Glasfabrikation. 1. Tekn. Tillverkningen af glas sker vid glasbruken i den s. k. glashyttan, som utom smältugnen inrymmer alla öfriga för glasets beredning behöfliga ugnar och anordningar. -- Glasugnen l. smältugnen utgöres af en rund eller aflång öfverhvälfd härd, på hvars plana botten insättas 6 à 12 stycken stora deglar, eller s. k. pottor, af eldfast lera, hvilka innehålla de för glasets beredning erforderliga materialen. Om ugnen eldas med stenkol eller torf, begagnas täckta pottor för att skydda glasmassan för oförbränd rök eller med lågan följande kol- och askpartiklar; användes åter ved eller gas till bränsle, så begagnas öppna deglar (se fig.). I de äldre runda ugnarna sker eldningen
Glasdeglar.
med fast bränsle på en rost; men numera begagnar man ganska allmänt generatorgas (se Gas) till bränsle och använder dervid regenerativt system (se Regenerator) för att så mycket som möjligt tillgodogöra bränslets värmeeffekt. Bifogade teckning angifver i gemenomskärning
utseendet af en glasugn. Under senare åren har man, i synnerhet för buteljtillverkning, börjat använda glasugnar utan deglar, eller s. k.
Glasugn.
vannugnar, i hvilka glasmassan smältes på ugnens botten, hvarigenom vinnes en ganska stor bränslebesparing. För finare glas måste emellertid pottorna behållas, emedan glasmassan bättre kan skötas uti dessa. -- Tillverkningen af deglarna äfvensom af det eldfasta tegel, hvaraf ugnen muras, är ett mycket laggrant arbete, som alltid utföres vid glasbruket, och som naturligtvis fordrar sin särskilda verkstad, torkrum och brännugn. På valet och behandlingen af den eldfasta leran ligger mycken vigt. -- Då den för glasberedningen afsedda glassatsen utom af fint pulveriserad qvarts eller qvartssand och glasskärfvor består af soda, glaubersalt, pottaska, blyglete, salpeter o. s. v., måste under smältningen i pottorna försiggå en kemisk process, för hvars genomförande det är nödigt att höja temperaturen så mycket, att glasmassan blir tunnflytande. Derigenom beredes tillfälle åt kolsyran att bortgå och åt de bildade främmande salterna att uppstiga till ytan samt åt tyngre beståndsdelar att sjunka till bottnen. De till ytan uppstigande salterna, hvilka efter afsvalning bilda en porös kristallinisk massa, kallad glasgalla, afskummas flitigt med en jernsked. Denna operation kallas luttring. -- Förr brukades att i en särskild ugn, den s. k. frittugnen, uppvärma råmaterialen för glasmassan ända till sammansintring, frittning, innan de inlades i smältpottorna. Numera åtnöjer man sig med att väl torka materialen och derefter direkt inväga dem i pottorna. -- Sedan glasmassan blifvit tillräckligt luttrad, beror den följande behandlingen på den vidare bearbetning glaset kommer att undergå. Skall glaset gjutas till spegelglas, bibehålles den höga temperaturen i ugnen (se nedan under spegelglastillverkning). Skall glaset åter bearbetas genom blåsning, måste ugnen afsvalas så mycket, att glasmassan antager det sega tillstånd, i hvilket den så lätt kan formas till hvarjehanda föremål. -- Den arbetsmetod, hvarigenom glaset härvid förarbetas, kallas glasblåsning, och det förnämsta dertill begagnade verktyget är den s. k. glasblåsarepipan, ett jernrör af omkring 3 cm. diameter och 1,2 à 1,5 m. längd, i ena änden försedt med ett munstycke af trä och i den andra med en utvidgning, hvarmed större eller mindre portioner glasmassa upphemtas ur degeln (se vidst. teckn., fig. A). För att lättare
