Gustaf

Gustaf, svenska konungar och furstar.

1. G. I (G. Vasa) härstammade från en i Sveriges medeltidshistoria berömd ätt, hvilken skriftställare under förra delen af 1600-talet gåfvo namnet Vasa -- sannolikt hemtadt från den figur (en vase, d. v. s. en risknippa eller kärfve), som ättens medlemmar buro i vapnet. Hans föräldrar voro riksrådet Erik Johansson och fru Cecilia Månsdotter af Ekaslägten; han föddes på Lindholms sätesgård i Upland d. 12 Maj, och födelseåret var sannolikt 1496. Efter studier vid Upsala skola och universitet erhöll han utbildning i praktiska värf vid sin frände riksföreståndaren Sten Sture d. y:s hof. Tidigt -- redan 1516 -- började han taga del i tidens politiska händelser och visade mandomsprof i slaget vid Brännkyrka, 1518. På förrädiskt sätt tillfångatogs han s. å. af konung Kristian II och fördes till Danmark, der han hölls i fångenskap på Kalö slott i Jylland. Väl lyckades han fly derifrån (Sept. 1519) och finna en tillflyktsort i Lybeck, men först efter 8 månaders vistelse i denna stad fick han tillfälle att åter begifva sig till fosterlandet. Han landsteg på Stensö udde, söder om Kalmar, d. 31 Maj 1520. Då var Kristian II ännu icke obestridt Sveriges herre: särskildt tillhörde rikets båda hufvudfästningar, Stockholm och Kalmar, ännu det fosterländska partiet. Men detta parti saknade gemensam ledning; och att någon allmännare anslutning till motståndet mot den danske inkräktaren icke var att hoppas, fick G. erfara redan i Kalmar och sedermera på sin väg derifrån genom Småland och Östergötland till mellersta Sverige. Efter sin ankomst till Södermanland fick han veta, att äfven Stockholm hade gifvit sig åt Kristian. Han höll sig nu en tid stilla på sin fädernegård Räfsnäs. Då han der nåddes af underrättelsen om Stockholms blodbad (Nov. 1520), beslöt han att genast sätta i verket den tanke han redan vid sin återkomst till fäderneslandet hade hyst: att begifva sig till Dalarna för att der väcka till lif motståndet mot det främmande väldet. Någon af de sista dagarna i November kom han dit, och då började den rad af vexlande äfventyr, hvaraf minnet fästs vid namnen Rankhyttan, Ornäs, Svärdsjö, Isala, Marnäs, Rättvik, Mora, Utmeland, Sälen, och hvarunder han, oupphörligt sviken i sitt hopp att kunna förmå bönderna till resning, jagades af fiendens utskickade och gång på gång var i fara att falla i deras händer, men städse räddades genom uppoffrande mäns och qvinnors trohet. Nya underrättelser om händelserna i Stockholm drefvo slutligen Morakarlarna att ändra tankar: de läto uppsöka G., som redan var på väg att lemna fosterlandet, och återföra honom till Mora, och i förening med utskickade från de närliggande socknarna utsago de honom der till "höfvitsman öfver Dalarna och meniga Sveriges rike" (Jan. 1521). Den fosterländska rörelse, som sålunda utgick ifrån Siljans-socknarna, och till hvilken snart det öfriga Dalarna slöt sig, utbredde sig med stor hastighet till de andra landskapen: vid slutet af April 1521 var G. herre öfver Dalarna, Gestrikland, Vestmanland och Nerike, dock med undantag af slotten; vid midsommartiden stod han utanför Stockholm, och i senare hälften af Augusti erkändes han af Götalandskapen, på en herredag i Vadstena, såsom Sveriges rikes höfvitsman. Samtidigt lemnade den af Kristian II insatta regeringen Sveriges område. Emellertid dröjde det ännu öfver 2 år, innan riket fullständigt var i G:s händer. Orsaken dertill låg i svårigheten att intaga de fasta slotten, då, till följd af brist på krigsöfvadt folk och dugligt belägringsmateriel, enda medlet att betvinga dem var uthungring; och med afseende på fästningarna vid hafvet kunde äfven detta medel användas först sedan G. i midten af 1522 erhållit understöd i fartyg från Lübeck. Ett år derefter intogos Stockholm (d. 20 Juni 1523) och Kalmar (d. 7 Juli s. å.), och i Okt. 1523 uppgåfvos de sista fästena i Finland. -- Såsom riksföreståndare hade G. ledt största delen af befrielsekriget; som konung afslöt han det. Till konung hade G. blifvit utsedd på riksdagen i Strengnäs d. 6 Juni 1523, och dermed

