Girardin [ṡjirardä′ng]. 1. René Louis de G., markis, fransk författare, f. 1735, d. 1808, är mest bekant såsom egare till godset Ermenonville, hvarest han verkställde storartade försköningsplaner, och der han beredde sin vän J. J. Rousseau en tillflyktsort under dennes sista lefnadsdagar. Mot slutet af den stora revolutionen, hvars första utveckling han följde med lifligt deltagande, anklagades han såsom misstänkt rojalist, men den allmänna aktning han åtnjöt räddade honom från döden. Skrifter: De la composition des paysages sur le terrain (1777) och Discours sur la nécessité de la ratification de la loi par la volonté générale (1791). -- 2. Cécile Stanislas Xavier de G., grefve, den förres son, fransk ämbetsman, f. 1762, d. 1827, var till en början entusiastisk anhängare af revolutionen och tillhörde såsom deputerad först yttersta venstern, men af fruktan för anarki närmade han sig småningom högern. Han försvarade d. 10 Aug. 1792 det konstitutionella konungadömet, blef under skräckregeringen fängslad, men frigafs efter Robespierres störtande (1794). 1802 var han ordförande i tribunatet, följde 1806 Josef Bonaparte till Italien och Spanien samt avancerade under striderna der till brigadgeneral och blef 1812 prefekt i Seine-Inférieure. Denna befattning förlorade han dock vid restaurationen (1814), men var 1819--20 prefekt i Côte-d'Or. I deputeradekammaren, hvarest han invaldes 1819, tillhörde han under sista delen af sitt lif den yttersta venstern. G:s Discours et opinions, journal et souvenirs utkom 1828. -- Hans son Erneste Stanislas de G., f. 1802, d. 1874, var senator under andra kejsaredömet och tillhörde det moderat-liberala partiet. -- 3. Alexandre Louis Robert de G., grefve, militär, broder till G. 2., f. 1776, d. 1855, tjenade med utmärkelse i första kejsaredömets krig och avancerade till divisionsgeneral. 1815 öfvergick han till bourbonerna, blef öfverhofjägmästare och spelade under Ludvig XVIII:s och Karl X:s tid en lysande rol inom det högre sällskapslifvet. Han författade bl. a. Projet de législation sur les chasses (1817). -- 4. Émile de G., fransk publicist, född i Schweiz d. 27 Juni 1802, uppväxte under namnet De Lamothe, till dess han 1825 antog namnet Girardin och uppgaf sig vara son till general Alexandre de G., hvilken äfven senare erkände honom såsom sådan. Under detta namn uppträdde han ock med sina båda första literära alster: Émile (1827; 4:de uppl. 1853) och Au hasard, fragments sans suite d'une histoire sans fin (1828), af hvilka det förra är en berättelse om hans börd och första ungdom. Ungefär samtidigt med utgifvandet af dessa arbeten utnämndes han till konstinspektör. Vid denna tid började han också sin publicistiska verksamhet, i det han då uppsatte tidningarna "Le voleur" (1828) och "La mode" (1829), som båda väckte stor uppmärksamhet. Efter julirevolutionen utgaf han
efter hvarandra "Journal de connaissances utiles" (1831), som på en månad hann en upplaga af 120,000 exemplar, "Journal des instituteurs primaires", "Musée des familles" (1833), "Almanach de France" (1834), som från början trycktes i en million exemplar, samt kartverken "Atlas de France" och "Atlas universel". Dessa publikationer såldes till ett mycket lågt pris och föregåfvos hafva utgått från en "société nationale pour l'émancipation intellectuelle". Vid samma tid kastade G. sig in i åtskilliga tvetydiga affärsföretag, genom hvilka flere enskilda personer och familjer ruinerades. Den 1 Juli 1836 började han utgifva "La presse", ett konservativt organ, som gjorde en formlig revolution inom pressen, bl. a. genom sitt låga pris, genom införandet af reklamen och romanföljetongen samt genom en hänsynslös polemik. Denna ledde särskildt till en duell mellan honom och Armand Carrel, hvilken ihjälsköts af G. 1834 utsågs han första gången till deputerad, omvaldes 1838 och erhöll 1839, till följd af ministerielt inflytande, ett nytt mandat, hvilket dock kasserades, då han icke kunde bevisa sig vara fransman. 1842 blef han åter deputerad, och valet, ehuru lifligt bekämpadt, godkändes denna gång med stor majoritet af kammaren. Då regeringen, trots hans tjenster, ej ville tillfredställa hans ärelystnad och göra honom till minister, förklarade han henne krig och förutsade julimonarkiens fall, långt innan den inträffade. Kort före februarirevolutionen 1848 uppmanade han på ett pockande sätt Ludvig Filip att abdikera och förklara hertiginnan af Orléans för regentinna, i hvilket fall han räknade på att blifva minister. Efter revolutionen slöt han sig till det republikanska partiet och försvarade i början provisoriska regeringen, hvilken han straxt derpå bekämpade, när den ej lönade hans tjenster. Sedan anbefallde han till en början Louis Napoleons kandidatur till presidentskapet, men gjorde snart åter opposition, då denne ej ville ingå på hans program. G. kastade sig nu afgjordt i armarna på socialismen. 