kunna handteras omslutes pipan på midten af ett trärör. Hela arbetssättet beror på den utomordentliga segheten och plasticiteten hos glasmassan, som göra, att man genom inblåsning af luft genom pipans munstycke kan uppblåsa den vid andra änden sittande glasklumpen till en ihålig kula, som sedermera genom hvarjehanda handgrepp erhåller olika former. -- Andra vid glasblåsningen använda redskap äro valsplattan, en på golfvet liggande, med flere fördjupningar försedd träkloss (fig. B), träformar, saxar, tänger, nafvel- l. häftjern. -- För att gifva ett begrepp om förloppet vid glasblåsningen torde vara enklast att beskrifva arbetssättet vid tillverkningen af t. ex. en butelj. Med pipans knapp upphemtas ur pottan en portion glasmassa, hvars undre del under omvridning och inblåsning af litet luft afrundas i en af valsplattans fördjupningar. Om för litet glasmassa medföljt vid första indoppningen, upphemtas mera, och afrundningen mot valsplattan förnyas. Öfre delen af glasklumpen hoptränges derefter med ett jern, så att den erhåller formen a (se fig.). Derefter inblåses under ständig omvridning och en pendelartad rörelse af pipans nedre del mera luft, hvarigenom ämnet erhåller sin tillbörliga vidd, b. Flaskan införes derpå i träformen c, allt under fortsatt kraftig blåsning, hvarigenom väggarna erhålla sin cylindriska form. Derefter uppvärmes buteljens botten samtidigt med att handtlangaren värmer ett nafveljern, e, och på detsamma upphemtar en liten bit glasmassa. Denna fästes nu midt under buteljens botten, hvilken under vissa handgrepp intryckes, så att den erhåller den bekanta skapnaden d. Pipan afspränges derpå från flaskan, och halsänden uppvärmes, hvarvid nafveljernet tjenar till
handtag; den tjockare ringen kring mynningen bildar man antingen genom att med ett jernbleck omvika kanten, eller genom att linda en remsa seg glasmassa rundt derom. Med ett slag skiljes derefter nafveljernet från buteljens botten. De ofta förekommande värmningarna verkställas i en särskild, med smältugnen förenad eller bredvid densamma stående mindre ugn, trummelugn, med rund arbetsöppning. -- På liknande sätt tillverkas allt så kalladt småglas, d. v. s. glas, som användes till husgerådsartiklar, såsom karaffiner, dricksglas, vinglas, skålar o. s. v. En stor del af arbetet göres ofta först sedan pjesen blifvit fäst på nafveljernet, och i anseende till glasets stora plasticitet vid denna temperatur låter det lätt utföra sig med de enklaste redskap. Dock är man vid denna industri i hög grad beroende af arbetarens skicklighet. Formar af trä eller metall, för att gifva pjesen dess slutliga form, användas hufvudsakligen för finare glassorter, som vidare skola bearbetas genom slipning. Vid glashyttor för tillverkning af finare småglas är derför ett sliperi ett nödvändigt tillbehör. -- Tillverkningen af fönsterrutor, eller s. k. taffelglas, tillgår på analogt sätt, ehuru man der har större massor att behandla och ett mera ansträngande arbete. Sedan genom upprepade indoppningar i degeln en tillräckligt stor glasqvantitet blifvit upphemtad på pipan, utdrifves den under ihållande blåsning och upprepade svängningar, till en aflång päronformig blåsa, hvars botten först öppnas genom att starkt blåsa i densamma, medan den innehålles i trummelugnen. Sedan kanterna blifvit afjämnade med saxen erhåller glaset genom centrifugalkraftens inverkan under starka svängningar en cylindrisk form. Från den sålunda bildade cylindern, eller s. k. valsen, afspränger man derefter den vid pipan fästa halsen och uppskär den längs efter med diamant eller ett glödgadt jern. Valsarna införas derefter i liggande ställning i den s. k. sträckugnen, der glaset uppmjukas så mycket, att cylindern upprullar sig sjelf, hvarefter skifvan med ett passande verktyg utjämnas på den s. k. sträckstenen. -- Det äldre, numera helt och hållet öfvergifna. sättet att tillverka fönsterglas bestod deruti att man genom att hålla pipan rätt upp och ned förskaffade sig en tillplattad blåsa, hvilken derefter öfverflyttades