Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Giftorätt

Ämne: Civilrätt: egendom, avtal och förmögenhetsrätt · Rätt, straff och rättsväsen

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 5 (1882), sp. 1171–1174 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Giftorätt, jur., enligt gällande lag egentligen äkta makars rättighet till del i gemensam egendom. Stundom brukas äfven uttrycket för att beteckna sjelfva andelen eller den utbrutna delen af den gemensamma egendomen. Uttrycket giftorätt kom först i bruk under 17:de årh., men sjelfva rättsinstitutet är vida äldre. Visserligen var det främmande för de antika

folkens rättsuppfattning, men det gjorde sig tidigt gällande hos germanerna och vann hos dem utbildning i den mån qvinnans ställning höjdes. Enligt de gamla svenska landskapslagarna är egendornsgemenskap mellan makarna en allmänt erkänd rättsföljd af äktenskapet. Endast Gotlandslagen känner ej någon sådan egendomsgemenskap, om ock äfven der en början dertill möjligen kan spåras. I den senare rätten har giftorättsinstitutet städse bibehållit sig och vidare utvecklats. Giftorätten står äfven i den bästa öfverensstämmelse med äktenskapets begrepp, om den också icke kan sägas ligga i sjelfva begreppet äktenskap. Giftorätten är antingen lagbestämd, d. v. s. grundad blott på lagens stadgande, eller konventionel, d. v. s. bestämd genom aftal, som lagligen upprättats före äktenskapets ingående (äktenskapsförord; se d. o.). Lagbestämd giftorätt åtnjutes alltid, då ej lagen rubbats genom förord, af både man och hustru, ehuru hustruns rätt kan sägas vara hvilande, enär förvaltningen af den gemensamma egendomen tillhör mannen. Sådan giftorätt i bo grundas alltid genom fullkomnadt äktenskap och inträder omedelbart med vigseln eller den civila akt, som lagligen ersätter denna (se Civiläktenskap). Äfven genom de arter af ofullkomnade äktenskap, som nämnas i G. B., k. 3, §§ 9 o. 10, kan giftorätt uppstå; men den inträder först genom domstolens åtgärd att förklara fästehjonet eller den under äktenskapslöfte häfdade qvinnan för äkta maka. Har häfd skett i fästning, så eger hvilkendera fästehjonet som hälst söka sådan domstolens åtgärd och erhåller då giftorätt i den tredskandes bo, utan att denna erhåller någon motsvarande rätt. Har qvinna häfdats under äktenskapslöfte, eger hon ensam att yrka äktenskapets fullbordan och att, om mannen vägrar, erhålla giftorätt i hans bo derigenom att domstolen förklarar henne för hans äkta hustru. Giftorätten inträder i båda fallen, från och med domstolens förklaring. -- Den lagbestämda giftorätten är enligt svensk rätt endast partikulär, d. v. s. den sträcker sig icke till all makarnas egendom, enär icke all deras egendom är gemensam. Detta förhållande har historisk grund. Af ålder verkade ättens intresse derhän, att all arfvejord och dermed jämförlig egendom undandrogos egendomsgemenskapen. Ej blott landskapsoch landslagarna befunno sig på denna ståndpunkt, utan äfven 1734 års lag. Och ehuru i senare tider arfvejordssystemet i väsentlig mån rubbats genom börds-rättens upphäfvande m. m., har lagstiftaren dock icke funnit lämpligt att öfvergå till fullständig egendomsgemenskap. Detta angående landsbygden. Hvad städerna deremot angår, så gjorde sig redan i våra äldsta stadslagar en annan uppfattning gällande, så att all egendom i staden var föremål för egendomsgemensamhet och giftorätt, hvilken endast kunde rubbas genom särskildt förbehåll. I denna uppfattning har ej häller någon ändring skett. -- Då nu all gemensam egendom är föremål för giftorätt, så måste man skilja mellan makarnas gemensamma och deras enskilda egendom. Såsom enskild egendom skall anses a) landsfastighet, som ena makan ärft eller före äktenskapet förvärfvat (se Arfvejord); b) fideikommiss af lös eller fast egendom; c) under äktenskapet bördköpt jord, då öfverlåtelsen genom särskildt förbehåll skett till den skylde maken allena (se Bördsrätt); d) under äktenskapet bördlöst jord (se Arfvejord); e) vilkorlig hemföljd i löst och fast gods; f) lös eller fast egendom, som genom gåfva eller testamente tillfallit ena maken, med vilkor att den skall vara enskild; g) genom boskilnad undanskiftad giftorätt; h) all egendom, som efter beviljad boskilnad tillfaller endera maken, vare sig genom arf, gåfva, testamente eller såsom förvärf af eget arbete; i) årlig afkomst, så länge boskilnad eger rum, af enskild egendom. All öfrig egendom är gemensam. I den enskilda egendomen njutes ej giftorätt; dock finnes sådan i köpeskillingen för bördköpt och bördlöst jord, omnämnd vid c) och d).

