Fyr, sjömärke, afsedt att genom eldsken för sjöfarande nattetid utvisa läget af en viss punkt, t. ex. en utskjutande udde, klippor eller grund, samt tillika antingen att vid en allmänt begagnad farled i öppna hafvet varna för fara (hafsfyr), eller att angifva den farled, som bör följas i trängre farvatten (ledfyr), eller ock att utvisa inloppet till hamn (hamnfyr). Fyrens byggnadssätt och beskaffenhet äro naturligtvis beroende af det ändamål den har att uppfylla; men då i allmänhet fyrljuset bör, för att synas tillräckligt långt, placeras högt öfver vattenytan, har man vanligen gifvit fyrbyggnaden formen af torn, så att den äfven om dagen är egnad att göra tjenst som sjömärke. -- Fyrar omtalas redan i forntiden; de voro emellertid då endast brinnande bål på höjder och klippor vid hafvet eller möjligen, vid en eller annan stor sjöstads hamn, öppna eldar på taket af ett platt torn. Märkvärdigt nog gjorde vetenskapen i afseende å fyrväsendet under lång tid så ringa framsteg, att man ännu i slutet af 18:de århundradet nöjde sig med en öppen stenkolseld i en gryta eller s. k. fyrpanna på taket af ett torn eller i änden af en vippstång (snarlik de ännu på landsbygden allmänt begagnade brunnsvindarna), af hvilken inrättnings namn, "fyrbock", uppkom den länge använda benämningen "fyrbåk". Sådana voro de första fyrar, som inrättades i Sverige, nämligen på Kullen vid Öresund 1560, vid Falsterbo 1635, på Nidingarna i Kattegat s. å., vid Landsort 1669 och Örskär 1687 m. fl. Småningom började man inse möjligheten af oljelampors användande äfven för fyrar (på Eddystones ryktbara fyr föredrog man talgljus), hvartill kom användandet af metallspeglar för ljusets reflektion. Vid början af 19:de århundradet omgåfvos till och med stenkolseldarna med små glashus, lanterniner. Epokgörande för fyrväsendets utveckling var uppfinningen af den argandska lampan; denna användes till och med ännu vid de flesta fyrar, dock förbättrad genom anbringandet af flere koncentriska vekar, enligt Aragos system, samt af Carcels pumpverk, hvarigenom oljan i brännaren hålles vid oföränderlig höjd. På senaste tiden har rofoljan emellertid måst lemna rum för fotogenen, som kräfver mindre sammansatta lampor; för hamnfyrar nyttjas mera allmänt vanlig lysgas. På några ställen åstadkommes belysningen medelst elektriskt ljus. De vigtigaste förbättringarna vid fyrväsendet hafva dock vunnits dels genom användandet af fullkomligare reflektorer, dels genom Fresnels uppfinning af linsapparaten, genom hvilken det från ljuskällan utströmmande ljuset samlas i täta, nästan horisontelt utgående strålar, i stället för att såsom förut spridas åt alla håll i rymden eller på sin höjd genom paraboliska speglar eller s. k. sideralsken endast ofullkomligt förstärkas. Den första linsapparaten uppsattes 1823 på franska fyren Cordouan; först tolf år senare, 1835, användes en dylik på en engelsk fyr, och från och med 1841 började de svenska fyrarna förses med sådana apparater. -- Det skulle tydligen i hög grad minska fyrarnas betydelse, om alla fyrar längs en kust lyste på samma sätt, så att seglaren ej visste hvilken fyrs sken lyste honom till möte. Af detta skäl har man sökt på mångfaldigt sätt utmärka de särskilda fyrarna, nämligen genom användande af hvitt, rödt eller, för smärre fyrlyktor, grönt sken, genom omgående (roterande) apparater med speglar, för åstadkommande af omvexlande starkare sken och mörker, genom anbringande af två fyrar jämte hvarandra samt slutligen genom användandet af persienner, som hastigt öppna och sluta sig och derigenom åstadkomma s. k. klippsken. Oafsedt dubbelfyrarna och användandet af färgadt sken, skiljer man numera i nyssnämnda hänseende mellan följande olika slags fyrar. Fast fyr, som visar ett oafbrutet sken öfver hela den del af horisonten, som dess lysfält omfattar, hvarvid dock fyrskenet kan vara olika färgadt i olika sektorer; blänk- l. blinkfyr, som visar starka sken eller blänkar med till- och aftagande ljusstyrka, hvilka blänkar regelbundet återkomma efter mörka mellantider, vanligen en gång i hvarje