på ett nafveljern, som hölls i mycket hastigt roterande rörelse. Man fick derigenom en stor rund skifva. som dock i midten, omkring fästjernet, var tjockare. Sedan denna inre lins, det s. k. oxögat, blifvit utskuren och glasskifvan itudelad, erhöllos tvänne halfmånformiga skifvor, s. k. månglas, ur hvilka rutorna utskuros. Detta glas blef emellertid mycket ojämnare och fulare än det nu för tiden tillverkade valsglaset. -- Den sista operationen vid all glasblåsning är att införa det ännu varma glaset i den s. k. kylugnen, der det får långsamt afsvalna, hvarigenom dess skörhet i betydlig grad minskas. Ett härtill alldeles motsatt förfarande begagnas emellertid vid s. k. härdning af glas, hvarvid den färdigblåsta glaspjesen först åter upphettas mycket likformigt till nära uppmjukningstemperatur och derefter hastigt nedsänkes i ett bad af smält fett och olja. Efter upptagningen ur detta bad får glaset långsamt svalna. Genom detta af fransmannen Alfred de la Bastie 1875 uppfunna förfaringssätt erhåller glaset en högst betydligt större motståndsförmåga mot slag, stötar och hastiga temperaturväxlingar. Men det oaktadt har det härdade glaset ej blifvit så utbredt, som man kunnat vänta, emedan man funnit, att sålunda behandladt glas ofta, utan någon yttre anledning, springer sönder i små bitar. Dessa det härdade glasets egenskaper bero på en genom den hastiga afkylningen åstadkommen omsättning af glasets molekyler och äro redan af gammalt kända genom de s. k. glastårarna, som erhållas på det sätt att man låter smältande glas drypa ned i kallt vatten. Dessa glastårar motstå ganska starka slag på den kupiga delen, men sönderfalla till ett fint pulver, om den yttersta spetsen afbrytes. Liknande är förhållandet med den s. k. Bolognesiska flaskan (se d. o.), hvilken ögonblickligen sönderspringer, om man i den nedsläpper en ytterst liten stenskärfva. -- Spegelglas-fabrikationen, eller tillverkningen af glas till stora speglar, butikfönster o. s. v., skiljer sig från ofvan beskrifna metoder deruti att detta glas ej blåses, utan gjutes i den form det skall erhålla, hvarför det också är betydligt tjockare än annat till dylika ändamål användt glas. Af denna anledning får glasmassan i pottorna ej afsvalna efter luttringen; tvärtom väljer man till detta glas de lättsmältaste och på samma gång renaste material. Mellan pottorna, som i detta fall vanligen ej äro flere än fyra, inställas i ugnen s. k. vannor, eller låga, rektangulära kärl af eldfast lera, i hvilka glasmassan, efter fullbordad luttring, med slefvar uppöses ur deglarna. I dessa vannor får den smälta massan stå ytterligare omkring 16 timmar, tills hon blifvit fullkomligt ren och blåsfri. Glasmassan utgjutes derefter på en förut uppvärmd, fullkomligt slät och jämn metallskifva, det s. k. gjutbordet, på hvilket glasskifvans storlek och tjocklek begränsas genom rundt om lagda metallskenor. För att jämnt fördela den utgjutna glasmassan rullas omedelbart efter gjutningen en tung tackjernsvals deröfver, hvarefter glasskifvan inskjutes i kylugnen, der den får långsamt afsvalna. Härefter återstår det mycket laggranna slipningsarbetet, som verkställes på stenbord, på h vilka glasskifvan fastsättes med gipsgröt. Bearbetningen sker med en löpare af sten, formad som en stympad pyramid, på hvars undre sida är fäst en glasskifva. Till slip-pulver begagnas under den första s. k. råslipningen sand, men under de följande, klarslipningarna, allt finare och finare smergelpulver. Slutligen poleras glaset medelst en på undre sidan med filt beklädd löpare, hvarvid polerpulvret utgöres af i vatten uppslammad fin jernoxid (kolkotar) eller tennoxid (tennaska). -- Till de ofvan anförda fabrikationerna nyttjas hufvudsakligen blyfritt glas.
