Giftoman (Isl. giptningarmaðr; Fornsv. giptarmaþer, giftomaþer), jur., betecknade ursprungligen den qvinnans frände, som egde att gifva henne åt någon till hustru, egde att förrätta gift. Numera förstås dermed den person, hvars samtycke enligt regeln erfordras, för att omyndig mö må kunna i laga ordning ingå äktenskap, och som sålunda både kan och bör hindra ett för henne skadligt giftermål. Alla svenska lagar, med undantag af de gamla götalagarna, hafva tillåtit enka att vara sin egen giftoman. I Sverige stå endast mör, d. v. s. qvinnor, som ej varit gifta, under giftoman. Om mö var myndig eller icke, hade ej någon betydelse, förrän K. F. d. 8 Nov. 1872 stadgade, att mö, som myndig är, ej skall stå under giftoman. Detta kom dock ej straxt att gälla för adlig mö, enär åt ridderskapet och adeln genom 1723 års adliga privilegier tillförsäkrats giftomannarätt öfver ogifta döttrar. Men sedan 1881 års adelsmöte afstått från denna adelns särskilda rätt, kan det blifva allmänt gällande regel, att endast omyndig mö lyder under giftoman. Sjelfskrifven giftoman är alltid fadern, med moderns råd; är fadern död, inträder modern i hans rätt och må utöfva den med skyldaste fränders råd (sponsores naturales). Redan svea-landskapens lagar erkände moderns befogenhet att näst fadern vara giftoman. Enligt landslagarna saknade emellertid modern denna rätt, och det var först 1686 års kyrkolag, som i landsrätten åter införde den nu gällande grundsatsen att giftomannarätten tillkommer föräldrarna och sålunda efter faderns död modern. -- Efter föräldrarna är närmaste manliga frände sjelfskrifven såsom giftoman, om ej sådan af föräldrarna särskildt förordnats; om någon af rätten förklaras oskicklig eller erkännes förhindrad att vara giftoman, intage närmaste skyldeman hans plats (sponsores legitimi). Föräldrarna (modern med nästa fränders råd) kunna emellertid, såsom redan är sagdt, genom muntligt eller skriftligt förordnande utse särskild giftoman för sin dotter (sponsor testamentarius). Denna föräldrarnas rätt stadgades först i stadslagen och blef gällande äfven för landsbygden under den senare delen af 1600-talet. Slutligen kan äfven rätten enligt lagen förordna giftoman, då ej veterlig giftoman finnes (sponsor dativus); ett sådant fall torde emellertid ej lätt inträffa. -- Giftomannens samtycke erfordras ej blott för äktenskaps ingående, utan äfven för laga trolofning (se Fästning). Emellertid eger icke giftomannen att godtyckligt vägra sitt bifall till önskadt giftermål; är detta lagligen sökt, må man underställa hans vägran domarens pröfning. Har giftomannen vägrat af egennytta eller annan sådan orsak, skall han bota (dock ej föräldrar). Vägrar giftomannen utan laga orsak sitt samtycke till äktenskaps fullkomnande genom vigsel, sedan laga fästning föregått och hans bifall i vederbörlig tid, d. v. s. sex veckor före giftermålet äskats, så ådrager han sig böter och skadestånd. K. M:ts befallningshafvande ege i sådant fall att medgifva äktenskapets fullbordande. Giftomannen eger ej blott att förhindra äktenskap, som synes honom skadligt, utan äfven att göra äktenskapsförord å den omyndiga möns vägnar, om förhållandena synas påkalla en sådan åtgärd. -- Finska lagstiftningen medgaf redan 1864, att qvinna, som uppnått 21 års ålder, må vara sin egen giftoman. Enligt dansk och norsk rätt skall omyndig qvinna hafva samtycke af föräldrar, förmyndare eller kurator för äktenskaps ingående. I Danmark skall t. o. m. omyndig man hafva samtycke af föräldrar eller kurator. K. H. B.
Nordisk familjebok · första upplagan
Giftoman
Ämne: Civilrätt: egendom, avtal och förmögenhetsrätt · Rätt, straff och rättsväsen
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 5 (1882), sp. 1170–1171 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