hade den provisoriska nationella styrelse, som upprättats, då Sten Sture d. ä. ett halft århundrade förut utsågs till riksföreståndare, öfvergått till att blifva stadigvarande. Det gällde nu att göra den förändring, som dermed skett, till något annat och mera än ett ombyte af namn. Ett medel dertill fick konung G. i reformationen. Denna var väl långt ifrån endast ett medel för honom: hans klara och sunda förstånd insåg riktigheten af hennes grundsatser, och hans hjerta omfattade dem med trohet och styrka. Men på samma gång fann han i hennes konseqvenser en utväg att tillintetgöra en makt, som dittills varit ett af de största hindren för upprättandet af en stark fosterländsk styrelse, och att bereda denna styrelse medel att dels häfda rikets sjelfständighet utåt, dels främja dess utveckling i det inre. Han uppträdde ej häller såsom en agitator för de reformatoriska åsigterna eller såsom en förtryckare af de motsatta: han lät reformationens läror fritt spridas, tog deras förkunnare i beskydd och använde våld endast mot de försök, som gjordes att med väpnad makt upprätthålla katolicismens välde. Att han redan under sin regerings första år intog denna ställning berodde emellertid utan tvifvel på hans insigt deraf att det endast var inom den gamla kyrkan, som de penningemedel stodo att finna, hvilka voro nödiga för den nya styrelsens stadgande och ordnande. Hans första direkta slag emot henne bestod ock i genomdrifvandet af de beslut, som fattades på riksdagen i Vesterås 1527. Dessa beslut afsågo hufvudsakligen att ställa en del af det högre presterskapets inkomster till konungens förfogande. De tillämpades sedan så, att en stor del af de gods, från hvilka dessa inkomster härflöto, indrogos till kronan -- en åtgärd, som under senare delen af konung G:s regering utsträcktes äfven till annan kyrkans egendom. Genom besluten i Vesterås erkändes äfven konungen såsom kyrkans öfverhufvud i stället för påfven, och åtgärder från G:s senare tid syftade dertill att ordna den kyrkliga styrelsen efter samma grunder som den verldsliga. Med afseende på kyrkans lära gällde den 1527 stadgade grundsatsen att Guds ord skulle rent predikas, och för vinnande af kunskap deri hänvisades vid kyrkomötet i Örebro 1529 endast till den heliga skrift. Någon närmare bestämmelse gafs icke. I kyrkobruken gjordes först 1544 ändringar i protestantisk riktning. -- De kraf G. ställt på kyrkans egendom hade särskildt föranledts af nödvändigheten att trygga rikets oberoende af Lübeck, som genom det understöd det lemnat under befrielsekriget förvärfvat sig en stor penningefordran på svenska kronan och derjämte tilltvungit sig privilegier, som lade all Sveriges handel i dess hand. Sedan den förra blifvit betald, omintetgjorde konung G. det inflytande, som grundade sig på de senare, genom sitt deltagande i Grefvefejden (se d. o.), hvilken för alltid gjorde slut på den tyska Hansans välde öfver Sveriges handel och gaf uppslaget till dennas sjelfständiga utveckling. I denna strid uppträdde G. i förening med Kristian III af Danmark. Med anledning af de faror, som hotade dem från deras gemensamma fiende, kejsar Karl V (den sedan 1532 fångne Kristian II:s svåger), slöto de båda konungarna sedermera, 1541, formligt förbund. Men sedan faran från det hållet var öfverstanden, framträdde den gamla misstron emellan de båda grannrikena med ny styrka (efter 1544), och G. befarade under sina senare år till och med utbrottet af ett krig med Danmark. Med Sveriges östra granne, Ryssland, fördes under han sista tid verkligen ett krig (1554-57), utan att det dock ledde till någon ändring i gränserna emellan de båda rikena.

