Fryxell, äfven skrifvet Fryksell, Värmlandsslägt från Frykerud, med antecknade anor ifrån 1540. Elov Fryksell, f. 1684, d. 1751, bar först slägtnamnet; han var (1717--21) lektor i Karlstad, sedan 1721 kyrkoherde i Väse härad samt 1738 och 1740 riksdagsman. Hans sex söner skrefvo sig Fryxell; bland dem märkas Sven F., kyrkoherde och riksdagsman, och Fredrik F. (f. 1724, d. 1805), kamrer, författare af Värmlands slägtbok (manuskr. i k. Biblioteket) och åtskilliga biografiska samlingar om värmländingar. Bland Elovs sonsöner märkas Axel F. (f. 1765, d. 1834), lektor (1795), sekreterare i Värmlands läns hushållningssällskap (1803--27), ledamot af stora uppfostringskommissionen (1815), kyrkoherde i Sunne (1830). Bland Elovs ättlingar i tredje led voro bröderne Anders (se F. 1) och Olof (se F. 2).
1. Fryxell, Anders, skollärare, historieskrifvare, prest, föddes i Edsleskogs prestgård (Dal) d. 7 Febr. 1795. Fadern, kontraktsprosten och kyrkoherden Mattias F., besörjde sin sons första uppfostran och grundlade hos honom redan i gossåren den kärlek till fosterlandets häfder, hvilken skulle bestämma hans lifs riktning. 1813 blef F. student i Upsala, der han ådrog sig uppmärksamhet först såsom simlärare. (Han öppnade i Upsala 1813 den första simskola i riket). En kraftfull yngling, stark i latinet, ifrare för nordisk sång och saga, kunnig i allsköns idrott, vann F. 1817 anställning såsom lärare i A. A. Afzelius' enskilda skola i Stockholm, der dessa egenskaper högt värderades. Så kom F. till hufvudstaden, der han i umgänge med "göter" och "fosforister" snabbt utvecklade sig och fick håg för undervisning. 1819 tog F. filos. kandidatexamen i Upsala, försökte sig s. å. i vitterlek (i "Kalender för damer") och fick anställning vid k. Djurgårdsskolan i Stockholm. 1820 prestvigdes han, promoverades 1821 till filos. doktor och fortfor med vitter produktion, nu äfven i "Poetisk Kalender", der sångspelet Vermlandsflickan är infördt; värmländska nationalmelodier bifogades sångstyckena, och ett af dessa sjunges än: "Ack Vermeland du sköna, du herrliga land". F. började vid samma tid äfven historiskt författareskap, med en latinsk
afhandling om läget af sagornas Reidgotaland (1821). F. utnämndes 1822 till kollega vid Maria skola i Stockholm, kallades till styrande ledamot af Vexelundervisningssällskapet och ingaf 1823 till Uppfostringskomitén ett försök till en Lärobok i fäderneslandets historia, ordnad efter komiténs råd och anvisningar. I den 1820 (då Uppfostringskomiténs skollag utkom) uppblossande striden om undervisningens ordnande tog F. till orda i Förslag till enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken (1823), i hvilken skrift han ställde sig i stark opposition mot komiténs åsigter. I krigsakademien (d. v. s. Karlbergs krigsskola), lärda skolan, apologist- och allmogeskolan ser han "Sveriges fyra stånd ... på väg att vilja fullkomligt utbilda sig till fyra särskilda kaster i likhet med de indiska" och förordar en gemensam uppfostran för alla klasser, ur hvilken de olika yrkes- eller lärdomsskolorna sedan må uppspira. Sina åsigter derom uttalade F., ännu en gång, i Försök att närmare bestämma frågorna om undervisningsverkens reform (1832). Folkbildning, hvars skadlighet då ännu förfäktades af många vetandets stormän, framhölls af F. såsom välsignelserik för hela landet. F:s anseende som skolman föranledde den 1825 tillsatta nya skolkomitén att påkalla hans biträde, först vid dess förhandlingar, sedan (1827) såsom rektor och lärare i svenska språket vid de nya åsigternas försöksanstalt, Nya elementarskolan i Stockholm. Men F. kom aldrig att utöfva lärareverksamhet vid denna, enär han före skolans öppnande erhållit rektorstjensten vid Maria skola (1828). De principer för undervisningen, hvilka vid det nya läroverket genomfördes, beslöt F. att använda äfven vid flickors undervisning, och han stiftade derför 1831 den efter skolans inspektor, dåv. pastor primarius J. O. Wallin, uppkallade "Wallinska flickskolan", som ännu fortgår. 1836 tillträdde F. Sunne pastorat i Värmland, hvilket han efter sin farbroder Axels död (1834) erhållit. F. fick 1833 professors titel, blef 1836 kontraktsprost och 1845 teol. doktor. Han afsade sig kontraktsprostbefattningen 1846 och åtnjöt från d. 1 Aug. 1847 till sin död årligen förnyad tjenstledighet från kyrkoherdesysslan för att uteslutande kunna egna sig åt literära värf.