1850 invaldes han åter i kammaren och hörde der till "bergets" ytterlighetsmän, men öfvergaf i Aug. s. å. äfven detta parti. Samtidigt lemnade han redaktionen af "Presse". Efter d. 2 Dec. 1851 blef G. på obestämd tid förvisad från Frankrike, men fick återvända i Febr. 1852, då han återtog ledningen af "Presse", som han behöll till 1856, då han sålde den till bankiren Millaud för 800,000 fr. När han likväl ej häller då lyckades erhålla den åtrådda portföljen, återtog han 1862 sin publicistiska verksamhet, var å nyo till 1866 ledaren af "Presse" och grundlade 1867 "Liberté", som han nyttjade till de vildaste upphetsningar mot Preussen. Under ministèren Ollivier sålde han 1870 denna tidning för 1 mill. fr. och lemnade ännu en gång publiciteten med säker utsigt att blifva utsedd till senator; detta val hann dock icke offentliggöras före kejsaredömets störtande. Under fransk-tyska kriget nådde hans utbrott mot Preussen höjden af våldsamhet. Redan före belägringen af Paris flyttade han till Limoges, der han uppsatte tidningen "La défense nationale". I April 1871 började G. utgifva "l'Union française", der han förordade Frankrikes ombildning till en federativrepublik. Han blef sedan egare af "Journal officiel" och öfvertog 1874 ledningen af "La France", i hvilken, särdeles efter majdagarna 1877, den sjutiofemårige redaktören dag efter dag med sin gamla polemiska styrka och en logisk skärpa, som äfven i de ytterligaste konseqvenser hade något bländande, bekämpade Broglie-Fourtous ministèr. I Dec. s. å. invaldes han af Paris med stor majoritet i deputeradekammaren och blef ordförande i utskottet för en revision af presslagarna. Såsom sådan kämpade han med större ihärdighet än framgång för sin älsklingsidé, oinskränkt tryckfrihet. -- G. gifte sig 1831 med den talangfulla författarinnan Delphine Gay (se Girardin,Delphine), som dog 1855. Året derefter gifte han om sig med en grefvinna af Tieffenbach, enka efter prins Fredrik af Nassau, från hvilken han, efter en skandalös rättegång, blef skild 1872. Död d. 27 April 1881. -- Bland den stora mängden af G:s arbeten må, utom de redan anförda, särskildt nämnas De la presse périodique au XIX siècle (1837), De l'instruction publique (1838), La politique universelle (1852), Questions de mon temps (1858) och det tillsammans med A. Dumas d. y. såsom medarbetare skrifna skådespelet Le supplice d'une femme (1865; "En hustrus straff", s. å., "Skonad lycka", 1878), hvilket gaf anledning till en häftig polemik mellan de båda författarna. -- 5. Delphine de G., fransk författarinna, den föregåendes hustru, f. 1805 i Aachen, var dotter till författarinnan Sophie Gay och gifte sig 1831. Uppfostrad under sin moders ledning inom en både i socialt och literärt hänseende högst lysande krets, gjorde hon sig tidigt bemärkt genom sitt behag, sin skönhet, sin smak och sin skaldegåfva. Död 1855. 1822 prisbelöntes hon af franska akademien för skaldestycket: Dévouement des médecins français et des soeurs de Sainte-Camille dans la peste de Barcelone. Af hennes öfriga poetiska arbeten märkas främst Essais poëtiques (1824--25) och Le dernier jour de Pompéi (1829). Hon författade dessutom romaner, af hvilka Le lorgnon (1831--32; "Lorgnetten", 1839), Contes d'une vieille fille (1832), La croix de Berny (1846), La canne de mr Balzac (1836; "Balzacs käpp", 1860), Marguerite (1853; "Margaretha eller den dubbla kärleken", 1857) och Il ne faut pas jouer avec la douleur (1853; "Lek ej med smärtan", 1860) äro de mest kända. Bland teaterpjeserna förtjena att ihågkommas C'est la faute du mari (1851), Lady Tartufe (1853; uppförd i Stockholm s. å.), La joie fait peur (1854; "En farlig glädje", 1857), Le chapeau d'un horloger (1854; "Urmakarens hatt" och "En hatt", 1860), Une femme qui déteste son mari (1856; "En hustru, som afskyr sin man", 1857). Stor uppmärksamhet väckte hennes, under pseudonymen "Vicomte de Launay", i tidningen "Presse" (1836--48) offentliggjorda Lettres Parisiennes. Hennes Oeuvres complètes utgåfvos 1860--61.