eller hvarannan minut; tindrande fyr, blänkfyr, hvars korta blänkar återkomma hvar 10:de sekund eller oftare; fast fyr med blänk, hvilken visar fast sken, efter längre mellantider afbrutet af starkare blänkar, som vanligen föregås och efterföljas af kortare tids mörker; klippfyr, som med bestämda, korta mellantider af mörker visar ljus af kort varaktighet utan till- eller aftagande i ljusstyrkan. Klippfyrarna äro af olika slag alltefter som de gifva regulier klipp, regelbundet återkommande sken af en sekunds varaktighet, efterföljdt af en sekunds mörker, eller ock en sekunds hvitt sken, följdt af en sekunds rödt sken, eller enklipp, en sekunds ljus, följdt af fyra sekunders mörker, eller tvåklipp, två tätt på hvarandra följande sken, efterföljda af fyra sekunders mörker. -- Klippfyrsystemet, det yngsta af alla fyrsystem, är uppfunnet af en svensk, nuvarande statsrådet frih. C. von Otter. Det användes första gången i Sverige 1877 och har sedermera kommit till användning på flere ställen, såväl vid de svenska kusterna som i Norge och Tyskland. Genom denna uppfinning kan man från en fyr gifva till tiden ytterst noga begränsade ljussignaler af olika beskaffenhet i olika riktningar. Derigenom kan för seglaren, i ett af grund uppfyldt farvatten, noggrant utvisas i hvilken riktning han befinner sig fram fyren, hvilken kurs han bör styra för att hålla sig i grundfritt farvatten o. s. v. Systemet medgifver snart sagdt oändliga variationer af antalet klippar och af klipparnas längd, så att det lätt kan användas för telegrafering från fyrar, hvarvid kortare sken motsvara punkterna och längre sken linierna i telegrafalfabetet. -- Såsom ofvan är nämndt hafva fyrbyggnaderna vanligen till det yttre formen af torn. De flesta äro af sten, men på senare tiden hafva många blifvit uppförda af jernplåt. I Sverige har man sedan början af 1860-talet mera allmänt börjat använda lätta jerntorn af G. von Heidenstams
Svenskt fyrtorn
konstruktion. Fyrtornens höjd är olika, beroende dels af grundens höjd öfver vattenytan, dels af fyrens ändamål. Alltför högt belägna fyrar skymmas stundom af lågt gående moln (exempel derpå visar vid vissa tillfällen Kullens fyr vid Öresund, der lågans höjd öfver vattenytan är 88,2 m.). De högsta fyrtornen i Sverige äro stentornen på Ölands södra udde, 41,6 m., och på Ölands norra udde, 32 m. Det förra är tillika ett af de högsta i verlden. Märkligare fyrbyggnader äro för öfrigt: i Frankrike, der fyrväsendet allt hittills ansetts stå högst, Ar-Men, Cordouan, Canche, Barfleur, Cap de la Hève, Cap de la Hague, Héaux de Bréhat, vid Kanalen, Belle-Ile i Morbihan, Olonne i Vendée; i Britannien Eddystone, Bell Rock, Skerryvore s. om Hebriderna; i Tyskland Bremerhaven, Swinemünde och Gross-Horst, i Sverige Dämman samt i Finland den nu (1882) under byggnad varande fyren å Bogskär. I England har nedlagts betydliga kostnader för uppförandet af fyrbyggnader på undervattensgrund och låga klippor: vid dylika platser plägar man dock vanligen utlägga fyrskepp. -- Antalet fyrar vid Sveriges hafskuster uppgick 1881 till 110, hvaraf 33 större (af 1:a, 2:dra och 3:dje ordningen), hvarjämte fanns en stor mängd fyrlyktor vid insjöarna. I Norge var år 1882 antalet 136, hvaraf 33 större; i Danmark år 1880 84, hvaraf 20 större; i Finland 1879 20, hvaraf 5 större; i Tyskland, som år 1800 egde blott 3 fyrar, år 1877 177; i Frankrike med Algeriet år 1879 382, hvaraf 78 större; i Nord-Amerikas Förenta staterår 1879, utom en mängd små flodfyrar, 657, deraf 128 större. Det förtjenar särskildt anmärkas, att Japan, der den första fyren tändes år 1869, 1880 egde icke mindre än 43 fasta fyrar, af hvilka 14 större, samt 3 fyrskepp. A. G.
