Glans

Glans. 1. Fys. När en yta icke är tillräckligt jämn och blank för att fullständigt återkasta ljuset i alla riktningar, utan endast ofullkomligt speglar detsamma, uppstår glans. I vår förnimmelse blir en yta glänsande, då till hennes egen väsentliga färg tillkommer, såsom en sjelfständig, men tillfällig faktor, ett från henne återkastadt, starkare eller svagare, färgadt eller färglöst ljus. Från glans i denna mening bör noggrant särskiljas den glans, som har sin orsak i föremålens stora ljusstyrka, vare sig att de från en blank och relativt jämn yta spegla ett starkt ljus eller äro sjelftysande. Detta slags glans beror alltid endast deraf att på en yta eller i en kropp synes ett öfverskott af ljus, som af oss uppfattas såsom något af kroppens färg alldeles oberoende. -- 2. Miner., mineralens egenskap att mer eller mindre starkt reflektera ljuset, hvilken beror af deras ogenomskinlighet eller genomskinlighet, ljusbrytning, polarisationsförmåga m. m. I mineralogien skiljer man mellan olika arter glans, såsom metallglans (hos metaller och många svafvelmetaller), diamantglans (diamant, zinkblende), glasglans (flertalet silikat), fettglans eller vaxglans (flinta, serpentin m. fl.), perlemorglans (apofyllit), sidenglans (vissa slag qvarts och gips, asbest). I afseende på glansens styrka sägas mineralen vara speglande, starkt glänsande eller matta. -- En mängd mineral benämnas glanser. Oftast äro dessa svafvelmetaller, såsom blyglans, kopparglans, silfverglans m. fl., någon gång syreföreningar, t. ex. jernglans (jernoxid). 1. R. T-dt. 2. P. T. C.