Gom (Lat. palatum durum ), anat., utgör ett slags hvalf, som skiljer munnen från näshålorna. Den bildas af de bägge käkbenens gomdelar och gombenen samt klädes af en tjock och fast slemhinna, som baktill öfvergår i gomseglets. På sidorna begränsas gomen af öfverkäkbenens tandutskott. R. T-dt.
Benväf anat., kallas den organiska, blodkärl förande bildning af celler och mellansubstans, hvaraf benen i djur- och… Bindväf anat., kallas en stor och vigtig grupp af bindesubstanser, hvilken i betydlig grad ingår i den normala djur- … Lymfkörtlar anat., små, rundade kroppar, som ligga i lymf- och chylus-kärlens banor, och genom hvilka den saft (lymfa, se… Osteom osteoid (af Grek. osteon, ben, och eidos, gestalt, form), med., bensvulst, tumör, som består af bensubstans, … Körtel (Lat. glandula). 1. Anat., fysiol. Under namnet körtel har man sammanfört organiska bildningar af mycket vexl… Serös (jfr Serum), vattenblandad, blandad med blodvatten. -- Serösa hinnor, anat., kallas några glatta hinnor inom … Detritus l. Detrlt (af Lat. deterere, afgnida), med., lemningar efter en förstörd kroppsdel, t. ex. afstötta delar af … Känselorgan anat. Om man tager känsel i inskränkt mening (se föreg, art.), utgöres känselorganet af huden och de till hen…
Alla artiklar i ämnet →