Gotiska språk

Gotiska språk är det gemensamma namnet på de språk, som talades af goterna och de med dem närmast beslägtade folken. Den gotiska språkgrenen bildar tillsammans med den tyska (l. vestgermanska) och nordiska grenen den germanska språkfamiljen. Det vigtigaste af de många gotiska språken är det, som talades af vest- och östgoterna, och som företrädesvis kallas det gotiska språket (gotiska ej gothiska) eller meso-götiska. På detta språk är den bibelöfversättning affattad, som tillskrifves Vulfila l. Ulfilas, biskop hos de i Moesien boende vestgoterna (deraf namnet mesogötiska, som är mindre lämpligt, bland annat derför att språket äfven var östgoternas). Gotiskan har i många fall bevarat ålderdomligare språkformer än öfriga germanspråk -- hvadan den ock blifvit kallad de germanska språkens sanskrit --, medan den åter i andra afseenden står på en yngre ståndpunkt. Utmärkande för gotiskan är det fullständiga bevarandet af e, hvarför öfriga germanspråk stundom eller alltid hafva a (jfr Got. jer med T. jahr, Fornsv. ar, Sv. år), den (utom framför h, r) genomförda öfvergången af e till i i rotstafvelsen (jfr Got. itan med T. essen, Sv. äta), bevarandet af lent s (z) i många fall, der det i öfriga germanspråk med en för Got. okänd öfvergång blifvit r (jfr Got. alþiza med T. älter, Sv. äldre), ett antal reduplicerade verbalformers bevarande i ursprungligare skick än i öfriga germanspråk (jfr Got. haihalt med T. hielt, Fornsv. hiolt, Sv. höll), det fullständigare bevarandet af verbalt medium och af dualis i verben än i något annat germanspråk m. m. I flere afseenden öfverensstämmer gotiskan med de nordiska språken, och dessa båda språkgrenar skilja sig från de öfriga germanspråken (jfr t. ex. Got. triggvs, Sv. trygg med T. treu, som saknar det i de förra inskjutna g, samt Got., Fornsv. vast, du var, med Fornty. wâri), hvadan de förra ofta sammanslagits till en underafdelning af den germanska språkfamiljen (se Germanska språk). I andra fall råder deremot större likhet mellan gotiskan och den tyska grenen. -- Af literatur på gotiska har man, utom mer eller mindre vidlyftiga delar af bibelöfversättningen, ett fragment af en förklaring öfver Johannesevangeliet (i nyare tid kalladt Skeireins) samt två köpekontrakt. Minnen af språket har man ock i några smärre lemningar, bland hvilka kan nämnas runinskriften å Bukarest-ringen (se d. o.), samt i ett stort antal personnamn. Om utgifvandet af de gotiska språkskatterna har svensken A. Uppström nedlagt stora, äfven af utlandet erkända förtjenster. Han utgaf Codex argenteus (1854), Decem codicis argentei rediviva folia (1857), Fragmenta gothica selecta (1861) och Codices gotici ambrosiani (1864--68). Af bibelöfversättningen är den bästa och nyaste upplagan den af E. Bernhardt, med titeln "Vulfila oder die gotische bibel" (1876), hvilken upplaga äfven innehåller den grekiska urtexten till jämförelse med den gotiska. En handupplaga af Ulfilas med ordbok och grammatik är utgifven af M. Heyne (7:de uppl. 1876). Öfriga hjelpmedel till det gotiska språkets studium äro Gabelentz' och Löbes stora upplaga af Ulfilas, (1843--46), innehållande text, ordbok och grammatik; E. Schulze, "Gotisches glossar" (1847) och E. Braune, "Gothische grammatik" (1880, den bästa got. gram.; innehåller ock läseprof med ordbok dertill). -- Det gotiska språket fortlefde i vestra Europa längst i Spanien, der det talades åtminstone in på 900-talet. I öster lefde det vida längre, nämligen ända in mot slutet af 1700-talet bland de -- sannolikt till Potemkins eröfringståg 1784 -- på Krim qvarboende s. k. tetraxitiska goterna l. krimgoterna (se Gothi tetraxitae. Af krimgotiska ord finnes en uppteckning gjord 1562 af flandraren Busbequius (Busbecq) under hans besök i Konstantinopel (orden äro senast aftryckta och undersökta hos Förstemann, "Geschichte des deutschen sprachstammes", 1875). Till den gotiska språkgrenen räknas äfven burgundernas, gepidernas, vandalernas, rugiernas, herulernas och skirernas språk, af hvilka dock ytterst obetydligt är bevaradt, hufvudsakligen personnamn. Mest kändt är burgundernas. Dit höra runinskriften på Charnayspännet (se d. o.), burgundiska uttryck i lex burgundiorum, ett stort antal namn m. m. -- Den gotiska skriften anses hafva uppfunnits af Ulfilas. Den är bildad på grundvalen af det grekiska alfabetet med tillhjelp af den samgermanska runraden och kanske äfven af det latinska alfabetet. Från det grekiska alfabetet behölls äfven bokstafsföljden samt tecknens talvärde. I den gotiska skriften hafva hv och kv (äfven omskrifna w, q) egna enkla tecken. De korta vokalerna e och o samt den långa vokalen i utmärkas med dubbla tecken (ai, au -- hvilka äfven äro tecken för diftonger -- samt ei). Äng-ljudet återgifves på grekiskt sätt med g (t. ex. juggs, utt. junggs). Fr. L-r.