Liksom konung G. beredde Sverige möjligheten af en själfständig yttre politik, så öppnade hans regering ett nytt skede äfven i dess inre politiska utveckling, förnämligast genom stadgandet och utvecklandet af statens och dess representants, konungens, rätt och makt gent emot de enskilda intressena. Af de hinder, som förut mött utbildningen af en stark konungamakt, undanröddes ett, då hierarkien krossades genom reformationen; adeln, försvagad genom Kristian II:s våldsgerningar, gjordes af G. till konungamaktens bundsförvandt och tjenare; och allmogemenigheternas sjelfsvåld stäfjade han, särskildt genom att eftertryckligt tukta dem för deras uppror 1524-25, 1527-28, 1531-33 och 1542-43 (Jfr Dacke, Daljunkaren, Daluppror). De tillgångar, som reduktionen af de kyrkliga godsen och inkomsterna ställde till kronans förfogande, beredde G. tillfälle att gifva konungamakten en fast finansiel grundval, och denna stärkte han genom, att, med afseende på vilkoren för länens bortgifvande och med härisyn till grunderna för skatternas bestämmande och sättet för deras uppbörd, tillämpa grundsatser, som till stor del varit för medeltiden främmande eller åtminstone ej då kunnat göra sig gällande. En ännu fastare grundval beredde han dock åt konungamakten genom den vördnad och det förtroende, som hela hans regering och hela hans personlighet förvärfvade densamma, och genom att medelst lära och lefverne vårda och häfda dess rätt. Nya former för dess utöfning skapade han icke: hela hans regering är ett stort exempel på det inflytande en mäktig personlighet kan utöfva trots bristfälliga former. Och så genomgripande den förändring än var, som konungamaktens hela ställning under hans regering undergick, medförde den blott en enda förändring i lagens statsrättsliga bestämmelser, men denna visserligen mycket vigtig: stadgandet om arfrikets införande (1540, 1544). -- Ej utan sammanhang med stadgandet af rikets ärftlighet inom G:s ätt stod hans åtgärd att åt sina yngre söner gifva delar deraf såsom ärftliga hertigdömen, en åtgärd, som förmodligen närmast härflöt från en oklok faderskärlek och, såsom erfarenheten visade, utgjorde ett stort missgrepp. Men detta missgrepp står också alldeles enstaka, och G:s konungagerning får ej bedömas derefter: med en beundransvärd klokhet och kraft, med en förvånande blandning af djerfhet och försigtighet ledde han sitt land fram genom stora faror och otaliga svårigheter. Såväl på det politiska

som på det religiösa området är hans regering epokgörande, och det var han, som beredde Sverige möjligheten att utföra den verldshistoriska uppgift, som det under hans store sonson fyllde.

Hela konung G:s styrelse var i egentligaste mening personlig. Den bär alltigenom prägeln af en man, utrustad med öfverlägsen kraft, seg, outtröttlig ihärdighet, ett ovanligt klart, praktiskt förstånd och en underbar förmåga att sätta sig in i allt. Kraften urartade ej sällan till hänsynslöshet, och för det omedelbart praktiskt nyttiga fingo stundom högre intressen stå tillbaka. Ordets gåfva egde G. i hög grad: i enkel, okonstlad, populär vältalighet är han oöfverträffad. Lärd var han icke, men att han uppskattade bildningens värde, visar sig af den uppfostran han gaf sina söner. I motsats till dem var han i sina seder oförvitlig. Han beskrifves till sitt yttre (vid 30-40 års ålder) såsom en medelstor man, med hvitgult hår, vackert långt skägg, skarpa ögon, liten rak näsa och blommor på kinderna. -- Han var tre gånger gift: 1. med prinsessan Katarina af Sachsen-Lauenburg (1531-35), moder till konung Erik XIV; 2. med Margareta Eriksdotter Leijonhufvud (1536-51), moder till konungarna Johan III och Karl IX, hertig Magnus samt två andra söner, hvilka afledo i späd ålder, och 5 döttrar; och 3. med Katarina Gustafsdotter Stenbock (1552; död 1621). G. dog i Stockholm d. 29 Sept. 1560 och ligger jämte sina tre gemåler begrafven i Upsala domkyrka, i "Gustavianska grafkoret", der J. G. Sandberg i väggmålningar framställt scener ur hans lif. I Stockholm har hans staty blifvit rest (1773; modellerad af Larchevesque); hans byst är uppställd i Upsala (modellerad af Fogelberg) och i Vesterås (modellerad af Qvarnström). Monument hafva uppförts öfver honom i Utmeland (1860) och på Stensö (1851; med en byst, modellerad efter Sergel; numera flyttadt till Stadsparken mellan Kalmar slott och stad); en minnessten restes på Lindholms sätesgård 1866. G:s äfventyrsrika, betydelsefulla lif har mångfaldiga gånger utgjort ämne för poetisk behandling, bl. a. af konung Gustaf III, J. Börjesson, Fr. Hedberg samt fransmännen La Harpe och Piron. O. A.

