Grimm. 1. Jakob Ludwig Karl G., vidtfrejdad tysk språkforskare, född i Hanau d. 4 Jan. 1785, blef 1802 student i Marburg, der han studerade juridik, bl. a. under den berömde Savigny, som utöfvade en lifvande inverkan på honom. 1805 blef han anställd vid krigssekretariatet i Kassel samt utnämndes 1808 till föreståndare för konung Jérômes privatbibliotek på Wilhelmshöhe och 1809 till "staatsrathsauditor". 1813 började han som hessisk sekreterare i Paris sin korta diplomatiska bana och deltog 1815 i Wienkongressen. Året derefter utnämndes han till andre bibliotekarie vid kurfurstliga museet i Kassel, men tog afsked från denna befattning 1829, då han blef förbigången vid tillsättandet af förste bibliotekarie. S. å. följde han en kallelse till Göttingen såsom professor och bibliotekarie. 1837
blef han afsatt från dessa ämbeten, såsom en af de sju professorer, hvilka protesterat mot den hannoveranska grundlagens upphäfvande, och landsförvisades jämte Gervinus och Dahlmann från Hannover. Sedan han derefter under ett par år vistats i Kassel, nämndes han 1840 till ordinarie medlem af vetenskapsakademien i Berlin, med rätt att hålla föreläsningar vid universitetet derstädes, och öppnade 1841 i denna stad en föreläsningskurs öfver den tyska rättens minnesmärken. 1843 företog han en resa till Italien, och 1846 besökte han Sverige. 1848 var han medlem af Frankfurt-parlamentet, dock utan att spela någon synnerligen framstående rol i denna församling. Död i Berlin d. 20 Sept. 1863. -- G. grundlade den historiska och vetenskapliga behandlingen af den germanska språkfamiljens grammatik, och han är jämte Bopp, som grundlagt den jämförande språkvetenskapliga metoden, den nyare språkforskningens skapare. G:s skrifter öfver germansk språk- och fornkunskap äro ytterst talrika. Sin vetenskapliga författareverksamhet började han, 22 år gammal, med en skarp granskning af en bok af Adelung d. y. rörande handskrifter af forntyska dikter. Derefter följde ett antal kritiska arbeten i forntysk filologi, bland hvilka den första sjelfständigt utgifna skriften hade titeln Über den deutschen meistergesang (1811). 1819 utkom första delen af G:s banbrytande -- icke afslutade -- verk Deutsche grammatik, som blifvit kalladt en af den nyare språkforskningens hufvudbyggnader. I den första upplagan af första delen afhandlas de forn- och nygermanska språkens deklination och konjugation; i den andra upplagan (1822) tillkom som inledning en afdelning "om bokstäfverna", d. v. s. ljudläran, hvilken innehåller G:s berömdaste upptäckter. Andra och tredje delarna af "Deutsche grammatik" utkommo 1826 och 1831 samt afhandla ordbildningen. Den fjerde och sista delen, som utkom 1837, börjar läran om ordfogningcn. Af hela arbetet är för närvarande under utgifning ett nytt, tiliökadt aftryck, ombesörjdt af W. Scherer (del. 1, 1870; del. 2, 1878). G:s öfriga mest betydande verk äro Deutsche rechtsalterthümer (1828), "Reinhardt Fuchs" (1834; texter och inledning om det tyska djurepos), Deutsche mythologie (1835), samlingsverket "Weisthümer", (del. 1--4, 1840--63; efter G:s död fortsatt), ett källverk för den tyska rättshistorien, och Geschichte der deutschen sprache (1848). Ett antal strödda uppsatser af G. hafva utgifvits, under titeln Kleinere schriften (1864--71), de populäraste af dessa åter under titeln Auswahl aus den kleineren schriften (1871). Nyare upplagor finnas af de flesta af dessa arbeten. Tillsammans