Gallämnen, kem. Gallan innehåller en mängd ämnen, hvilka under normala förhållanden icke förekomma i kroppens öfriga vätskor, nämligen natron- och kalisalter af vissa egendomliga syror, galisyror, och färgämnen,
gallfärgämnen. I gallan finnas dessutom kolesterin, lecitin, slem, fett och oorganiska salter, hvilka ämnen dock icke uteslutande tillhöra gallan. Gallans syror äro qväfvehaltiga och utmärkas deraf att de genom inverkan af alkalier eller syror sönderdelas, under bindande af vatten, i qväfvefria syror och qväfvehaltiga ämnen (amidosyror), nämligen glykokoll l. taurin. Utmärkande för gallsyrorna är, att de vid blandning med socker och svafvelsyra gifva en vackert röd, mycket obeständig färg (Pettenkofers reaktion). De i olika djurs gallor oftast förekommande syrorna kallas glykokolsyra (troligen C27 H43 NO6) och taurokolsyra (troligen C27 H43 NO7 S), hvilkas inbördes mängd varierar hos olika djur. Den senare förekommer nästan uteslutande i hundars, fiskars och ormars galla samt, i öfvervägande mängd, i fårgalla. I svingalla finnas tvänne närbeslagtade syror, hyoglykokolsyra och hyotaurokolsyra, i gåsgalla chenoglykokolsyra och chenotaurokolsyra. Glykokolsyran bildar färglösa nålar, som äro mycket svårlösliga i vatten samt smaka sött och derjämte bittert. Dess natriumsalt, som finnes i galla, bildar färglösa nålar. Genom kokning med alkalier sönderdelas glykokolsyran i glykokoll (amido-ättiksyra), C2 H2 (NH2) COOH, och kolalsyra, troligen C25 H40 O5. Taurokolsyran har ännu icke erhållits i kristalliseradt tillstånd. Den sönderdelas ännu lättare än glykokolsyran och ger då taurin (amido-etylensulfonsyra), SO2 OH C2 H4 { NH2 ett i stora vackra prismer kristalliserande ämne, och kolalsyra. Kolalsyran kristalliserar, allt efter omständigheterna, i prismer eller tetraedrar. Den har intensivt bitter smak och är en ganska beständig syra. Genom upphettning med saltsyra förlorar den vatten och öfvergår till en anhydrid, kallad dyslysin, ett hartslikt ämne. Kolalsyrans närmare sammansättning är ännu okänd. Man har ansett, att den skulle stå i nära samband med de feta syrorna, men säkert utan grund. -- Gallans färgämnen förorsaka dess egendomliga gulröda eller gröna färg och äro, trots många upprepade försök, till sin verkliga natur föga kända. De äro i hög grad föränderliga och obeständiga föreningar, hvilket gör deras framställning förenad med mycket stora svårigheter. Ett af de många namngifna pigmenten, bilirubin, C32 H36 N4 O6, förekommer ibland nästan uteslutande i gallsten hos oxar och bildar röda prismer. Dess alkaliska lösningar färgas gröna i luften och antaga vid tillsats af salpetersyra och koncentrerad svafvelsyra gröna, blå, violetta, röda och slutligen gula färgskiftningar, på hvilket förhållande man grundar ett känsligt prof på galla i urinen (Gmelins reaktion). Ett af Virchow i några blodextravasat upptäckt ämne, hematoidin, synes vara bilirubin. Ett grönt pigment, biliverdin, finnes sannolikt i grön galla och uppkommer genom syrsättriing af bilirubins alkaliska lösningar. Gallfärgämnena bildas med all säkerhet genom metamorfos af blodets röda färgämne, eller hemogloblin. P. T. C.