Det blyhaltiga glaset åter utmärker sig genom sin fullkomliga färgfrihet, sin starka ljusbrytningsförmåga och den höga glans det vid polering antager; det är jämförelsevis mjukt och lätt att slipa. Till följd af dessa egenskaper nyttjas det till lyxföremål under namn af kristallglas, till optiska glas under namn af flintglas (se d. o.) och till konstgjorda ädelstenar (strass) och emalj. Det blyhaltiga glaset är i smält tillstånd mycket segt, till följd hvaraf små ojämnheter i glasets täthet lätt uppkomma, hvilka i högsta grad försvåra tillverkningen af de optiska glasen, till hvilka endast sådana bitar kunna användas, som efter slipning å båda sidor visa sig vara fullkomligt felfria. Flintglaset är mycket starkt ljusbrytande, men sprider äfven färgerna mycket, hvarför de bilder man ser derigenom alltid hafva färgade kanter. För att häfva detta fel kombinerar man vanligen en konvex flintglaslins med en konkav lins af blyfritt s. k. kronglas (crownglass), hvilket väl är mindre ljusbrytande, men deremot ej sprider färgerna. På detta sätt erhållas de s. k. akromatiska (icke färgande) linserna. -- Grundmassan till de konstgjorda ädelstenarna, s. k. strass l. Mainz-fluss, skiljer sig från annat blyhaltigt glas derigenom att borsyra jämte kiselsyran deruti ingår som syra. De särskilda eftergjorda stenarnas färger erhållas genom tillsats af olika metalloxider. De konstgjorda ädelstenarna (pierres de strass), hvilka i synnerhet i Frankrike tillverkas på ett utmärkt sätt, äro mindre hårda än de äkta och betydligt tyngre. -- Emalj är likaledes ett slags mycket blyhaltigt kristallglas, färgadt med metalloxider, hvilket begagnas som öfverdrag på metaller. Alltefter som de ingående metalloxiderna äro fullt smälta och upplösta i grundmassan eller delvis endast mekaniskt inblandade deri, är emaljen genomskinlig eller ogenomskinlig. Jfr Emalj 1 och 3. -- 2. Glasfabrikationens historia. Tillverkningen af glas leder efter all sannolikhet sitt ursprung från det gamla Egypten, der glasföremål; t. ex. flaskor med rödt vin, finnas återgifna redan å minnesmärken från den 4:de dynastien, begynnelsen af 3:dje årtusendet f. Kr., och glasblåsningens förlopp åskådligt framställes på målningar i grafvarna vid Beni-Hassan, från 12:te dynastien (omkr. 2300--2100 f. Kr.). Från Egypten härstammar äfven det äldsta kända glasföremål med tidsbestämning: ett i British museum f. n. befintligt litet lejonhufvud af ursprungligen blått, numera olivgrönt glas, å baksidan försedt med ett kungligt namnchiffer från 11:te dynastien. Flere andra glasfynd äro för öfrigt gjorda i grafvarna vid Tebe, och många fornegyptiska föremål, graffiguriner o. d., af bränd lera äro öfverdragna med blå eller blågrön glasyr. Den egyptiska glastillverkningen fortsättes och omtalas långt in i romaretiden. Tidigt torde glastillverkningen hafva blifvit känd af de driftige, handels- och slöjdidkande fenicierna, hvilka af den klassiska forntiden ansågos såsom glasets uppfinnare, antagligen emedan grekerna genom dem blefvo bekanta med alstren af denna industri. Äfven af assyrerna var glaset kändt, hvilket visas af en under gräfningarna i Ninive funnen vas med konung Sargons namn (723--704 f. Kr.) i kilskrift. Af grekerna var glastillverkningen under tiden före Kr. visserligen känd, men sannolikt föga eller alls icke öfvad. Bland bibehållna glasföremål från denna tidiga period torde de äldsta vara de glasperlor af olika form, storlek och mönster, hvilka såsom jord- och graffynd ofta anträffas ej endast i Medelhafslanden, utan jämväl i långt sydligare eller nordligare nejder. De äro sannolikt af fenicisk tillverkning och torde jämväl i forntiden, liksom senare, hafva användts som bytesmedel vid handel med barbariska folkslag. Prof finnas i de flesta fornsakssamlingar. -- Från århundradena närmast före Kr. (ej tidigare än det fjerde), då grekisk smak och bildning började göra sig gällande i Medelhafslanden, härstammar sannolikt en del små amforor, eller flasklika kärl, vanligen af djupblått gods med ornering af sicksacklinier i gult, hvitt och