Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Fuga

Ämne: Musikteori och musikterminologi · Musik och italienska lånord

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 5 (1882), sp. 486–487 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Fuga, Lat. (eg. flykt), musikt., urspr. fuga periodica, till skilnad från fuga legata l. kanon, den konstfullaste af alla musikformer, der ett enligt kontrapunktikens regler bildadt tema upptages af en stämma och periodiskt upprepas i de öfriga. Temat (äfven kalladt subjekt eller, öfverallt der det återkommer i sitt ursprungliga läge, förare, dux) bör vara melodiskt pregnant och karakteristiskt. Dess upprepande i dominantläget kallas svar l. följeslagare (comes). Om svaret är fullt intervalltroget, kallas fugan real; om deremot i svaret temat något modifieras till förhindrande af en alltför stor utvikning ur tonarten, kallas fugan tonal. Öfriga stämmors fortsättning, under det svaret (eller föraren eller båda) pågår, kallas motsats l. motharmoni. Under fugans lopp behöfver ej ständigt samma motsats användas, utan flere kunna uppfinnas; dock böra de alla vara af sekundär vigt, så att temat icke fördunklas. Tema och motsatser böra hälst vara konstruerade enligt dubbla kontrapunkten; dock är detta icke nödvändigt, ty en fuga kan äfven skrifvas i enkel kontrapunkt. Mellansatserna mellan temats särskilda uppträdanden kunna grundas antingen på motiv ur temat sjelf, i hvilket fall fugan är sträng (f. obligata), eller på nya motiv, då fugan är fri (f. libera). Har temat uppträdt i alla stämmor, så är fugans första genomföring eller exposition afslutad. Sedan vidtaga nya genomföringar, då ofta de svårare formerna af imitation komma till användning, såsom temats ömvändning, dess rytmiska förstoring eller förminskning, dess inträdande på annan taktdel (per arsin et thesin) samt framförallt dess trångföring (stretta), då t. ex. följeslagaren infaller redan innan föraren slutat och sålunda bildar kanon med denna (hvarför temat bör vara så bygdt, att detta är harmoniskt möjligt). Fugan afslutas vanligen med en orgelpunkt. En fuga med två tema kallas dubbelfuga, med tre trippelfuga o. s. v. -- Den reala fugan finnes någorlunda utbildad redan hos Gabrieli, den tonala först hos Frescobaldi. Bachs kantater och passioner, Händels oratorier böra företrädesvis studeras i och for vokalfugan, hvaremot Bachs orgelsaker och "vältempererade klavér", Scarlattis och Rameaus klavérverk, Haydns, Mozarts och Beethovens kammar- och orkestermusik erbjuda mönstersatser för instrumentalfugan. Bland teoretiska arbeten må nämnas Marpurgs "Abhandlung von der fuge", Cherubinis "Cours de contrepoint", Richters "Lehrbuch der fuge", Bellermanns "Contrapunkt", äfvensom kompositionsläror af Reicha, Marx m. fl. Hauptmann har, i "Einige regeln zur richtigen beantwortung des fugenthemas", för första gången vetenskapligt fastställt lagarna för den tonala fugan, och E. Naumann har nyligen, i "Darstellung eines bisher unbekannt gebliebenen stylgesetzes im aufbau des classischen fugenthemas", gjort några intressanta iakttagelser öfver det klassiska fugatemats pyramidala byggnad. A. L.