Gamla Upsala. 1. (Fornsv. Uppsalir). Forntida tings-, marknads- och tempelplats,
belägen 5 km. norr om nuv. Upsala stad, vid Upsala-ån. Man har tvistat mycket om ursprunget till namnet; dess äldre form "Uppsalir" tyckes gifva vid handen, att det betydt "Salarna deruppe (i landet)", och att tempelsalarna gifvit orten dess namn. Orten är sannolikt så gammal som Sveriges historia, ty våra förfäders religion hade sin medelpunkt i afgudatemplet derstädes, och der hade äfven den konungaätt sitt säte, hvilken småningom underlade sig hela riket, och hvars regenter i lång tid derefter bibehöllo titeln Upsala-konung, tills denna undanträngdes af titeln Svea-konung. -- I Olof den heliges saga (som dock är skrifven sedan kristna kyrkan var fullt stadgad i Sverige) förtäljes, att under hedendomens tid var det gammal sed att hufvudoffret skulle ske i Upsala, att alle män skulle begifva sig dit från allt Sveavälde, och att der skulle vara alla svears ting; det tillägges, att äfven sedan kristendomen trängt in öfver allt i Svithiod och konungarna ej längre ville hafva sitt säte i Upsala, alla svears ting fortfor att hållas derstädes. I "Uppsalir" hade ärkebiskopen sin stol, och derunder lydde Upsala öd eller sveakonungens egendomar. Med ingången af elfte seklet upphörde stället att vara konungens säte. Den i samma århundrade lefvande häfdatecknaren kaniken Adam af Bremen berättar, att då Olof Skötkonung (d. omkr. 1022) i sin ifver för kristendomen ville förstöra Upsalatemplet, hindrades han derifrån af hedningarna och valde sedermera Vestergötland till sin uppehållsort och till stamsäte för den svenska kyrkan. De följande striderna mellan svear och götar försvagade ytterligare ställets betydelse såsom konungasäte, och redan 1244 firade konung Erik Eriksson sitt bröllop i Konungsgården å Föresängen (Islandet) vid Östra Aros (nuv. Upsala). Ännu vid medeltidens slut fanns dock "Konungsgården" vid Gamla Upsala qvar såsom kronogods, och sjelfva namnet är ännu i dag fäst vid hemman derstädes. G:s egenskap af Tiundalands, sedan hela Uplands tingsplats fortlefde länge; ännu 1526 och 1531 sammankallade Gustaf I Uplandsallmogen till ting vid Gamla Upsala högar. -- Afgudatemplet var säkerligen ställets egentliga medelpunkt, liksom det äfven har skänkt det dess förnämsta ryktbarhet. Snorre Sturlassons uppgift att Yngve (Frö), den andre af Ynglingakonungarna, grundlagt det förtjenar ingen trovärdighet. Deremot förtäljer Adam af Bremen, som hade goda källor och äfven ögonvittnen att åberopa, att i templets midt funnos bilder af Tor, Odin och Frö, samt att detsamma var af guld, hvilken uppgift han förklarar i en not sålunda, att en hängande kedja af guld slingrade sig kring templets ås och skimrade redan i fjerran för dem, som nalkades. Vid de stora offren sparades ej ens menniskolif, och i den heliga lund, som omgaf templet, upphängdes kropparna af offrade menniskor, hästar och hundar; ett ögonvittne hade räknat ända till 72 dylika. Adam berättar också, att under konung Stenkil (d. omkr. 1067) ville biskoparna Adalvard i Sigtuna och Egino i Skåne uppbränna Upsala tempel, men läto af konungens varningar förmå sig att afstå derifrån. Detta är sista gången som templet omtalas; föga mer än ett halft århundrade senare fanns i G. en kristen biskop. -- En lemning från hednatiden äro de tre stora högarna bredvid kyrkan, hvilka sägnen uppkallat efter Odin, Tor och Frö. De äro till en del bildade af den sandås, som stryker förbi kyrkan. Odins och Frös högar öppnades 1846--47 och Tors hög 1874, utan att dock lemna något synnerligen rikt fyndutbyte.
Först 1129 omtalas en biskop Henrik i Upsala, men han förekommer ej i den biskopslängd (uppsatt i trettonde årh.), hvilken före den förste ärkebiskopen, Stefan, uppräknar fem nästan nakna namn: Severinus, Nicolaus, Sveno, Henricus och Kopmannus. Den sistnämnde Henrik är finnarnas bekante apostel och samtidig med Erik d. helige, hvilken konung (enligt en 150 år yngre källa) skall hafva fullbordat Gamla Upsala kyrka. I denna kyrka, som var invigd åt den h. Laurentius, jordades den kunglige martyrens ben, sedan han 1160 afrättats i Östra Aros af sin besegrare. 1164 blef, på konung Sverkers, Ulf jarls och rikets biskopars hemställan till påfven Alexander III, Alvastra-munken Stefanus (d. 1185) invigd, på kyrkomötet i Sens, till Sveriges ärkebiskop. Hans efterträdare vid gamla Upsala kyrka voro Johannes (d. 1187), Petrus (d. 1197), Olaus (d. 1200), Valerius (d. 1219), Olaus Basatömir (d. 1234), Jarlinus (d. 1255), Laurentius (d. 1266) och Fulco (d. 1277) af den lysande Ängel-slägten. Under den sistnämndes tid flyttades ärkebiskopssätet, 1273.