turkos. Dessa äro väl af fenicisk eller stundom egyptisk tillverkning, ehuru ofta kallade grekiska. Tvänne vackra prof finnas i det svenska nationalmuseets samling af grekisk-romerska fornsaker. I etruskiska grafvar hafva anträffats små skålar af grönt glas, med insmälta gula stjernor, samt små flaskor utan hals af vanligen blått glas med guldornering, båda delarna antagligen alster af fenicisk konstslöjd. Glas nyttjades i den förkristna tiden jämväl som arkitektonisk dekoration. Sålunda hafva kapitalen å Athene Polias-templets i Athen kolonner antagligen varit prydda med glasinkrusteringar, och klassiske författare (Herodotos och Plinius) omtala från Fenicien och Egypten stoder och obelisker af smaragd, hvarmed tvifvelsutan får förstås grönt glas. -- Inom det romerska riket nådde glastillverkningen under kejsaretid en en synnerligen hög ståndpunkt, i vissa afseenden till och med högre än någonsin. Glasets användning var högst vidsträckt. Det förarbetades till husgeråds- och prydnadskärl af alla möjliga slag samt till smycken. I form af mosaik nyttjades det till ornering af väggar och golf, ja det begagnades äfven, ehuru ej allmänt, till fönster och sannolikt, om ock ej i någon vidsträcktare grad, för optiska ändamål. Produktionen var ofantlig och bedrefs på vidt skilda orter inom det stora riket, dock ej i stora fabriker, utan i små verkstäder med få arbetare. I former, färgnyanser och dekorationssätt, ofta af det sinnrikaste slag, rådde den största omvexling. På praktpjeser nedlades ett otroligt arbete och en stor konstnärlighet. De värderades också högt af konstvänner och samlare, bland hvilka nämnas flere kejsare. Det ordinära romerska glaset har en starkt grön- eller gulaktig ton, påminnande om nutidens simplare glassorter; det är tillika uppfyldt af små strimmor och bubblor, en följd af den ur kemisk-teknisk synpunkt bristfälliga behandlingen. Prydligare föremål utfördes derför nästan alltid i färgadt gods, och en stor mängd både genomskinliga och opaka färger var i bruk. Fullkomligt rent och kristallklart glas ansågs af romarna såsom den största dyrbarhet, förmodligen just på grund af sin sällsynthet. Den regnbågskiftande glans, som vanligen förekommer hos ofärgadt antikt glas, är ej ursprunglig, utan beror derpå att ytan blifvit genomkorsad af en oändlig mängd mikroskopiska sprickor, som verka ljusbrytande. -- Formningen af det vanliga antika glaset skedde genom blåsning, men äfven genom gjutning eller pressning i formar, det senare i synnerhet då relief-orneringen skulle användas. Stundom erhöllo kärl ett slags facettering genom att blåsas i nätlika stommar af metalltråd. Ett annat enkelt prydnadssätt bestod deri att grofva glastrådar i vissa band- eller nätmönster fastvälldes på kärlets yta, antingen utefter hela sin längd eller endast på vissa punkter, hvaremot de öfriga delarna lemnades fria. En hög konstnärlig ståndpunkt intaga de slipade och graverade föremålen, bland hvilka i synnerhet de s. k. kaméglasen, med upphöjda figurer, äro utmärkta. Några bland dem, såsom den i British museum befintliga ”Portlandvasen”, funnen 1644 i närheten af Rom i en åt Alexander Severus (d. 235) och hans moder helgad sarkofag, och en annan vas i Neapels museum, funnen i Pompeji, tillhöra den antika konstslöjdens mästerstycken och hafva ej af den moderna blifvit öfverträffade. -- En vigtig rol inom den antika glasdekorationen spelar slutligen sammanställningen af olika färger, hvarvid dessa antingen läggas öfver hvarandra eller bredvid hvarandra. Det förstnämnda förfaringssättet, i den moderna tekniken kalladt öfverfångsglas (af T. überfang), nyttjades företrädesvis för kaméglasen (t. ex. den ofvannämnda Portlandvasen), hvarvid den graverade framställningen som relief i en vanligen opakt hvit färg aftecknar sig mot en mörkare, oftast genomskinligt blå, men äfven opakt blå, purpurfärgad eller brun bakgrund. Till det senare förfaringssättet höra alla de tillverkningar, i hvilka mönstren ursprungligen bildats genom sammansmältning af trådar eller på annat sätt formade stycken af olika