Gille (besl. med Got. gild, Sv. gäld, afgift) kallades under medeltiden en förening af personer, ingången för att främja ett eller flere, andliga eller verldsliga, ändamål. Gilleinstitutionerna hvila på hednisk-kristlig grund. Under hednatiden förekommo i Norden s. k. hvirfingsdrykkjur, festliga samqväm, som höllos vid de stora festerna till gudarnas ära, till allmän förlustelse eller för gemensam rådplägning. En motsvarighet till gillena fanns i Rom i de s. k. collegia och sodalitates, hvilka föreningars bestämmelse ursprungligen var religiös, och hvilka bestodo dels af prester med gemensam tjenstgöring, dels af lekmän, som förenat sig om upprätthållande af någon gudstjensthandling (sacrum eller ludus). I Rom funnos ock s. k. collegia opificum, handtverkaregillen. De romerska gillena utmärkte sig genom de noggranna stadganden, genom hvilka deras verksamhet bestämdes. Ur dessa germanska och romerska inrättningar uppväxte medeltidens gilleväsende, ehuruväl starkt modifieradt genom kristendomens inflytande. Gillena uppstodo först i England och i frankiska riket samt utbredde sig sedan till Tyskland och de skandinaviska landen. -- Gillena kunna indelas i andligt-sociala och yrkesgillen; yrkesgillena åter i köpmannaoch handtverkaregillen. De andligt-sociala gillena voro de äldsta, uppkallades efter ett helgon eller annan helig person eller efter något heligt begrepp och bestodo somliga af män, andra af både män och qvinnor. Medlemmarna, gillebröder och gillesystrar, sammanträdde på bestämda tider till gillefesters firande och voro skyldiga att komma hvarandra till hjelp vid sjukdom, skeppsbrott, eldsvåda o. d. När en gillebroder anklagades inför domstol, skulle de öfrige stå honom bi med ed och vittnesbörd; när en broder blef dräpt, skulle de öfrige utkräfva hämnd. Ofta utöfvade gillet en viss domsrätt öfver sina medlemmar. Dess styrelse handhades af en ålderman och bisittare. Sådana andligt-sociala gillen voro i Sverige S:t Knutsgillena i Skåne, Helga lekamens gillet och Vårfru gilde svenska manna i Stockholm, S:t Eriks gille i Upsala, S:t Görans gillena m. fl., i Norge det stora Korsgillet i Nidaros, S:t Olofsgillena m. fl., i Danmark S:t Knutsgillena m. fl. Till de andligt sociala gillena kunna ock räknas kalendegillena, föreningar af prester, hvilka tjenstgjorde vid samma kyrka eller i samma stad, och som den första i hvarje månad (Lat. calendae) sammanträdde till gemensamma öfverläggningar. Kalendegillena, till hvilka slutligen lekmän fingo tillträde, voro mycket vanliga i utlandet, men förekommo, så vidt man känner, inom Sverige endast på Gotland och i Skåne. -- Stort politiskt inflytande utöfvade köpmannagillena. Dessa föreningar mellan borgare uppstodo ej sällan genom sammanslagning af flere smärre gillen till ett stort, hvilket bemäktigade sig
stadens styrelse. Det herskande köpmannagillet kallades summum convivium, hausgenossenschaft o. d. I London bära rådmännen ännu gillesstyresmännens titel "aldermen", och rådhuset kallas "Guildhall". Köpmannagillena voro ytterst allmänna i utlandet, hvaremot i Sverige omtalas endast ett, Convivium thevtonicorum Gotlandiam freqventantium ("Gotlandsfarande tyskars gille"). -- Mot slutet af 1000-talet uppkommo de s. k. handtverkare-gillena, hvilka omfattade idkarna af samma yrke i en viss stad eller stundom i ett helt land. Mellan köpmannaoch handtverkare-gillena utkämpades (1200- och 1300-talen) häftiga strider, i hvilka de senare i allmänhet segrade och derigenom vunno sitt mål, andel i stadens styrelse. Men handtverkarna sjelfva söndrade sig i två partier, det ena omfattande mästare, det andra gesäller, och under 1400-talet började de senare genomdrifva upprättandet af särskilda gesällgillen. Handtverkaregillena l. ämbetena hade att å stadsstyrelsens vägnar vaka öfver handtverksarbetet och tillse, att det utfördes till allmänt gagn. Till följd deraf blef det för dessa gillen en nödvändighet att för sin verksamhet hafva noggranna stadgar, i Sverige kallade skrån. Sådana skrån finnas ännu i behåll för timmermännens (1454), skomakarnas (1474), köttmånglarnas (1477), smedernas (1479), murarnas (1487), guldsmedernas (omkr. 1501), skräddarnas (1501), (vin-)dragarnas (omkr. 1500), bagarnas (något af åren 1506--1511) och bältersvennernas gillen i Stockholm samt för smedernas kompani i Ystad (1496). Med medeltidens slut förlorade gillena sin betydelse och gingo så småningom under. De lemningar, som ännu finnas af dem (t. ex. Knutsgillena i Lund, Malmö och Ystad), ega blott kuriositetens intresse. Jfr H. Hildebrand: "Medeltidsgillena i Sverige".
Gillen kallas äfven åtskilliga i Stockholm under 1800-talet stiftade sällskap, hvilkas förnämsta uppgift är att, i likhet med nationsföreningarna vid universiteten, i hufvudstaden utgöra en föreningspunkt för personer från samma landskap. Några af dessa gillen hafva äfven till ändamål att lemna bistånd åt fattiga "landsmän", som uppehålla sig i Stockholm, eller att utdela stipendier åt unga studerande vid deras afgång till universiteten. Gillena i Stockholm äro Gotlands, Norrlands, Södermanlands och Nerikes, Vestgöta, Vestmanlands och Dala, Värmlands samt Östgöta. I Upsala bildades 1818 ett sällskap (klubb), som numera bär namnet Upsala gille. V. K-r.