Gautier [gåtie], Théophilo, fransk författare, f. 1811, egnade sig först åt målarekonsten, derefter åt literaturen och slöt sig till romantikerna i deras kamp mot den gamla skolan. Han skref till en början i tidskriften "Journal littéraire"
åtskilliga literära karakteristiker, hvilka sedermera utgåfvos under titeln Les grotesques (1844; 3:dje uppl. 1856). 1830 utgaf han ett band dikter, 1832 iLégende d'Albertus, s. å. novellen Jeunes-Francs, romans goguenards och 1835 novellen Mademoiselle de Maupin (2:dra uppl. 1851), af hvilka de bägge sistnämnda vunno ganska stort bifall. Sedermera var han medarbetare i "Figaro", "Presse", "Moniteur" och "Revue de Paris" m. fl. tidningar och tidskrifter, i hvilka han skref kritiker och följetonger. Död 1872. -- Hans kritik var spirituel, men full af paradoxer. Mot tragedien, som han förklarade för en literär monstrositet, låg han ständigt i fejd. Under slutet af hans skriftställarebana blef tonen i hans kritiker mildare. Som novellist var G. utmärkt, och som lyriker var han en af de främste i Frankrikes literatur. Af hans noveller och dikter må följande framhållas: La comédie de la mort (1838), en högst originel produktion, Fortunio (s. å.), Une larme de diable (1839), Le capitaine Fracasse (1863; "Kapten Fracasse", 1878), La peau de tigre (1852), Spirite (1866), Premières poésies (flere gånger omtryckta) och Poésies nouvelles (1863). En samlad upplaga af hans dikter utkom 1875, och åtskilliga af hans noveller utgåfvos 1845 under titeln Nouvelles (11:te uppl. 1874). G. utgaf äfven en mängd skildringar från sina resor i Spanien, England, Belgien, Italien, Turkiet och Ryssland samt en Histoire de l'art dramatique en France (1859, 6 bd), en Histoire du romantisme 1830--68 (2:dra uppl. 1874) och ett slags sjelfbiografi, kallad Ménagerie intime (1869). Jfr Feydeau, "Théophile Gautier, souvenirs intimes" (1874).