färgadt glas, hvarefter den sålunda vunna produkten på åtskilliga sätt blifvit omgestaltad eller ingått som element i nya sammanställningar. På detta sätt hafva uppkommit imitationer af ådriga eller korniga stenarter, vidare de sedermera s. k. madrepor-mönstren, liknande korallknoppar, filigran-mönstren (se Filigran), millefiori-mönstren m. fl. Mönstret sammansättes i detta fall i stor skala af olika färgade glastrådar, hvilka sammansmältas till en stång, som sedermera jämnt uttänjes, då mönstret naturligtvis i samma mån förminskas. På detta sätt har man kunnat åstadkomma ornamentala blomstermönster (Ital. mille fiori, tusen blommor), men äfven figurframställningar med nästan mikroskopiska detaljer, hvarvid stången naturligtvis afskurits i tvärsektioner. Af enklare slag är orneringen med målning i emaljfärger (se Emalj) på glasets yta, ett förfaringssätt, som finnes användt jämväl i forntiden, ehuru då i allmänhet saknande egentligt konstnärlig karakter. För fullständighetens skull må nämnas inkrustering af en glasmassa i en annan samt den under antiken någon gång förekommande tillämpningen af cell-emaljens teknik på glas som excipient (se Emalj). I de gammalkristna grafvarna förekomma stundom glaskärl med ornering af graverade guldblad, inlagda mellan tvänne i kanterna hopsmälta lager af genomskinligt glas. -- De antika glaskärlens former äro ytterst vexlande: bägare, skålar, fat, flaskor af en mängd olika slag förekomma. Likaledes är storleken ganska olika, och vaser af ända till 30 cm. diameter eller mera förekomma. Grafvarna äro de hufvudsakliga fyndorterna. De romerska fabrikaten voro spridda i alla land; jämväl till de nordiska hade de funnit väg, hvilket visas af flere graffynd i de nordiska museerna. Såväl det svenska nationalmuseets konstafdelning som statens hist. museum har att uppvisa en mängd prof på glas från romaretiden, i allmänhet dock endast af de enklare slagen.
Efter det vestromerska rikets fall sjönk i vesterlandet naturligtvis äfven glastillverkningen, ehuru den ingalunda upphörde. Konstantinopel blef sedermera en hufvudort för denna liksom för så mången annan konstslöjd. Om de bysantinska tillverkningarnas konstnärliga beskaffenhet ega vi inga fullt säkra underrättelser; men sannolikt är, att åtskilliga ålderdomliga, om den sjunkande antiken påminnande vaser, skålar o. d. af färgadt gods, hvilka under namn af smaragder, safirer o. s. v. förvaras i några äldre kyrkors skattkamrar (t. ex. i S. Marco i Venezia), äro bysantinska arbeten. Att en ganska betydlig tillverkning t. ex. af mosaik och glasfönster egde rum, intygas genom urkunder. -- Sannolikt till följd af bysantinsk inverkan uppblomstrade under medeltiden å nyo glasindustrien i den muhammedanska östern, i Syrien (Antiochia, Tyrus, Damaskus) och Egypten. Godset var äfven der dåligt, men orneringen å fabrikat från 1300-talet, inskrifter i stora arabiska karakterer, bladverk och djur af olika slag, är intressant och af stor effekt. Konturerna äro vanligen utförda i röd emalj, och mellanliggande ytor ofta förgyllda; för öfrigt förekommer målning med emaljfärger i blått, grönt, gult och hvitt. Vaser och kärl af detta slag voro högt värderade i vesterlandet under den senare medeltiden och finnas upptagna i de kungliga skattkamrarnas inventarier. Lampor finnas ännu i sultan Hassans moské i Kairo; enstaka prof träffas i flere europeiska samlingar. -- I vesterlandet upphörde icke under medeltiden fabrikationen af glas, men man kan antaga, att i allmänhet endast gröfre och simplare vara tillverkades. Främsta rummet inom glasindustrien intog Venezia, som redan mot slutet af 1300-talet förvärfvat en viss ryktbarhet i detta afseende. Glashyttorna flyttades, af fruktan för de ofta förekommande eldsvådorna, vid denna tid till den invid sjelfva staden liggande ön Murano. De tidigaste bibehållna föremålen af venezianskt glas: pokaler, skålar, kannor från 1400-talet, utmärka sig genom tunga, massiva former, hemtade från eller åtminstone påverkade af de samtida guldsmedsarbetena. Dekorationen utgöres hufvudsakligen af förgyllning och målning i emaljfärger på färgadt (blått, grönt) gods: löfverk, figurer, t. ex. porträtt, fjällmönster, vapen, sköldar o. d. Mot slutet af 1400-talet börjar kännedomen om den klassiska forntiden, den s. k. renaissancens stilriktning, att inverka ej endast på valet af hufvudformer
