Fossila skogar

Fossila skogar l. förstenade skogar, geol., kallas ofta större samlingar af fossila träd, ehuru benämningen borde inskränkas till ännu på rot stående stammar och stubbar, hvilka befinna sig i sitt ursprungliga läge. Horisontalt liggande stammar, i synnerhet rotlösa, kunna ofta vara förda till stället från långt håll såsom drifved. Lager af stubbar äro ej sällsynta i och under torfmossar och angifva en forntida skog på mossens yta eller underlag. Analoga stubblager, med stubbarna omvandlade till brun- eller stenkol, finnas i alla geologiska system ända ned till stenkolssystemet, men utgöras i de äldre af dessa icke af löfträd, utan af barrträd, cykadéer eller trädartade lummerväxter. Särskild uppmärksamhet har en fossil tertiär skog, som 1894 uppdagats i brunkolsgrufvorna vid Gross-Räschen i Niederlausitz (Brandenburg), tilldragit sig, enär stubbarna så godt som uteslutande tillhöra den numera till Nord-Amerika inskränkta sumpcypressen (se d. o.). — Vid geisrarna i Yellowstone parken i Nord-Amerika har man konstaterat, att de ännu lefvande träden småningom i sina nedre delar förkislas och bortdö, derigenom att det i stammarna uppstigande vattnet i cellväfnaden aflagrar kiselsyra. Schweinfurth antager, att äfven den till kritperioden hörande s. k. »stora förstenade skogen» i Mokattambergen straxt ö. om Kairo i Egypten stenvandlats genom förmedling af varma, kiselsyrehaltiga källor. Denna förstenade skog utgöres ät en stor massa kiselvandlade trädstammar — dock inga rotstubbar — och stamfragment, hvilka ligga kringspridda i öcknen. Äfven Arizona, Kalifornien (jfr Calistoga. Suppl.), Chile m. fl. land äro bekanta för sina förkislade trädmassor. I många fall torde dock förkislingen hafva inträdt, först sedan trädet dött och inbäddats i de omgifvande lagren. Jfr Psaronius. A. G. N.