Fonolit (af Grek. fone, ljud. och lithos, sten), petrogr., en eruptiv, merendels gröngrå, tät eller ytterst finkornig, helt och hållet qvartsfri bergart, i hvars af mineralen sanidin och nefelin jämte zeolit hufvudsakligen bestående täta grundmassa ligga talrika tafvelformade sanidinkristaller äfvensom hornblände, nosean och magnetit. Till följd af de platta sanidinkristallernas parallella anordning eger fonoliten ofta en tunn, plattformig afsöndring eller t. o. m. skiffring. Den låter klyfva sig i plattor eller taflor, hvilka vid slag afgifva ett klingande ljud, på grund hvaraf stenen också kallas klingsten. Bergarten är stundom porfyrartad. Till basalt och trachyt bildar den öfvergångar. Den uppträder oftast i kägel- eller dôme-formade berg och höjder samt förekommer i Böhmen, Ungern, Tyskland och Frankrike. I Sverige är den hittills ej träffad annat än som lösa stenar (i Dalarna); af dessa hafva smärre arbeten blifvit tillverkade vid Elfdalens porfyrverk, hvarest bergarten dock går under det oegentliga namnet "serpentin". E. E.
Nordisk familjebok · första upplagan
Fonolit
Ämne: Bergarter (petrografi) · Mineral, bergarter och geologi
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 5 (1882), sp. 16 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