Djurfång

Djurfång, jagtv., har samma syfte som egentlig jagt, nämligen att bringa vilda däggdjur eller foglar i menniskans våld. Skilnaden ligger hufvudsakligen deri att jagt utöfvas medelst sådana redskap (vapen), som för tillfallet handteras, hvaremot djurfång försiggår medelst utställda redskap eller i marken gjorda anstalter. I fråga om fängen (anstalter eller redskap, som användas att fånga med) har uppfinningsgåfvan, ledd af iakttagelser om djurens lefnadsvanor, visat sig ganska verksam. De i Sverige brukliga fängena -- hvilka hafva sina motsvarigheter i andra land -- kunna ordnas under följande slag: grop och gård, sax, giller, snara och nät. De flesta af dessa anstalter eller redskap fånga djuren lefvande; men en del döda, på samma gång som de fånga. Till djurfång räknas ock djurs dödande medelst förgiftade åtlar. -- Djurfång, liksom jagt, idkas fortfarande i alla land. Men ju mer, vid tilltagande välstånd, jagten räknas till "de glada behofven" eller idkas för nöjes skull, dess mer träder djurfånget i bakgrunden, och detta får då sin egentliga användning i fråga om skadedjur. I de glest bebyggda nordliga landsträckorna af Europa användes dock fångandet rätt ofta äfven i fråga om matnyttigt villebråd, hvarjämte den olofliga jagten med förkärlek anlitar fångningsredskapen. Enligt nu gällande svensk lag få vissa för menniskor eller husdjur vådabringande fangen antingen alls icke brukas eller endast under iakttagande af föreskrifna försigtighetsmått. Finare giller och snaror till fångande af mindre villebråd få ej begagnas annanstädes än i Norrland och Dalarna. J. W. L.