Från den ringa början 1823, då F. under Uppfostringskomiténs egid utsände första delen af sina Berättelser ur svenska historien, hade detta verk vid tiden för den ständiga tjenstledighetens begynnelse blifvit ett nationalverk, hvars fortgång och fullbordan samtiden motsåg med odeladt intresse, om ock ej med odeladt bifall. F:s "Berättelser" voro i början (delarna 1 och 2, 1823 och 1826) ett mellanting mellan historiskt kompendium och biografisk läsebok, men underkastades flere gånger en utvidgad plan. Med 3:e--6:e delen (1828--33) afsåg förf. en biografisk-historisk läsebok, och den mottogs med för hvarje del stigande bifall. 1829 anträdde F. en forskningsresa till Köpenhamn och anlitade från samma tid såväl k. Riksarkivet som bibliotek och familjearkiv i Sverige. Förut obegagnade handlingar rörande striden mellan riksrådet och hertig Karl gåfvo F. en för högadeln förmånligare uppfattning än den sedvanliga och föranledde en särskild skrift, Karakteristik af tiden och de utmärkta handlande personerna i Sverige från år 1592 till 1600, hvilken Svenska akademien belönade med sitt stora pris och lät trycka i sina handlingar (14:de d., 1831). Från 1831 fick F. ett årligt statsunderstöd, hvilket 1834 förbyttes till ett resestipendium, som ökades genom enskild subskription. Under 11 månader besökte han nu bibliotek och arkiv i Danmark, Tyskland, Polen, Österrike, Belgien och Nederländerna samt utgaf efter hemkomsten sina i afskrift medförda Handlingar rörande Sveriges historia (1836--43). Det växande materialet föranledde ny utvidgning af "Berättelsernas" plan. Kristinas förmyndares och hennes egen regerings historia berättades i fyra delar (1838--42), Karl X:s i två (1843), Karl XI:s förmyndares och hans egen i åtta (1846--53), Karl XII:s i nio (1856--59), Frihetstidens femtiotre år i sjutton delar (1862--79). Det rykte, F. vunnit såsom berättare, motsvarades icke af hans förmåga såsom historieskrifvare. Den biografiska planen, som aldrig öfvergafs, föranledde ett mer detaljeradt än koncentreradt framställningssätt, och i opartisk uppfattning, detaljnoggranhet och öfverskådlighet lemna "Berättelserna" mycket att önska, sedan deras författare inträdt bland historieforskarna. Men med reformatorisk ifver drog han i härnad mot många allmänt herskande åsigter, oförfärad i striden, vare sig denna gällde mängdens fördomar eller stora författares ord. F:s verk trängde fram till en stor allmänhet, i rikt mått främjande hans uttalade mål att "bland landsmän sprida en närmare kännedom, ett varmare deltagande för det gemensamma fosterlandets vördnadsbjudande minnen". -- Flere af F:s "Berättelser" äro öfversatta eller bearbetade på norska, tyska, franska, danska, engelska och holländska. F:s höga uppskattning af adelns ingripande i Sveriges utveckling förde honom i häftig polemik mot Geijers förkärlek för konungarnas och alstrade (1845--51) en hel literatur af stridsskrifter. Om aristokratfördömandet i Svenska historien (1845--50) hette F:s inlaga i striden, i hvilken, utom Geijer och F., fem andra författare ingrepo. Ridderskapet och adeln vid 1847 års riksdag gaf F. som bevis af erkänsla sin stora guldmedalj. Åren 1860--62 utgaf F. en annan serie (nio häften) af polemiska skrifter, Bidrag till Sveriges literaturhistoria, i hvilka framställningen gäller icke blott Geijer, utan hela den literär-politiska striden från 19:de århundradets början till slutet af Karl Johans regeringstid. Såväl "Berättelserna" som dessa "Bidrag" framkallade bittra kritiker, hvilka F. stundom bemötte. Hans stridbarhet växte med åren, liksom hans sinnes lifaktighet, och t. o. m. den i politiskt afseende neutrala ställning han tidigare velat synas iakttaga (ehuru han afgjordt stod på den konservativa sidan) vek mer och mer för ett allt tydligare uttaladt nit för folkfriheten.
