Gräshoppor

Gräshoppor, zool., är den allmänna benämningen på den afdelning, Saltatoria, af insektordningen Orthoptera (Rätvingar), som utmärker sig derigenom att bakfötterna äro utvecklade till långa "hoppfötter" med starkt muskulösa lår. Gräshopporna omfatta tre familjer: 1. Gryllodea, som hafva fötterna (tarserna) olikformade, så att antingen första eller sista paret är olikt de öfriga; deraf finnas i Sverige två slägten: Gryllotalpa (Mullvadssyrsan) och Gryllus (Gr. domesticus, vanliga hus-syrsan). 2. Locustina, med alla tarserna likformiga, 4-ledade; deraf finnas fem slägten, t. ex. Locusta, Decticus. 3. Acridioidea, med alla tarserna likformiga, 3-ledade; deraf finnas fyra slägten, t. ex. Podisma, Oedipoda. -- Af gräshoppor finnas i Sverige bortåt 40 arter, hvilka vexla i storlek från 1,5 till 6-8 cm. och t. o. m. deröfver. De undergå s. k. ofullständig förvandling, i det att larver och puppor till kroppsformen likna de fullt utbildade djuren, men hafva vingar och fortplantningsorgan outvecklade. De äro försedda med starka käkar och äro i allmänhet glupska djur, som förtära mycken föda. De förekomma allmänt under eftersommaren och hösten på fält, ängar och skogsbackar. De uppstämma, i synnerhet mot qvällarna, en egendomligt gnisslande "sång", som frambringas medelst en egendomlig, vidbasen af täckvingarne och under de samma befintlig ljudapparat, bestående af en liksom i en ram utspänd glaslik hinna, som jämte täckvingarna sättes i hastig vibrering, hvarvid täckvingarna gnidas mot hvarandra och luft utpressas ur andningshålan, hvilket torde bidraga till det vibrerande ljudets uppkomst. En af de mera bekanta gräshopporna är den gröne vårtbitaren, Locusta viridissima L., som förekommer öfver hela Europa från Medelhafvet till mellersta Sverige. Hans vanliga längd är 5-6 cm. Den vanlige vårtbitaren, Decticus verrucivorus, är något mindre än den förre och liksom den grön, men med fyrkantiga, bruna fläckar på täckvingarna. Dessa vårtbitare hafva ett vildt och envist lynne, ovanligt hos gräsätare. De söndertugga med sina starka käkar hvad de komma öfver, och de bita oförskräckt i fingrarna på den, som fångar dem. Om man håller t. ex. en näsduk nära en vårtbitare, så biter han käkarna så fast i densamma, att han snarare låter hufvudet lösryckas från kroppen, än han släpper sitt tag. Linné berättar, att bönderna på Gotland, "när de hafva vårtor på händerna, sätta vårtan åt gräshoppans mun, då han biter sönder vårtan och deruti spyr en svart tärande vätska, som gör att vårtan förgår". Trummande gräshoppan, Oedipoda stridula L., träffas här och der i soliga skogsbackar och röjer sin närvaro genom ett egendomligt, nästan trummande ljud, som utvecklas då gräshoppan flyger, hvarunder hennes vackert röda flygvingar blifva synliga. Östra Europas fruktade sträckgräshoppa, Oedipoda migratoria L. (Pachytylus auct. recent.), hör till samma slägte. I större eller mindre antal träffas individer af denna art årligen i Sverige. Den nord-afrikanska sträckgräshoppan är Caloptenus italicus, och den gräshoppa, som härjar i en del af Nord-Amerikas Förenta stater, är Caloptenus spretus. Om dessa se Sträckgräshoppor. O. T. S.