Orsaken till flyttningen var att Gamla Upsala, som äfven på den tid, då åns mynning låg vid nuv. Upsala (deraf dettas namn Östra Aros), ej hade något synnerligen gynnsamt läge, måste under jordvallens fortgående höjning och å-ledens derigenom minskade farbarhet afstå till Östra Aros all betydelse som handelsplats. Dertill kom förlusten af att vara hednakultens medelpunkt, hvilken förlust värdigheten af att rymma Sveriges ärkebiskopssäte ej tyckes hafva ersatt. När derför kyrkan nedbrunnit ("för lång tid tillbaka" heter det i påfvebullan af 1245), insåg man snart olämpligheten af att på samma ställe uppföra en ny katedralkyrka, och ärkedjeknen (sedan ärkebiskop) Fulco utverkade i Rom en bulla af Alexander IV, dat. d. 5 Sept. 1258, hvilken medgaf, att kyrkan skulle få, dock med bibehållande af namnet, flyttas till ett lämpligare ställe. Som orsak dertill uppgifves, att kyrkan låg på ett obetydligt och föraktadt ställe, så att ej många der infunno sig, ej ens på de förnämsta festdagarna, då ärkebiskopen sjelf predikade. Det dröjde dock 12 år, innan man i Sverige fick saken afgjord. Men år 1270 förklarade konung Valdemar och hans stormän på ett möte i Söderköping, att, alldenstund Upsala kyrka stode ensam och öfvergifven samt dels för sitt gamla byggnadssätt, dels för af eldsvåda förorsakad skada lutade till förfall, hade de beslutit att flytta stiftet till ett bättre ställe. Att denna plats borde vara Östra Aros uttalades i en af de sex lydbiskoparna utfärdad skrifvelse af d. 9 Sept. 1271. 1273 flyttades också, i närvaro af konung Valdemar och Fulco, Erik d.
heliges och ärkebiskoparnas ben från sitt forna hvilorum. Östra Aros antog mycket snart namnet Upsala, och dess namne fick heta Gamla Upsala, en benämning, som förekommer redan 1306. Glömskan höljde med sådan snabbhet den öfvergifna platsens minnen, att man 1302 kunde tala om att ärkebiskop Nils "vunnit visshet" hvarest Erik d. heliges graf varit i Upsala.
Sockenkyrkan är af ej ringa arkitektoniskt intresse till följd af den höga ålder, som, trots alla förändringar, ännu kan spåras i dess byggnadssätt. Redan Verelius, Rudbeck och Peringsköld anmärkte, att den tydligen framgått ur en äldre byggnad. De icke blott påstodo, i sin ifver för den fornkunskap de väckt till lif och för fosterlandets höga ålder, hvarvid de ofta sköto öfver målet, att denna äldre byggnad varit det gamla afgudatemplet, utan trodde sig äfven kunna med säkerhet rekonstruera dettas utseende (se Peringskölds "Monumenta Uplanadiae"). Den nyare forskningen har ej velat godkänna detta resultat, och K. G. Brunius, som noga beskrifvit kyrkan ("Konstanteckningar under en resa år 1849"), anser, att den äldre byggnad, hvaraf man för sockenkyrkan begagnat sig, varit den gamla i korsform byggda och med tornparti i midten försedda metropolitankyrkan. Han erinrar ock om dess likhet i vissa hufvuddrag (särskildt i de två höga rundbågiga genomgångarna å hvarje af tornpartiets sidor) med S:t Olofs kyrka i Sigtuna och anser, att bägge härstamma från en fornengelsk, eller, om man så vill, fornnormandisk typ, hvilket kan förklaras af den engelska kyrkans starka inverkan på kristendomens utbredande i vårt land. Rudbecks gräfningar, med åtföljande fynd af ben efter hästar och hökar, tyckas antyda, att afgudatemplet dock stått på ungefär samma plats som den kristna kyrkan.
Allt hvad som berättas om Gamla Upsala efter de anteckningar, som en biskop Karl i Vesterås (d. omkr. 1283) skulle lemnat efter sig, såsom att Sverker I lagt grunden till domkyrkan 1138 och dermed förenat hvad som efter branden qvarstod af hednatemplet etc., kan ej längre tagas i betraktande, då allt talar för att ett falsarium här föreligger. C. A.
2. Socken i Upsala län, Vaksala härad, Upsala läns mellersta domsaga. Arealen 3,370 har. 1,002 innev. (1880). Prebendepastorat af 3:dje kl., Upsala stift, Vaksala kontrakt. (Se vidare ofvanstående).