Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Förkolning

Ämne: Kemiska föreningar, grundämnen och teorier · Kemi, läkemedel och färgämnen

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 5 (1882), sp. 686–687 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Förkolning, kem., förstöring af organiska ämnen genom inverkan af värme, så att kol i mer eller mindre rent tillstånd dervid uppstår. För att förkolning skall ega rum, erfordras, att ämnet, som upphettas, fullständigt eller åtminstone till viss grad skyddas för luftens tillträde, emedan i annat fall förbränning inträder. De organiska ämnena innehålla utom kol äfven syre, väte och qväfve, hvilka grundämnen under förkolningens förlopp afsöndras dels i förening med hvarandra, dels i förening med kol. Syret aflägsnas dels i förening med väte såsom vatten, dels i förening med kol såsom koloxid och kolsyra. En del af vätet bortgår i förening med kol såsom kolväten af olika sammansättning och beskaffenhet. Qväfvet afskiljes i förening med väte såsom ammoniak, men i flere fall äfven i förening med kol och väte såsom cyanammonium. Utom dessa produkter vid förkolningen bildas en mängd mer eller mindre flyktiga kolhaltiga ämnen, som innehålla syre och väte, t. ex. ättiksyra, träsprit, aceton, fenolarter (kreosot), eller qväfve, såsom anilin, pyridin, pikolin m. fl. Det vid förkolningen uppkomna kolet är allt efter råämnets beskaffenhet af olika egenskaper. Växtämnen lemna ett poröst och lätt antändligt kol. Stenkol ger ett mera fast och ej så lätt antändligt kol (koks). Djurämnen lemna i allmänhet ett glänsande (qväfvehaltigt) kol, som utmärkes af sin förmåga att ur lösningar upptaga organiska färgämnen. De öfriga produkterna vid förkolningen äro af stor vigt för industrien (lysgas, lysoljor, tjärfärger m. m.). Allt efter råämnets beskaffenhet och den högre eller lägre temperaturen äro dessa produkter af olika beskaffenhet. De på qväfve fattiga växtämnena gifva ättiksyra, träsprit, aceton, metylamin och en tjära, som utgöres dels af terpentinkolväten och hartsartade ämnen, dels af fenoler och det fasta kolvätet retén. Brunkol och mycket bituminösa stenkol lemna en på paraffin, kolväten af sumpgas-serien och etylén-serien rik tjära af nära nog samma beskaffenhet som den naturliga bergoljan. Stenkolstjäran utmärkes genom sin rikedom på kolvätena naftalin, benzol, toluol, xylol, antracen m. m. samt genom sin halt af anilin och andra baser. Den tjära, som uppstår vid förkolning af animaliska ämnen, t. ex. ben, utgöres till största delen af qväfvehaltiga, vidrigt luktande organiska baser, pyridin, pikolin, pyrrol m. fl. P. T. C.