Görtz, Georg Heinrich von, friherre von Schlitz, holstein-gottorpsk och svensk statsman, född 1668, tillhörde en frankisk slägt och var son af kaptenen i frankiska kretsen Philipp Friedrich
von G. Han studerade i Jena, der han i duell förlorade sitt ena öga, och erhöll 1698 anställning som kammarherre hos hertig Fredrik IV af Holstein-Gottorp, Karl XII:s svåger. Han följde sin herre i Nordiska kriget och utnämndes efter dennes död (1702) till geheimeråd. Ett öfvervägande inflytande på hertigdömets förvaltning förvärfvade sig G. efter enkehertiginnan Hedvig Sofias död (1708), då hans gynnare, prins Kristian August, öfvertog förmynderskapet för hertig Karl Fredrik. Sedan han 1709 lyckats störta sin motståndare, Magnus von Wedderkop, var han nästan enrådande och använde sin ställning till att försvara och öka hertigens makt. Så länge Karl XII:s lycka varade, fasthöll han vid Holsteins svensk-vänliga politik, men efter slaget vid Pultava (1709) fann han sig föranlåten att närma sig Danmark. Men sedan den holsteinska regeringen, hvilken 1713 måst mottaga M. Stenbock och hans här i Tönning, råkat i strid med Danmark och detta rike besatt de gottorpska andelarna af Schlesvig och Holstein, blef en restitution af dessa landsdelar målet för G:s politik. För att vinna detta mål sökte och lyckades han "göra den holsteinska frågan till europeisk." Genom fördraget om den s. k. stettinska seqvestern (d. 20 Juni 1713) vann han Preussens löfte om bistånd. Samtidigt dermed underhandlade han med ryske tsaren om att uppsätta Karl Fredrik på Sveriges tron och förmäla honom med tsarens dotter Anna. Då inom kort svenska rådet upptäckte G:s ränker och tsaren erhöll från Danmark underrättelse att G. äfven mot honom handlat falskt, beslöt G. att hos Karl XII söka sin och sin herres lycka. Utrustad med stora statsmannaegenskaper och med en ovanlig förmåga att vinna och leda menniskor, lyckades denne politiske äfventyrare redan vid sitt första sammanträffande med konungen i Stralsund (1715) att helt och hållet vinna hans öra. Det egendomliga inträffade nu, att en främmande makts undersåte blef allrådande minister i Sverige (1716). G. gjorde sig dock till en viss grad förtjent af det visade förtroendet genom den beundransvärda hängifvenhet för konungen, som han lade i dagen, samt genom den dristighet, hvarmed han satte i verkställighet sina mer eller mindre äfventyrliga förslag. För att skaffa medel till krigets förande inrättade man ett särskildt ämbetsverk, upphandlingsdeputationen, och i spetsen för detta ställdes G., hvilken, utan att vara bunden af någon instruktion, erhöll afgörande rösten och blef konungen ensam ansvarig för sina gerningar. Penningar anskaffade också G. genom att upptaga utländska lån och inhemska tvångslån, utfärda mynttecken, aflysa det redbara myntet, lägga beslag på de förnämsta utförselvarorna m. m. Men dylika medel måste snart fullständigt utarma landet, på samma gång som de uppväckte hela folkets förbittring mot deras upphofsman. G. insåg äfven det ohållbara i sitt system och fordrade derför, att Karl XII skulle sluta fred med antingen Ryssland eller England. Med dessa makter inleddes underhandlingar, och måhända var det G:s afsigt att samtidigt sluta fred med dem båda. Underhandlingen på Åland med Ryssland var den vigtigaste. Den fördes af G. med utmärkt skicklighet och ledde till ett fredsförslag, som dock förkastades af Karl XII. Fredsunderhandlingarna med England trädde derefter i främsta rummet men innan något resultat ernåtts, hade konungen stupat. G. stod nu ensam gent emot ett till förtviflan bragt folk, som ropade på hämd på landets förderfvare. Arfprins Fredrik af Hessen, Ulrika Eleonoras gemål, som fruktade, att G. skulle verka för hertig Karl Fredriks utropande till konung, och som visste, att G:s häktning och bestraffning skulle vara i högsta måtto populära åtgärder, lät d. 2 Dec. 1718 i Karl XII:s namn arrestera honom i Tanums prestgård samt derifrån sända honom till Stockholm. För att påskynda rättegången nedsatte man en kommission, inför hvilken G. d. 16 Jan. 1719 kallades att svara på anklagelsen att hafva med sina rådslag åsyftat rikets förderf och undersåtarnas utarmande. Rättegången (i sjelfva verket en komedi, ty G:s öde var på förhand afgjordt) fördes på ett brådskande och olagligt satt: G. fick ej begagna advokat eller afgifva skriftligt svaromål samt erhöll endast tre halfva dagar för att bereda sig på sitt svar. Den 11 Febr. pröfvade kommissionen "skäligt och rättvist", att G. skulle halshuggas och kroppen nedgräfvas på galgbacken. Redan d. 20 Febr. (n. st. d. 3 Mars) 1719 gick domen i verkställighet. -- G:s olyckliga slut har väckt sympati för hans person: man har ansett honom vara ett oskyldigt offer för fiendens hat. 1773 skref Gustaf III till G:s dotter, friherrinnan Eyben, ett bref, som väckt mycket uppseende, och hvari han förklarade, att G. fallit offer för Ulrika Eleonoras tyranni och orättvisa. Tre år derefter (1776) utgaf K. v. Moser "Rettung der ehre und unschuld des freiherrn v. Schlitz genannt v. G.", och 1868 utkom B. v. Beskows i samma ande författade teckning af "Friherre Georg Henrik v. G., statsman och statsoffer". Det torde dock stå fast, att G:s egna gerningar och rådslag gifvit upphof till det hat, som gaf sig luft i det politiska mordet på honom. V. K-r.