och dekorationsmotiv, utan äfven på tekniken. Det är nu, som den venezianska glastillverkningen når sin höjdpunkt både i alstringskraft och konstnärlighet. Yrket omhuldades på det ifrigaste af myndigheterna, som med en viss svartsjuka vakade öfver att dess hemligheter ej måtte spridas till andra land, något som det, oaktadt de strängaste lagar, dock ej lyckades att på längden förekomma. Från 1500--1600-talen härröra dessa under af glasblåsningskonst, som genom de sirliga, smärta formerna och den vexlande fantasirika dekorationen väcka efterverldens beundran, och på hvilka äfven samtiden satte det högsta värde. Godset i dessa fabrikat utmärker sig genom sin tunnhet och otroliga lätthet; deremot är det ej synnerligen klart, utan ofta smårepigt eller bläddrigt liksom det antika glaset. Sin stilkarakter erhåller det hufvudsakligen derigenom att blåsningen och formningen för hand medelst tänger eller andra verktyg här äro de väsentligen använda arbetssätten (i motsats till facettslipning, gjutning o. d.). I formerna råder den största omvexling samt de finaste och lyckligaste proportioner. Jämte de häfdvunna kärl-typerna: pokaler, bägare, skålar, kannor, vaser o. d., märkas åtskilliga fantastiska bildningar, hemtade från djur- och växtverlden. Med afseende på dekorationen och massans behandling indelas det venezianska glaset i sex klasser: 1) färgadt eller enfärgadt glas, ofta prydt med pålagda glasband eller ribbor, krusade och böjda på mångahanda sätt, stundom bildande delvis fria utsprång (t. ex. å de s. k. flygelglasens stängel); 2) emaljeradt och förgyldt glas; 3) isglas (Fr. craquelée), hvars yta liknar skroflig is; 4) opakt marmoreradt eller spräckligt glas -- hit hör aventurin-glaset, med liksom guldstänk i en bernstenslik massa --; 5) millefiori-glas (se ofvan) och 6) filigranglas (se Filigran). Det venezianska glasets tunnhet gjorde det i allmänhet olämpligt för slipning, hvilken först senare, såsom en följd af böhmiskt inflytande, kom i bruk. Jämte tillverkning af glaskärl förekommer en högt utbildad fabrikation af speglar, af ljuskronor med blomsterprydnader, af glas för optiska ändamål -- ända från medeltiden -- samt slutligen och i en högst betydande utsträckning tillverkning af glasperlor. Genom den från slutet af 1600-talet framträdande smaken för kristallglas med slipning led den venezianska glastillverkningen ett starkt afbräck. Med republikens fall förlorade den sin konstnärliga karakter. På 1800-talet har den dock åter höjt sig, och f. n. intaga Salviati & C:i i Murano ett mycket framstående rum bland moderna glasfabrikanter. -- Åtskilliga venezianska glas finnas i de konstindustriella samlingarna på Ulriksdal.
Af stort intresse äro vidare de gammaltyska glasen, af hvilka de äldsta förskrifva sig från 1500-talet, flertalet från följande århundrade. De utgöras till en stor del af höga cylindriska bägare, s. k. välkommor (T. humpen), af tämligen groft, grönaktigt glas, prydda med emaljmålningar, ofta framställande riksörnen bärande på sina vingar de olika tyska staternas vapensköldar (flere i Ulriksdalsamlingen). Jämväl enskilda vapen förekomma, t. ex. Brahevapnet å ett par ståtliga bägare i Skoklostersamlingen, daterade 1627. En anmärkningsvärd glasform från denna tid är den s. k. remmaren (T. römer): i sin typiska form ett halfklot på en cylinder, af grönaktigt glas -- som bekant ännu bibehållet för de rhenska vinerna -- samt ofta prydd med knapplika utsprång. Äfven dropplika utsprång förekomma stundom som ornering å gamla tyska glaskärl. Af tyskt ursprung äro vidare schaperglasen, så kallade efter sin uppfinnare Johann Schaper (död 1670), med ytterst fina målningar i svart. -- Mot 1600-talets slut begynner det böhmiska glasets period. Detta utmärker sig genom hårdhet och