Äfven med afseende å storleken af hvardera makens andel i det gemensamma boet hafva lands- och stadsrätten innehållit olika grundsatser. Enligt landsrätten var mannens giftorättsandel två tredjedelar och hustruns en tredjedel af det gemensamma boet; enligt stadslagarna, med undantag af Visby stadslag, som hade något afvikande stadganden, skulle mannens och hustruns giftorättsandelar vara lika stora. Genom särskilda privilegier (1650 och 1723) hade giftorätt enligt stadsrätt jämväl tillerkänts prestenkor på landet. Enligt 1734 års lag berodde giftorättsandelen dels af makarnas stånd, dels af den fasta egendomens belägenhet. Frälseman och bonde skulle njuta två tredjedelar i all lösegendom, vare sig den förvarades i stad eller på landet, hvaremot öfrige skulle i enlighet med stadsrätten endast taga hälften. Likaså var mannens giftorättsandel i fast egendom på landet bestämd till två tredjedelar, i stadsegendom till hälften. Först genom K. F. d. 19 Maj 1845 hafva rättsförhållandena så ändrats, att i alla äkta föreningar, som ingåtts sedan denna förordning trädt i verksamhet, mannens och hustruns giftorättsandelar i all gemensam egendom blifvit lika stora. -- Medan äktenskapet varar, innestå giftorättsandelarna i det samlade boet, hvilket enligt regeln helt och hållet står under mannens förvaltning. Först vid äktenskapets upplösning, genom endera makens död eller skilsmässa, eller ock efter boskilnad utskiftas giftorätt, som, när den gäller fast egendom, måste i vederbörlig ordning lagfaras. -- Den giftorätt, som genom äktenskapet grundlagts, kan emellertid förverkas. Om nämligen ena maken dräper den andre, förverkar han sin giftorätt i allt hvad den dräpte fört med sig i boet. Den brottslige förlorar jämväl hela sin giftorätt genom egenvilligt öfvergifvande eller då stämpling eller forsåt för den andre makens lif vållat skilsmässa. Genom hor förverkar den brottslige halfva sin giftorätt, och slutligen förverkas en tredjedel af giftorättsandelen af den, som träder i nytt gifte utan föregående afvittring. -- Den konventionella eller på aftal grundade giftorätten inträder och upphör vid samma tidpunkt och under samma förhållanden som den lagbestämda. Aftalet, som kallas

äktenskapsförord, skall ske före äktenskapets ingående och med iakttagande af vissa formaliteter samt får fritt bestämma blifvande makars giftorätt efter andra grunder än de, som gälla för den lagbestämda. Aftalet kan sålunda antingen öka eller minska omfånget af makarnas gemensamma egendom, öka eller minska storleken af hvarderas lott deri. Hafva giftorättsförhållandena ordnats genom lagligt äktenskapsförord, så skola naturligtvis detta aftals bestämmelser iakttagas vid giftorättens utskiftande (se Äktenskapsförord). -- I den finska lagstiftningen bibehöllo sig 1734 års lags giftorättsbestämmelser ända till 1878, då för man och hustru stadgades lika giftorättsandelar i all gemensam egendom. Enligt dansk och norsk rätt är all egendom gemensam för makarna, och hvar och en af dessa eger hälften i det gemensamma boet, såvida icke särskildt aftal rubbar dessa lagbestämda förhållanden. -- Jfr S. R. D. K. Olivecrona: "Om makars giftorätt i bo" (4:de uppl. 1876--78). K. H. B.