med sin broder Wilhelm G. påbörjade G. det stort anlagda verket Deutsches wörterbuch (del 1, 1852), som vid J. G:s död hade fortskridit till och med fjerde delens första häfte (med ordet Frucht). Arbetet har fortsatts af Heyne, Hildebrand, Weigand och Lübben, men torde icke ännu på länge kunna bringas till slut. En mängd andra arbeten utgåfvo ock de båda bröderna samfäldt, såsom tidskriften "Altdeutsche wälder" (1813--16), innehållande forntyska poetiska texter, "Lieder der alten Edda" (del. 1, 1815) "Kinderund haus-märchen" (del. 1--2, 1812--15; del. 1--3, 2:dra uppl. 1822, sedan många gånger omtryckt, i synnerhet i ett mindre urval), "Deutsche sagen" (del. 1--2, 1816--18) m. fl. -- 2. Wilhelm Karl G., berömd tysk germanist, den föregåendes broder, föddes d. 24 Febr. 1786 i Hanau, blef 1804 student i Marburg, der han studerade juridik, anställdes 1814 som sekreterare vid biblioteket i Kassel samt 1830 som underbibliotekarie i Göttingen, der han 1835 blef e. o. professor i den filosofiska fakulteten. 1837 blef han afsatt af samma orsak som brodern Jakob G. 1841 kallades han till Berlin såsom medlem af dervarande vetenskapsakademi. Död i sistnämnda stad d. 16 Dec 1859. G. gjorde sig i synnerhet förtjent om den tyska medeltidspoesien och utgaf en mängd äldre tyska författares verk. Hans hufvudarbete är Die deutsche heldensage (1829; 2:dra uppl. 1867). Andra arbeten af G. äro "Altdänische heldenlieder, balladen und märchen" (1811). Über deutsche runen (1821), Über Freidank (1850--55), Zur geschichte des reims (1852), upplagor af "Grave Ruodolf" (1828), "Vrîdankes bescheidenheit" (1834), "Roulandes liet" (1838) m. fl. W. G:s Kleinere schriften hafva nyligen börjat utgifvas samlade (bd 1, 1881). Om hans tillsammans med brodern Jakob utgifna skrifter se ofvan. -- De båda "bröderna Grimms" mångåriga, trogna samlif, egnadt åt likartade, ofta gemensamma vetenskapliga forskningar, har i vetenskapens historia en egen tjuskraft. Båda voro rikt begåfvade, ädla naturer. Jakob var en snillrik, ursprunglig, djerf och kraftfull personlighet; hans stil utmärkes ock af en ovanlig sjelfständighet och friskhet. Wilhelm var icke så uppfinningsrik, men lugn, grundlig och omsorgsfull; hans stil var enkel och måttfull. -- 3. Ludwig Emil G., tysk kopparstickare och målare, de föregåendes broder, f. 1790, fick sin utbildning i München hos kopparstickaren K. Hess och blef 1832 professor vid konstakademien i Kassel, hvarest han dog 1863. G. gjorde sig känd i synnerhet genom sina många förträffliga raderingar af porträtthufvud (Luther och Melanchton, efter L. Kranach, m. fl.), landskap, genrebilder, djur m. m. -- 4. Hermann G., skriftställare, son till G. 2., f. 1828, idkade först juridiska, derpå literatur- och konsthistoriska studier och utnämndes 1872 till professor i konsthistoria vid universitetet i Berlin. Han har på det skönliterära området författat dramerna Armin (1851) och Demetrius (1854), dikten Traum und erwachen (s. å.), Novellen (1856; 2:dra uppl. 1862) samt romanen Unüberwindliche mächte (1867; 2:dra uppl. 1870). På det literaturhistoriska fältet har han skrifvit: Essays (1859), Neue essays (2:dra uppl. 1874), Göthe in Italien (1861) och Göthe (1877); i konsthistorisk väg har han slutligen utgifvit: Fünfzehn essays (1875) samt, hans hufvudarbete, Leben Michel Angelo's (1860--63; 4:de uppl. 1873).
1865--67 utgaf han tidskriften "Ueber künstler und kunstwerke". l. 2. Fr. L-r.