Landstorm

Landstorm, krigsv., kallas den väpnade styrka, som i sista hand uppbådas till krigstjenst för eget lands försvar, då fienden inträngt i detsamma. Landstormen leder sitt ursprung från äldre tiders folkuppbåd och har anlitats i alla tider, fast den blifvit lagbunden först i vårt århundrade. Samma förordning (af d. 17 Mars 1813), som påbjöd bildandet af ett landtvärn i Preussen, föreskref äfven uppbådande af en landstorm, i händelse sådant blefve nödvändigt. Genom rekryteringslagen af år 1867, som vunnit tillämpning i hela Tyska riket, äro alla män mellan 17 och 42 års ålder skyldiga att tillhöra landstormen och kunna äfven inkallas för att fylla luckor i landtvärnet. I Österrike hafva landstormsordningar funnits alltsedan 1500-talet, men för närvarande finnas organisationsbestämmelser endast för Tyrolen. I Ungern skall landstormen rekryteras af frivilliga. I Frankrike motsvaras landstormen af territorialarméns reserv, uti Italien af territorialmilisen, i Ryssland af landtvärnet (opoltjenie), och utgöras dessa af män intill 40 års ålder. I Norge skall allt krigsdugligt manfolk, som icke på annat sätt är anstäldt vid krigsmakten, tillhöra landstormen från 18 till 50 års ålder. I Sverige skall, enligt den d. 9 Maj 1885 af riksdagen antagna värnpligtslagen, landstormen utgöras af allt värnpligtigt manskap från i regeln 27 till och med 32 års ålder. -- Landstormen är ingenstädes i fredstid organiserad; i Sverige skall dock manskapet rullföras, och några förberedande åtgärder i detta syfte hafva blifvit vidtagna i Ryssland. Landstormen uppbådas först i krig, och då i de af fienden mest hotade landsändarna, samt organiseras efter för handen varande förhållanden och förses med befäl efter råd och lägenhet. Landstormen kan sällan förses med uniform, men måste för att erkännas såsom krigförande trupp förses med inom gevärsskotthåll synliga utmärkelsetecken, hvilka icke utan yidare kunna borttagas (jfr Folkrätt, sp. 1561). C. O. N.