Galla (Lat. bilis, fel), en tunnflytande eller tjockare, gul, grön eller brun, alkaliskt eller neutralt reagerande vätska af 1,030 sp. vigt. Den bildas af cellerna i lefvern och dels uttömmes genom den gemensamma gallgången i tolfllngertarmen under matsmältningen, dels magasineras i gallblåsan. I beröring med luft antager gallan grön färg; foglars och växtätande däggdjurs galla är äfven i gallblåsan grön. Egendomliga beståndsdelar af gallan äro de qväfvehaltiga gallsyrorna glykokolsyra (C27 H43 NO6) och taurokolsyra (C27 H45 NSO7), af hvilka den senare äfven innehåller svafvel. -- Gallsyrorna äro i gallan bundna vid natron (endast spårvis kali) och föranleda gallans bittra smak. Gallan innehåller dessutom oljesyrade, stearinsyrade och palmitinsyrade samt andra fettsyrade alkalier äfvensom neutrala fettarter, olein, palmitin, stearin samt lecithin och dess sönderdelningsprodukter, kolin (neurin) och glycerinfosforsyra. Gallans färg härrör från ett särskildt gallfärgämne, bilirubin, som genom oxidering kan öfvergå till biliverdin och bilifuscin. Dessutom finnes i galla kolesterin, upplöst genom de gallsyrade salterna, eljest kristalliserande i karakteristiska tunna taflor. -- Gallafsöndringen i lefvern försiggår ständigt, dock mest efter måltider, och under ett ringa tryck. Hindras afloppet genom tilltäppning af utförsgångarna, så inträder lätt galla i blodet och föranleder gulsot, hvarvid hud och slemhinnor samt de flesta inre organ gulfärgas och urinen visar gallfärgämne och gallsyror. -- Gallans väsentligaste betydelse för matsmältningsprocessen ligger deruti att den på ett mera mekaniskt än kemiskt sätt befordrar resorptionen
af fett. Gallan eger nämligen förmåga att blanda sig både med vatten och med fett, hvaremot fett icke kan blanda sig med vatten. Fettet skulle, derför icke kunna tränga genom de vattenhaltiga porerna i tarmarnas villi, om icke dessa förut vore genomträngda af galla, som upptager fettet. Denna process kan efterhärmas genom ett enkelt experiment: ett i vatten dränkt filtrum genomsläpper icke en fet olja, men om det genomfuktats med galla, så filtrerar oljan igenom. Gallan anses äfven indirekt befordra digestion af ägghviteämnen derigenom att den fäller desamma; sålunda tvingas dessa ämnen att stanna vid tarmväggen och utsättas för bukspottkörtelsekretets och tarmslemmets upplösande inverkan. Kommer galla deremot in i magsäcken, motverkar den matsmältningen genom att fälla pepsinet. Inkommen i blodet vid gulsot och derifrån i muskler och nerver, hämmar gallan deras verksamhet, särdeles hjertats, hvars rörelser blifva långsammare. Slutligen anses gallan göra gagn i tarmkanalen genom sin inblandning i faeces, hvilkas färg den ofta bestämmer och hvilkas förruttnelse den hindrar. Vid hämmad gallafsöndring blifva exkrementen vanligen grå eller kittlika. -- Oxgalla, Fel tauri, nyttjades förr som läkemedel, dels invärtes mot dyspepsi och gulsot, dels utvärtes till ingnidning på svulster, hvilka den ansågs fördela. Bland oxgallans beståndsdelar räknade man i synnerhet på de gallsyrade natronsalterna (som ingå med 70 proc. i den torra gallan); men dels kunna dessa icke medföra den nytta man beräknat, dels äro de farliga, emedan de lätt åstadkomma långsam hjertverksamhet och respiration, upplösning af blodkulorna och fettdegeneration af väfnader. Man har derför med skäl numera upphört att begagna oxgalla som läkemedel. F. B.