Geten, tama, Capra hircus, zool., har varit tamd redan långt före den historiska tiden, t. ex. hos de äldre schweiziska pålbyggnadernas innevånare, allmännare än fåret. Hon igenkännes på sitt långa skägg, sin med mer eller mindre lång ragg betäckta kropp, sina hoptryckta, framtill med en hög, skarp och ojämn köl försedda, baktill rundade horn, hvilka på inre sidan äro konkava, mot spetsen utböjda och mer eller mindre vridna. -- Hvad tama getens härstamning beträffar, har man ansett henne härleda sig från bezoarbocken, C. aegagrus (se
Bezoarbock.
Bezoarbocken). J. L. Fitzinger, som beskrifvit 41 raser af den tama geten, är emellertid af den åsigten att dessa raser uppkommit från två skilda slägten och 14 arter, hvilka senare dock icke alla torde vara säkra. -- Bland de olika arterna af tama geten må nämnas följande. Dvärggeten, C. reversa, från Öfre Guinea, blir högst 70 cm. lång, men lär lemna en stor mängd mjölk och utmärka sig genom sin förmåga att tillgodogöra sig det sparsammaste bete. Kaschmirgeten, C. laniger, är vanligen silfverhvit eller blekt gulaktig, med hängande öron af
Kaschmirget.
hufvudets halfva längd samt långa, skrufformiga, från roten isärböjda, snedt uppåt och bakåt riktade, i spetsen inåtböjda horn. En lång, rak och len ragg döljer den korta, utomordentligt fina, dunartade bottenullen. Denna är i glans och skönhet nästan jämförlig med silke, hvarför den värderas synnerligen högt. Af hvarje djur erhållas 300--400 gr. dylik ull, men blott en ringa del deraf lär vara användbar för tillverkning af de ryktbara kaschmirsjalarna, af hvilka de bästa, enligt österländingarnas fordran, böra vara så lätta och fina, att hela midtstycket af en sådan skall kunna dragas genom en fingerring. Också betalas t. o. m. sämre kaschmirsjalar i sjelfva Kaschmir med 1,000--1,500 kr., under det de bästa kosta fabelaktiga summor. Kaschmirgeten är hemma i Bukariets och Tibets bergstrakter, der hon går ute äfven under den strängaste köld. Hon har blifvit införd till Frankrike (hvilket land idkar en storartad tillverkning af kaschmirsjalar och bereder sig årlig inkomst af 15--20 mill. fr. af denna get-art), äfvensom till Würtemberg och Österrike. I Syrien och flerstädes i vestra Asien finnes mambergeten, G. mambrica, och i Öfre Egypten krumnosiga geten, C. thebaica, hvilka mycket länge hållits tama och äro värdefulla husdjur, men icke kommit till Europa. Om Angora-geten se d. o. -- Getterna, som till sitt väsende mycket skilja sig från fåren, äro muntra, odygdiga och begifna på allahanda upptåg, men på samma gång kloka och läraktiga. Bocken är ondsint och stridslysten, geten deremot mildare till lynnet. För menniskan äro getterna till stor nytta genom köttet, den synnerligen närande mjölken, hvaraf ost och smör beredas, håret (ullen) och skinnet m. m. De äro mycket lätta att underhålla, ty de finna föda nästan öfverallt, och blifva derför särskildt de fattiges husdjur. Men de kunna också, om de icke tillräckligt öfvervakas, göra stor skada genom sitt begär att bita af knoppar, löf och bark på träden. Geten föder vanligen en till två, sällan flere ungar. C. R. S.