Geter voro ett med dacerna närbeslägtadt folk af tracisk stam (i en senare tid begagnade grekerna namnet geter, getai, såsom en gemensam beteckning på både geter och dacer). På Herodotos' och Tukydides' tid (senare hälften af 5:te årh. f. Kr.) bodde geterna mellan Haemus
(Balkan) och Donau, d. v. s. i det nuv. Bulgarien. Men sedermera invandrade de i Dacien, der de fingo dacerna till vestra grannar. Der bekrigades de af Alexander den store 335 och Lysimachos 292 f. Kr., hvilken senare blef geternas fånge och måste lösköpa sig. (Från den tiden härröra sannolikt de med Lysimachos' namn präglade mynt, som i senare tider funnits i Siebenbürgen.) Under den följande tiden ledo geterna och dacerna intrång af jazyger, bastarner m. fl. barbariska folk. Omkr. 60 f. Kr. lyckades dock den daciske konungen Boirebistes (Burvista) att grunda ett mäktigt rike, som i s. sträckte sig till Haemus och i ö. ända inemot Borysthenes (Dnjepr). Men det upplöste sig vid hans död (45 l. 44 f. Kr.). Mot slutet af 1:sta årh. stiftade Decebalus ett nytt dacisk-getiskt rike, hvars hufvudstad Sarmizegethusa låg i sydvestra hörnet af det nuv. Siebenbürgen. Men icke häller detta rike blef af långvarigt bestånd, ty redan Decebalus besegrades af kejsar Trajanus, som intog hans hufvudstad och förvandlade Dacien till romersk provins (106). -- Såsom geternas religions- och lagstiftare nämnde sagan Zamolxis, hvilken de dyrkade som gud, och till hvilken de trodde sig komma efter döden. Enligt Herodotos skola de äfven hvart tredje år hafva skickat honom sändebud med uppdrag å det getiska folkets vägnar. Detta tillgick sålunda, att en medlem af folket utsågs till sändebud, och sedan han blifvit behörigen instruerad för sin beskickning, fattade man honom i händer och fötter och slungade honom upp i luften, så att han nedföll på trenne uppåt riktade spjut. Följde ej döden af denna äfventyrliga luftfärd, betraktades detta såsom ett tecken att Zamolxis ej ansåg honom för ett värdigt sändebud, och då måste en annan dertill utses. -- Enligt Jornandes (Cassiodorus?) voro geter och goter samma folk. Denna åsigt har i nyare tider funnit en ansedd försvarare i den berömde tyske språkforskaren J. Grimm, men bestrides på goda grunder af andre forskare och är väl numera tämligen allmänt öfvergifven. S. F. H.