Otter [åtter], von, svensk adlig ätt, som inkom från Tyskland med Kasten O. (f. 1589 i Bremen, d. i Örebro 1657), hvilken i Örebro anlade ett faktori. Hans son, Salomon (se O. 1), erhöll 1691 adlig och 1719 friherrlig värdighet med namnet von O.
1. Otter, Salomon von, friherre, ämbetsman, den ofvan nämnde Kastens son, född i Örebro d. 11 Okt. 1647, gjorde sig bemärkt såsom dugtig kameralkarl och fältkommissarie (1669--80) samt utnämndes 1693 till ofverkommissarte vid Amiralitetet. 1712 blef han krigsråd och 1719 landshöfding i Bleking. Han blef 1691 adlad och 1719 friherre samt afled i Karlskrona d. 23 Nov. 1732. Med egen hand utskref han 1662--65 års landsböcker för Örebro län, framlade plan och instruktion för ett särskildt kammarverk för Amiralitetet, ordnade Amiralitetskrigsmanskassan, så att denna, som, då O. öfvertog densamma, var nästan förstörd, vid hans afträde hade ett fruktbart kapital af 400,000 daler s:mt, samt uppgjorde den intrasslade liqvidationen af flere millioner emellan kronan och kammarrådet Gripenstjerna m. m. -- Hans son Salomon (f. 1693, d. 1745) valdes 1731 till riddarhussekreterare, blef 1740 led. af Vet. akademien och 1741 kansliråd.
2. Otter, Karl Gustaf von, friherre, ämbetsman, sjömilitär, sonsons sonson af O. 1, född å Fimmersta i Vestergötland d. 17 Aug. 1827, utnämndes 1847 till sekundlöjtnant vid k. flottan, der han 1867 avancerade till kommendörkapten af 2:dra klassen. 1872--75 var han chef för Norra lotsdistriktet och 1875--80 lotsdirektör och chef för Lotsstyrelsen samt efterträdde sistnämnda år sin yngre broder (se O. 3) såsom statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet. Han blef konteramiral 1883. O. har skaffat sig ett namn inom fyrväsendet genom de af honom konstruerade s. k. klippfyrarna (se Fyr, sp. 522).
3. Otter, Fredrik Vilhelm von, friherre, ämbetsman, sjömilitär, nordpolsfarare, den föregåendes broder, född å Fimmersta i Vestergötland d. 11 April 1833, inträdde 1850 såsom sekundlöjtnant vid k. flottan, der han 1872 utnämndes till kommendörkapten af 2:dra klassen. Hans deltagande i engelsk krigstjenst (1857--61) och det utmärkta sätt, hvarpå han såsom chef å ångf. »Sophia» deltog i Nordenskiölds Spetsbergsexpedition 1868, hade fäst allmänna uppmärksamheten vid honom och skaffat honom utmärkelser af många slag (bl. a. adjutantskap hos konungen, 1872, och ledamotskap af Krigsvetenskapsakademien, 1874), då han d. 23 Dec. 1874 på samma dag utnämndes till kommendör vid flottan samt, efter frih. B. A. Leijonhufvud, till statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet. 1880 lemnade han sjöministerportföljen i sin äldre broders (se O. 2) händer samt utnämndes s. å. till varfschef vid flottans station i Karlskrona. Han blef konteramiral 1884.