Uniform

Uniform (Lat. uniformis), enahanda, likformig; likformig klädsel för vissa korporationer, särskildt den under 1600-talet samtidigt med upprättandet af stående härar införda likformiga drägten för krigsmakten. Den militära uniformen är af icke ringa betydelse. Till färg, snitt och yttre utstyrsel öfverensstämmande, utgör den nämligen ett föreningsband mellan en armés eller en flottas eller en enskild trupps alla beståndsdelar, på samma gång den utgör en för krigarens yrke lämplig beklädnad. Vanligen är någon viss snitt, någon färg eller något yttre märke på uniformen kännetecknande for en hel armés alla beståndsdelar, t. ex. tyskarnas kask, ryssarnas skinnmössa och rock utan knappar, engelsmännens röda rock, fransmännens röda byxor o. s. v. Af uniformen fordras, att den skall så mycket som möjligt skydda sin bärare mot väderlekens inflytande, gynna anbringandet af hans utrustningspersedlar och medgifva kroppens obehindrade rörelser, på samma gång den skall vara tillräckligt prydlig, varaktig och billig samt icke alltför bjert afteckna sig mot marken, då den ses på något afstånd. Bärandet af fastställd uniform eller något motsvarande igenkänningstecken erfordras enligt folkrätten för att i krig blifva erkänd såsom stridsman (se Folkrätt). I de flesta land, dock ej i Sverige, är ständigt bruk af uniform i regeln föreskrifvet för krigsmakten. Jfr Mundering. -- Om den svenska militär-uniformen i äldre och nyare tid se F. A. Spak: »Några historiska upplysningar om uniformering och utredning, från 1300-talet intill nuvarande tid, med särskild hänsyn till svenska armén» (1890), samt planschverken »Svenska krigsmaktens fordna och närvarande munderingar» af A. U. Schützercrantz (1849--53), »Swenska och norska arméerna samt flottorna i deras nuvarande uniformering» af Fr. v. Dardel (1861--63) och »Svenska arméens och flottans nuvarande uniformer» (1860--64; ny uppl. börjad 1888). -- Uniformera, göra likformig; utrusta med uniform. -- Uniformitet, likformighet, öfverensstämmelse. C. O. N.