genomskinlighet; sin stilkarakter erhåller det i allmänhet genom slipning i skarpt begränsade ytor. Den vanligaste dekorationen är likaledes åstadkommen medelst slipning och framställer vapen, monogram, sinnebilder, stundom af en något tvifvelaktig smak, ornamentalt löfverk, figurscener o. d. Äfven förgyllning nyttjas med stor framgång. De vanligast förekommande alstren äro pokaler och bägare af ganska omvexlande, i allmänhet något tunga former. De äro ej sällsynta. En mycket framstående plats bland tyska glasfabrikat intager det djupröda, s. k. rubinglaset, uppfunnet omkr. 1679 af holsteinaren Johann Kunckel, då i brandenburgisk tjenst, sedermera svenskt bergsråd och (1693) adlad under namnet v. Löwenstern. I Tyskland torde äfven konsten att etsa på glas medelst fluorsyra blifvit uppfunnen (omkr. 1670). Jämväl den tysk-böhmiska glasfabrikationen förlorade med 1700-talets slut sin konstnärliga karakter, men den utöfvade dock under 1700-talet ett starkt inflytande på andra lands tillverkning. Såsom en pånyttfödare af densamma kan man anse den berömde fabrikanten Lobmeyer i Wien. -- Bland öfriga europeiska land hafva Spanien, Frankrike och sannolikt äfven Nederländerna och England att uppvisa en glastillverkning, hvars anor gå tillbaka till den aflägsna forntiden. De äldre spanska och franska glasen voro påverkade af de venezianska mönstren. Franska speglar från 1700-talet täfla med de venezianska. Nederländerna följde i början gammaltyska, senare venezianska och böhmiska förebilder; det samma har i hufvudsak varit fallet med England, der facettslipningen under 1700-talet nådde en hög ståndpunkt, som gjorde, att England vid 1800-talets början blef det tongifvande landet på glastillverkningens område, en plats, som det kan sägas ännu bibehålla. -- I de skandinaviska landen daterar sig glastillverkningen från 1600-talet. Ett danskt kungligt glasbruk anlades 1652 (enskilda försök omtalas tidigare). I Sverige hade Melchior Jung 1641 fått privilegium på glastillverkning. Åtgången af glas i Skandinavien var också på denna tid storartad. Ensamt för Kristian IV:s kröning beställdes 20,000 glas, och under perioden 1648--52 köptes för danska hofvets räkning ej mindre an 70,931 glas. Det var också vanligt, att vid ett dryckeslag -- och dessa förekommo ej sällan -- samtliga glasen sönderslogos. Ett glasbruk anlades i Stockholm 1676 af ett bolag och leddes till en början af
en italienare, Bernardino Scapitta (med det falska namnet Giacomo Guagnini), men öfvertogs snart af Baltasar Grill. De äldsta svenska glasen påminna också genom godsets lätthet och genom sin form om venezianska tillverkningar. Dit höra de ganska sällsynta pokalerna, hvilkas stängel prydes med ett sammanflätadt C V E (Carl XI och Ulrika Eleonora), stora remmare med inskriften "Tompte och Boo Lyckas skåhl", o. s. v. Sedermera gör sig ett böhmiskt inflytande gällande. Vanliga prydnader äro kungliga namnchiffer, palm- och lagerqvistar, strödda småblommor samt en strålande stjerna eller sol. Formerna äro ofta högst eleganta, godset deremot grumligt. -- I nyare tid har glastillverkningen i Europa nått en hög ståndpunkt. Dels efterbildas gamla former och dekorationssätt, dels uppfinnas nya. Karakteristiskt för nutiden är det på mångahanda sätt färgade, men fullt genomskinliga godset; bland dekorationsmedel intager den s. k. sandblästern ett anmärkningsvärdt rum. Figurer, skrift, ornament m. m. frambringas nämligen på det sätt att sand genom ett genombrutet mönster störtas mot en glasyta. Alstren af de bättre engelska fabrikerna, af Bac-carat, Brocard m. fl. i Frankrike, af Lobmeyer i Wien, af Heckert i Schlesien, af Salviati i Venezia o. a. kunna täfla med det bästa af hvad äldre tider frambragt på samma område. -- Enligt Kommerskollegiets berättelse i "Sveriges officicla Statistik" funnos 1879 i Sverige 29 glasbruk, med tillsammans 1,533 arbetare, 290 maskiner och redskap samt ett tillverkningsvärde af 2,065,475 kr., deraf 337,576 kr. för taflel- och fönsterglas samt 1,727,899 kr. för diverse glassorter. 1. C. A. D. 2. Upk.
