Galvanism, galvanisk elektricitet l. galvano-elektricitet, fys. Då två metallskifvor, t. ex. en af koppar och en af zink, nedsättas, utan att beröra hvarandra, i en vätska, t. ex. utspädd svafvelsyra, så sker en elektricitets-utveckling, hvarvid den ena skifvan, kopparn, blir positivt och den andra, zinken, negativt elektrisk. Förenas sedan metallskifvorna med en ledningstråd utanför vätskan, så genomströmmas denna från ena hållet af positiv och från det andra af negativ elektricitet, och då, alltefter som dessa två elektricitetssorter neutralisera hvarandra, ny elektricitet utvecklas, komma två strömmar af elektricitet att oafbrutet genomgå ledningstråden. Den på detta sätt utvecklade elektriciteten kallas galvanism l. galvanisk elektricitet (äfven dynamisk, i rörelse varande, i motsats till den statiska, friktionselektriciteten). Hvarje sammanställning af metaller och vätskor, genom hvilken galvanism utvecklas, utgör ett galvaniskt (eller elektriskt) element, eller en enkel stapel (se Galvanisk stapel). Med uttrycket galvanisk eller elektrisk ström afses vanligen endast strömmen af positiv elektricitet, den positiva strömmen. -- Galvanismen har fått sitt namn efter den italienske läkaren Luigi Galvani, hvilken (1790) genom en iakttagelse gaf anledning till dess upptäckt och närmare studerande. Galvani hade märkt, att musklerna hos en nyss dödad groda råkade i ryckningar, då en elektrisk urladdning egde rum i närheten. För att undersöka huruvida äfven den atmosferiska elektriciteten hade samma verkan, upphängde han en groda medelst en i ryggmärgen fäst koppartråd på ett jernstaket och iakttog då, att när händelsevis de blottade musklerna kommo i beröring med jernstaketet, inträffade ryckningar i grodans muskler. Galvani sökte elektricitetskällan inom grodans kropp och betraktade metalltrådarna endast såsom ledningstrådar, och han ansåg sig hafva att göra med den s. k. djurelektriciteten. Galvanis landsman Volta, som upprepade dessa försök, fäste sig särskildt vid den redan af Galvani gjorda iakttagelsen att ryckningarna alldeles uteblefvo eller åtminstone blefvo särdeles svaga, när blott en metall användes till grodans upphängning. Deraf drog han den slutsatsen att den elektriska källan låg i beröringen mellan de två metallerna, hvarför han benämnde denna elektricitet berörings-
eller kontakts-elektricitet. En ytterligare bekräftelse af denna åsigt fann Volta i sitt s. k. fundamentalförsök, hvilket utföres sålunda, att man med en zinkskifva berör den undre kondensatorsskifvan på ett känsligt elektroskop, under det att den öfre vidröres med ett finger. När sedan den öfre skifvan upplyftes, visar sig elektroskopet laddadt med negativ elektricitet. Mot den sålunda grundlagda kontaktsteorien uppstod (på 1840-talet) en opposition af till en början de la Rive och Faraday, som förfäktade den kemiska teorien att elektriciteten uppstår till följd af kemiska verkningar inom stapeln. De förklarade elektricitetsutvecklingen vid Voltas fundamentalförsök, om en sådan verkligen förekommer, bero på närvaron af fuktighet i luften eller å metallernas ytor, hvarigenom den kemiska verksamheten kan inledas. Derjämte gjorde de mot kontaktsteorien den vigtiga invändningen att enligt denna den elektromotoriska kraften skulle uppstå af intet. Mot detta sista inkast har Edlund visserligen anfört, att den elektromotoriska kraftens uppkomst kan förklaras genom förbrukningen af värme i stapeln, men det oaktadt har den kemiska teorien sina anhängare, hvarför striden mellan de två teorierna ännu icke kan anses vara afgjord. Jfr Galvanisk ström, Elektriska kraftmaskiner, Elektriska telegrafen, Elektrisk belysning, Elektroterapi och Galvanoplastik. K. L.