Gnomon, Grek., visare, rättesnöre. 1. Astron., sannolikt det äldsta af alla astronomiska instrument, var bekant i Kina redan omkr. 500 f. Kr. I sin enklaste form består det af en på en plan yta vertikalt uppställd, nära spetsen genomborrad stång. Belyst af solen, kastar den bakom sig en skugga, som dock afbrytes af en ljus fläck, motsvarande hålet i stången. Om man uppmäter skuggans längd, d. v. s. afståndet från stångens bas till den ljusa fläcken, och dessutom känner stångens längd, så är det en lätt sak att derur bestämma solens höjd på hvilken tid af dagen som hälst. Genom att på detta sätt iakttaga solens middagshöjd vid solstånden bestämde de gamle dels observationsortens polhöjd, dels ock ekliptikans obliqvitet. För tidsbestämning iakttog man vanligen blott det ögonblick på dagen, då skuggan var kortast, d. v. s. middagsmomentet. -- 2. Matem., skilnaden mellan tvänne likformiga parallellogrammer, hvilka hafva en vinkel
gemensam (således ABCFIH i vidstående figur). Ett gnomon kan uppdelas i tre parallellogrammer, af hvilka en, BI, är likformig med de båda gifna, och de två återstående, AI och IC, äro sinsemellan lika stora. Vanligast nyttjas gnomon för att beteckna skilnaden mellan tvänne qvadrater, som hafva en vinkel gemensam. I vidsträcktare mening förstår man med gnomon hvarje storhet, som lagd till en annan storhet ej förändrar dennas form. I öfverensstämmelse dermed kallades inom den grekiska aritmetiken hvarje udda tal ett gnomon, enär det, lagdt till ett qvadratiskt tal, gifver till resultat ett annat qvadratiskt tal, t. ex. 12 + 3 = 22, 22 + 5 = 32, 32 + 7 = 42, o. s. v. 1. A. L-n. 2. G. E.