan anses hafva lagt grundstenen till en vetenskaplig bearbetning af den positiva folkrätten. Denna literatur har i senare tider vuxit betydligt. Utom Martens böra nämnas H. Wheaton ("Elements of international law", 1836; "Histoire des progrès du droit des gens en Europe et en Amérique depuis la paix de Westphalie", 1841), A. W. Heffter ("Das europäische völkerrecht der gegenwart", 1844; 7:de uppl. 1881), Phillimore, Calvo, J. K. Bluntschli, Bulmerincq m. fl. Sedan 1869 utgifves i Bruxelles tidskriften "Revue du droit international". -- Såsom en särskild, vigtig afdelning af folkrätten bör märkas den internationella privatoch straffrätten, som angifver i hvilken utsträckning ett lands styrelse, domstolar och exekutiva myndigheter böra taga hänsyn till främmande staters lagar, domstolsutslag och verkställighetsbeslut. H. L. R.
En särdeles vigtig del af folkrätten är den, som rörer kriget. Folkrätten bjuder, att i krig sådana medel icke användas, som förorsaka enskild eller allmän skada, utan att bereda krigföringen något gagn. I samma mån som civilisationen gått framåt, har grymheten i krig minskats, och flere försök hafva gjorts att medelst mellanfolkliga fördrag lagbinda krigföringen. Endast i mindre delar har detta lyckats rörande kriget till lands, genom Genèvekonventionen af d. 22 Aug. 1864, som ställer all sjukvård och dem, som hafva befattning med henne, under neutralitetens skydd, och genom Petersburg-deklarationen af d. 11 Dec. 1868, som förbjuder bruket af explosiva kastkroppar af mindre vigt än 400 gr. För öfrigt yttrar sig folkrätten endast i gällande krigsbruk, hvilka iakttagas af alla civiliserade folk, så långt krigets ändamål tillåter det. Sålunda är det, enligt allmänna föreställningssättet, ett brott att använda oärliga och svekfulla krigsmedel, såsom förgiftade vapen, utspridandet af ämnen, som alstra smittosamma sjukdomar o. s. v. Att bedraga fienden genom att begagna hans fana,
uniform, signaler m. m. anses deremot berättigadt äfvensom att nyttja spioner, ehuru dessa, om de ertappas, äro utsatta för dödsstraff, likväl icke utan föregående ransakning vid krigs- eller ståndrätt. Statens krigsmän ega folkrättens skydd endast då, när de bära uniform eller något slags på gevärshåll synligt tecken, så fäst vid kläderna, att det icke i en handvändning kan aftagas. Endast dessa samt truppernas s. k. icke stridande blifva, om de öfvermannas eller gifva sig, behandlade såsom krigsfångar, d. v. s. skonade till lifvet, få behålla sina enskilda tillhörigheter med undantag af hästar och vapen, åtnjuta personligt skydd och frigifvas efter fredsslutet. Andra, som tagas med vapen i hand, pläga nedskjutas. Fredliga medborgare äro skyddade till sina personer, så vida de icke på något sätt uppträda fientligt. All förstöring, som icke nödvändiggöres af krigföringen, och tillgrepp af offentlig eller enskild egendom, som icke har något med krigföringen att skaffa, anses strida mot folkrätten. Bombardering af så väl öppna som befästa städer, hvilka sätta sig till motvärn, är likväl berättigad. Afslutna fördrag skola, enligt folkrätten, strängt hållas, och parlamentärer äro oantastliga, då de rätta sig efter gifna föreskrifter. Inkräktaren har rätt att ockupera fiendens land, då den lagliga styrelsen blifvit urståndsatt att vidare utöfva sin myndighet, men han sjelf förmår det. Han öfvertager då landets styrelse, förfogar öfver desst allmänna medel, uppbär skatter till staten och gör de reqvisitioner, af hvilka han har behof. C. O. N.