Gaffelantilopen, zool., ett i Nord-Amerika förekommande, mellan hjortarna och antiloperna stående djur, hvilket bildar en särskild familj, känd under namnet gaffelhornsdjur, Antilocapridae. Man har länge räknat gaffelantilopen, Antilocapra americana l. Dicranoceras furcifer, till antilopfamiljen, och det är först på senaste tiden, som han blifvit skild derifrån på grund af åtskilliga karakterer, som göra honom till den egendomligaste bland alla idislare. Han har nämligen greniga horn, men bildade som hos alla andra slidhornsdjur, d. v. s. såsom hornartade slidor, hvilka omsluta benartade qvickar och årligen fällas. Hornen finnas hos både hannen och honan, ehuru de äro mycket mindre hos den senare; deras slida utbildas från qvicken, hvilken straxt efter fällningen är beklädd med en tunn och mjuk hud. Den nya hornmassan uppstår genom sammansmältning af hår, som hafva sin plats mellan qvicken och slidan, genom hvilken de skjuta ut, så att de förefinnas äfven på nedre delen af fullbildade horn. Äfven flere andra egendomligheter utmärka gaffelantilopen, t. ex. frånvaron af tårgropar och lättklöfvar, att klöfvarna erinra om giraffens, att håret är långt, vågformigt böjdt och sprödt m. m. Djuret är ofvantill vackert rost-isabellfärgadt, men hvitt på sidorna, undertill, kring svansen samt der och hvar på hufvudet och halsen; hornen äro svarta. Den fullvuxne hannen är något öfver 1 1/2 m. lång, öfver bogarna 80 och öfver länden 96 cm. hög. Honan är märkbart mindre än hannen, men med undantag af hornens ringare storlek icke vidare olik honom. -- Gaffelantilopens utbredningsområde ligger mellan Saskatschavan och mellersta Mejico, Missouri och Stilla hafvet; han
uppehåller sig på slätterna samt undviker skogar och bergstrakter. Särdeles talrikt förekommer han på Kansas', Indianterritoriets och Texas' slättmarker och på låglända ställen vester om Klippbergen. Han uppträder i smärre flockar eller hjordar af flere hundra till tusentals djur. Gaffelantilopernas föda utgöres hufvudsakligen af det korta, saftiga präriegräset, men äfven af andra växter; under vintern lida de ofta stor nöd, när djup snö täcker marken, och då omkommer ej sällan en mängd af dem. Saltvatten eller rent salt älska de, liksom de flesta idislare, högeligen och välja ofta till vistelseort ställen, der sådant står dem till buds. Intet på prärierna förekommande djur öfverträffar antilopen i snabbhet, och han utmärker sig för vaksamhet och skygghet. Parningstiden infaller i Sept., då strider utkämpas mellan bockarna. I Maj eller Juni föder honan vanligen två enfärgade ungar, hvilka växa jämförelsevis ganska fort. I fångenskapen trifves djuret icke väl, och det är svårt att bibehålla vid lif till och med några veckor gamla ungar. -- På senare tiden har man börjat flitigt jaga gaffelantilopen, hvilket för 25 till 30 år sedan skedde "blott i nödfall, då man icke kunde få bisonkött". Jagten är emellertid på de skoglösa slätterna förbunden med icke ringa svårigheter samt tager jägarens tålamod och ihärdighet i starkt anspråk. Köttet är godt, talgen användes till framställande af förträffliga ljus, och huden beredes af indianerna till skjortor, af de hvite till handskar. C. R. S.