Gellée (ej Gelée) l. Gille [sjöle, sjile], Claude, kallad Claude Lorrain, Frankrikes mest berömde landskapsmålare, f. 1600 i slottet.Chamagne vid Toul, förlorade vid 12 års ålder sina föräldrar och måste då taga sin tillflykt till sin äldste broder, som var träsnidare i Freiburg im Breisgau. Der utvecklades hans naturliga anlag för måleri, och under broderns tillsyn lärde han att teckna arabesker och ornament. Vid 15 års ålder fick han åtfölja en slägting till Rom, der han, så godt sig göra lät, sökte utveckla de konstnärliga grundsatser, som hans broder meddelat honom. 1618 begaf sig G. till Neapel, der han i två år uppehöll sig hos en målare från Köln, G. Wals, hos hvilken han studerade arkitektur och perspektiv samt dermed tillegnade sig tvänne element, som skulle komma att utgöra en högst betydande insats i hans konsts framtida storhet. Han återvände till Rom, men var då så fattig, att han hos en målare A. Tassi. i hvars atelier han fick inträde, mera uppträdde i egenskap af tjenare än som elev. Tassi, som var högt uppburen i Rom, hade fått i uppdrag att i kardinalernas konklav måla arkitektoniska ornament, perspektiv, sjöstycken och landskap; och då han var både sjuklig och gammal, kom det honom väl till pass att hafva en medhjelpare, som var skicklig nog. I denna skola dröjde G. ända till
våren 1625, utan att vi dock äro i besittning af några närmare underrättelser från denna hans långa uppfostringstid. Det sistnämnda året lemnade han Rom och återvände till sitt fosterland. Sedan han en tid arbetat i Nancy under målaren de Ruet, som han hjelpte att dekorera hvalfven i karmelitkyrkan derstädes, började han längta till södern igen. Han begaf sig derför åter till Italien och ankom till Rom d. 18 Okt. 1627.
Den, som då beherskade konsten i Rom, var en annan fransman, Nicolas Poussin, hvilken sedan 1624 var bosatt i "den eviga staden" och der samlat kring sig en skara af framstående konstnärer. G. kunde icke undgå att röna det största inflytande af sin landsmans stora stil och höga uppfattning af naturen. Men för öfrigt är det sant, hvad Charles Blanc så vackert säger, att Claude Lorrains verklige läromästare var solen. Under alla tider på dagen studerade han hennes verkningar, och han hade i sin härliga omgifning tillfälle att se dessa i den mest storartade form te sig inom ett idealt landskap, smyckadt med det mest passande och stilfulla staffage i verlden. Sålunda lärde han sig det, i hvilket han är oupphunnen, nämligen att måla luften och ljuset i dettas många skiftningar, men icke upprörda af storm och regn eller grumlade af mörker, utan harmoniska, elyseiskt förklarade, såsom om de tillhörde en annan, bättre verld, eller såsom skalden måste föreställa sig luft och ljus och tillsammans med dem, äfven naturens alster, framsprungna i en lycksalig guldålder, under hvilken äfven verken af menniskans hand nått en hög och ideal fullkomning. -- Med den tyske målaren Sandrart, som på latin tecknat hans lif, lefde G. i förtrolig vänskap. Skilnaden mellan de båda konstnärerna angifver Sandrart så, att då han sjelf uppsökte klippor af besynnerlig form, underliga trädstammar, vattenfall och stora ruiner, målade G. tvärtom föremål af enklare form, som från andra planet perspektiviskt förminskades mot horisonten. G. blef snart känd ej endast i Rom, utan äfven i hela Italien och Spanien samt fick beställningar från många håll. Påfven Urban VIII gick dervid i spetsen, kardinalerna följde hans exempel, och sedan kommo utländska furstar, främst konungen af Spanien, som beställde åtta sjöstycken med ämnen ur bibeln. Medan G. arbetade på en af dessa kompositioner, fick han veta, att en kopia af en förfalskare redan var såld på förhand till högt pris såsom varande original. Dylika förfalskningar, som bedrefvos i stor skala, ledde derhän att G. beslöt att af alla sina taflor behålla en skizz med anteckning på dess rygg af köparens namn, datum och ibland äfven priset. Dessa utkast samlades i en särskild bok, som han kallade "Libro d'invenzione ovvero libro di verità". De äro med kraftig hand laverade i tusch, utgöra till antalet ej mindre än 200 och befinna sig för närvarande hos hertigen af Devonshire i England. Ett facsimile, under namn af Liber veritatis, utfördes af Richard Earlom och utgafs i London 1774--77. Men G. var likväl icke genom detta medel fullt skyddad i sin produktion. Genom besök i hans atelier fingo förfalskare tillfälle att tillegna sig hans idéer, så att han till slut nödgades stänga sig inne och lemna tillträde endast till några få förtrogne. När G. blef gammal och giktsjuk, kunde han ej häller längre komma ut i naturen, utan med sina lifliga minnen af forna studier fullbordade han dessa ideala landskap, hvilka i likhet med Poussins blifvit kallade historiska, så vida man ej, med Charles Blanc, vill skilja mellan Poussins som "historiska" och G:s såsom "arkadiska", beroende på det i dem anbragta staffaget. Men den ideala uppfattningen hindrar ej hans bilder, i synnerhet under hans bästa tid, att äfven vara sanna. Detta ser man icke blott af hans sätt att måla luftperspektivet, ljusslöjan öfver fjerran liggande föremål, utan särskildt af den säkerhet, hvarmed han karakteriserar de trädslag, sten-ekar och kastanjer, som han företrädesvis målar. Han egde, som Sandrart säger, förmågan att skilja olika träd från hvarandra i anseende till stam, grenfall, löf och färg, ehuru han föredrog dem, som ega afrundade, mjuka former och plastisk massa. För öfrigt målade G. hälst solnedgången, då dagens stjerna är färdig att dyka ned i hafvet, då himmelen är klar, blott med några lugna, lätta skyar, medan härliga palats pryda kusten, ståtliga skepp ligga för ankar och lyckliga menniskor vandra upp och ned på stranden, bländade liksom åskådaren af det glödande solljuset. Ehuru G. sjelf icke var okunnig i att teckna figurer, äro dock i hans taflor dessa oftast utförda af annan hand, såsom af Courtois, Filippo Lauri, Jean Miel, Francesco Allegrini, ja till och med af Nicolas Poussin. G., som äfven efterlemnat teckningar och gravyrer, arbetade ända till det sista och dog i hög ålder, d. 9 Dec. 1682, i Rom. 1840 flyttades hans stoft till kyrkan S. Luigi de' Francesi i Rom, der "landskapsmålarnas furste" nu hvilar i en af den franska staten bekostad graf.
G:s efterlemnade arbeten äro spridda i de flesta större samlingar på kontinenten och i England. Särskildt må framhållas hans taflor i Louvre (16 stycken, bland hvilka 8 af första rang och bland dessa en berömd Hamn vid hafvet i solnedgång), i museet i Madrid (10 stycken, bland hvilka Tobias och ängeln), i nationalgalleriet i London (10 stycken, bland dem Drottningen af Saba, som anses vara hans yppersta sjöstycke) samt i Palazzo Doria i Rom (3 stycken, bland hvilka Il mulino, Qvarnen, är mest berömd). Sveriges nationalmuseum eger af honom ett landskap med solnedgång. C. R. N.