F. företog äfven på äldre dagar flere forskningsresor till utländska arkiv. Alla sina derifrån hemförda afskrifter och anteckningar samt hela sin vidlyftiga "rustbod" för "Berättelser ur
svenska historien" skänkte han 1880 till k. Biblioteket i Stockholm. Han afled i Stockholm d. 21 Mars 1881. -- F. blef 1832 medlem af Samfundet för utg. af handskrifter rör. Skandinaviens historia, 1834 af Vitt. hist. o. ant. akad., 1840 af Sv. akad. och 1847 af Vetenskapsakademien. Utom ofvan nämnda arbeten författade han: Svensk språklära (1824; 13:de uppl. 1865) hvars fjerde uppl. (1832) ökades med en öfversigt af svenska språkets och literaturens historia, hvilken under årtionden var den svenska ungdomens enda vägvisare i dessa för skolan förut främmande ämnen, Inträdestal hållet i Sv. akad. d. 23 Maj 1841 (öfver J. O. Wallin; Sv. akadts handl., 21 del., 1845), Orsakerna till den historiska orättvisa, hvarmed catholska tidehvarfvet blifvit i Sverige behandladt (1847; i "Handl. rör. prestmötet i Carlstad", 1848), Äreminne öfver Grefve E. Dahlberg (Sv. akad:s handl., 24 del., 1851), Jemförelse mellan psalmböckerna af 1695 och 1819 (1854) med flera smärre afhandlingar. Äfven några af F:s predikningar och andliga föredrag äro tryckta. H. W.
2. Fryxell, Olof, den föregåendes broder, prest, vitterhetsidkare, född d. 24 Sept. 1806 i Edsleskogs prestgård (Dal), blef 1825 student i Upsala och prestvigdes 1831. F. var från 1832 en följd af år lärare vid åtskilliga flickskolor i Stockholm och 1840--55 föreståndare för Wallinska flickskolan i nämnda stad. 1844 blef han bataljonspredikant vid Svea artilleriregemente, 1845 filos. doktor och 1853 kyrkoherde i Skeppsholms församling i Stockholm. 1859 blef F. ordinarie hofpredikant och 1860 kyrkoherde i Ör (Karlstads stift) samt förordnades 1862 till kontraktsprost öfver Södra Dals kontrakt. Teol. doktor 1877. -- Såsom vitter författare uppträdde F. 1829 med ett häfte dikter och vann Sv. akad:s pris för dikterna: De bergtagna (1832), Slaget vid Brunkeberg (1834) och Bråvalla slag (1845). Han har dessutom utgifvit: Metamorfoserna, 1:a sången (1834); Skrifter (1835--38), innehållande dels poesier, dels politiska uppsatser; flere diktsamlingar, i dels bunden, dels obunden stil, under titlarna Natt och Dag samt Dag och Natt (1839--54) m. m.