Giller, jagtv., den allmänna benämningen å de fångningsredskap, hvilka hafva en upplyft arm eller ett upplyft block, som slår ned på och dödar derunder befintligt djur. Den enklaste konstruktionen af dessa fängen är fogelgillret l. stockfällan. Det består af följande hufvudsakliga delar (se fig. 1):
Fig. 1.
en vid marken fäst bottenstock, A, samt en lutande och i samma lodplan ställd fallstock, B, som hålles uppe af gillerinrättningen. Denna åter har tre delar, nämligen understickan, C, öfverstickan, D, och gillerspöet, E. Dessa förenas ömsesidigt genom tre hak, ett på öfverstickan och två på gillerspöet, och hållas genom fallstockens tryck mot öfverstickan i spänning mot hvarandra. När gillerspöet vid beröring rubbas ur sitt läge, ramlar gillerinrättningen, och fallstocken, som genom tvänne ledare, FF, hindras från att glida åt sidan, slår ned mot bottenstocken. De tre gillerstickorna, sammanpassade (se fig. 2),
Fig. 2.
bilda en figur, som har likhet med en 4, hvarför detta slags gillerinrättning stundom kallas 4-giller (i England figure of fourtrap). -- Det giller, som har dubbel, på ömse sidor om bottenstocken nedslående fallstock, kallas vanligen läm. Består fallstocken af flere genom tvärslåar hopbundna stockar, benämnes gillret gemenligen flake. -- Ej blott smärre villebråd, utan äfven större, såsom varg och björn, fångas i giller, hvilket i sådant fall har större dimensioner, hvarjämte sjelfva gillerinrättningen är något afvikande från den ofvan beskrifna. (Jfr Hahr, ”Handbok för jägare och jagtvänner”, 1881). -- I forntiden var gillret det i Sverige mest brukade af alla jagtredskap. Namnet gilder förekommer flerstädes i de gamla landskapslagarna. Ännu är gillret ett inom skogsbygden ofta användt redskap till fångande af tjäder, orre, hjerpe m. m. -- Enligt gällande jagtstadga få finare giller, för fångande af skogsfogel o. s. v., icke användas annanstädes än i Dalarna och de norrländska länen, men icke häller der under tiden från och med d. 16 Mars till och med d. 10 Aug. J. W. L.