Fucoideae Ag., Brunalger, bot., benämnes en familj bland algerna. Alla dithörande växter lefva, med få undantag, i saltvatten. De ega visserligen klorofyll (bladgrönt) i sina väfnader, men detta är efter regeln mer eller mindre doldt af ett brunrödt färgämne, hvarigenom deras färg blir brun eller olivgrön. Algbålen vexlar ofantligt i form, från enkla, nästan ogrenade rader af celler hos de mycket små arterna till rikt utvecklade former af jättelik storlek, hos hvilka man finner olika organ, som mer eller mindre hafva utseende af rot, stam och blad. Man delar numera Fucoideae i
1. Fucaceae. Den allmännast och mest bekanta bland dessa är blåstången, Fucus vesiculosus L., som med en rotliknande bildning sitter fäst vid en klippa eller vid en sten i hafsvattnet och förekommer allmänt vid Skandinaviens kuster, äfven i Östersjön. Algbålen är gaffelformigt grenad, platt och bladlik med en i midten längslöpande ribba; på sidorna om denna sitta luftblåsor, som gifvit anledning till namnet "blåstång" och göra att växten, lösryckt från sitt fäste, flyter i vattenytan och af vågsvallet uppkastas i stora massor på stränderna, der den samlas till gödningsämne för åkrarna. I somliga förtjockade ändar af bålgrenarna finnas små vårtlika upphöjningar, i hvilkas midt en öppning leder in till päronformade gropar, i hvilka sitta befruktningsorgan, omgifna af parafyser (safttrådar). Blåstången är tvåbyggare (dioik). Han-algen är gulbrun och hon-algen olivbrun. Andra fucaceer hafva fortplantningsorgan af båda slagen i de nämnda groparna. Svärmceller (zoosporer) äro icke funna hos fucacese. En annan tämligen ofta vid Sveriges kuster förekommande art är F. serratus L., som har den bladlika bålens kanter sågade. Halidrys siliquosus, som äfven finnes i Skandinaviens haf, har de grenar, som bära luftblåsorna, skidlikt afdelade i flere rum. Mest ryktbar är Sargasso-tången, Sargassum bacciferum, alltsedan Columbus fann densamma i oerhörda massor simmande i Atlantiska oceanen vid höjden af Azorerna och Kanarieöarna. -- 2. Laminariaceae hafva bålen mer eller mindre läderartad. Från en rotlik del uppskjuter en trind stjelk, som i sin spets uppbär ett eller flere ofta väldiga och långa bladlika organ, hvilka tillväxa vid sin bas. Laminaria saccharina har blott ett, men L. digitala flere blad i stjelkens topp; båda växa vid Bohusläns och Norges kuster. De flesta arterna lefva i medelvarma och kalla haf, och man har vid Spetsbergen funnit, att deras förökningsorgan bildas just under vintern, under polarnattens isiga köld. Vid Eldslandet, i hafvet vid Kap Horn, lefver den kolossala Macrocyclis pyrifera, hvars algbål funnits uppnå en längd af 300--400 m. I de sydliga hafven bilda väldiga arter af slägtet Lessonia hela undervattensskogar. Hos Laminariaceae har man funnit endast svärmceller, som bildas i egna gömmen här och der på bladen. Några könsorgan äro icke funna hos dem. -- Till Fucoideae föras äfven 3. Ectocarpeae, hvilkas algbål utgöres af en mer eller mindre förgrenad tråd af i rad ställda celler. De likna rätt mycket bruna konferver och sitta vanligen fast på andra stora alger eller på klippor och stenar vid kusterna. De hafva svärmceller, och hos några har man funnit antheridier. -- Der de storvuxna laminarierna och fucaceerna finnas i större mängd, användas de på flere sätt. De brännas till aska ("kelp", "varek"), och ur denna framställes jod. De innehålla ymnigt växtslem och äro
derigenom närande samt gifva uppehälle åt mångfaldiga hafsdjur. De begagnas af menniskan till föda och till läkemedel, exempelvis Laminaria digitata, L. esculenta, L. saccharina, Sphaerococcus crispus och S. mammillosus ("lichencaragheen"). De ostindiska ätliga svalbona äro byggda af Sphaerococcus cartilagineus och lichenoides. Inom kirurgien nyttjas de torkade, trinda stjelkarna af Laminaria-arter till att utvidga sårkanaler, enär de genom uppsugande af vätska svälla ut och sålunda göra kanalen vidare. O. T. S.