2. G. II Adolf, trettioåriga krigets odödlige hjelte och protestantismens räddare, föddes på Stockholms slott d. 9 Dec. 1594. Föräldrarna voro hertig Karl af Södermanland (sedermera konung Karl IX) och hans senare gemål, Kristina af Holstein. Namnet Gustaf bar han efter den store farfadern, konung Gustaf I, namnet Adolf efter morfadern, den förste hertigen af Holstein-Gottorp. Det har blifvit anmärkt, att Gustaf Adolf, ättling af den nationella svenska dynastien, genom denna härstamning från holsteinska huset också tillhörde kretsen af de tyska fursteslägter, ur hvilka förkämparna för protestantismen framgått (Filip den ädelmodige af Hessen, Moritz af Sachsen, Wilhelm och Moritz af Oranien voro alla mödernefränder till honom). Tidigt röjde G. A. stora egenskaper: den skarpsynte fadern kunde också om honom yttra de ofta anförda orden "Ille faciet" (han skall sätta kronan på verket). Hans uppfostran var den omsorgsfullaste. Det klemades ej. Vid sex års ålder hade han redan gjort sin första färd öfver Östersjön; midt i vintern återvände han genom Finland och rundt om Bottniska viken. Han fördes tidigt ut i det offentliga lifvet; från nionde året sågs han bevista rådets öfverläggningar, från det trettonde uträttade han redan sådana offentliga uppdrag som underhandlingar med främmande sändebud, och vid femton års ålder höll han å faderns vägnar det första af sina trontal. Grunden var då också lagd till hans militära utbildning under umgänge och samtal med de krigsmän, som uppfyllde Karl IX:s hof, framförallt de främmande officerare, som kommit till Sverige att söka tjenst efter det spansk-nederländska krigets slut, 1609. Sin bokliga bildning erhöll han under ledning af Johan Skytte. Den hvilade på klassisk grund och var ovanligt omfattande: ännu i senare år hördes han med lätthet anföra ställen ur latinska och grekiska auktorer. Språkkunskapen var i synnerhet utvecklad. Det säges, att G. A. fullkomligt beherskade 6 språk och förstod ytterligare 6. Tyska var jämte svenska hans modersmål; han synes ständigt hafva begagnat det med modern. Detta var ej utan betydelse för honom, som skulle lika djupt ingripa i Tysklands historia som i Sveriges och blifva en för hela den germanska stammen representativ historisk personlighet.

Vid 17 års ålder besteg G. A., i Dec. 1611, Sveriges tron, efter en kort förmyndareregering och sedan hans kusin hertig Johan af Östergötland, son till Karl IX:s äldre broder Johan III, afsagt sig sina tronanspråk. Han fann riket sänkt i förvirring och brist, naturliga följder af de oupphörliga inre hvälfningar och yttre krig, hvilka uppfyllt den tid af tvänne mansåldrar, som förflutit efter Gustaf I:s död. Tre utländska krig voro hans arf: det eröfringskrig, som Karl IX genom Jakob de la Gardie begynt i Ryssland, och de båda försvarskrigen mot Danmark och Polen. Polens konung, den från svenska tronen afsatte katolske Sigismund Vasa, G. A:s syskonbarn, betraktade sig nämligen ännu alltjämt såsom Sveriges legitime konung och såg i G. A. blott en usurpator. Kristian IV af Danmark hade 1611, uppfylld af unionens minnen, begynt ett anfallskrig mot Sverige. Af dessa krig innebar det med den närmaste grannen, Danmark, den största faran. Detta krig var den hårda skola, i hvilken G. A. praktiskt lärde kriget. Han var trots sin ungdom hänvisad till sig sjelf; de pröfvade fältherrar Sverige egde, Jakob de la Gardie och Evert Horn, befunno sig med en del af dess krigsmakt i det inre af Ryssland. Fäderneslandets glänsande försvar i detta krig är derför att räkna som G. A:s ungdomsbedrift. Fienden var honom vida öfverlägsen; ur de tyska värfningsqvarteren, som stodo öppna för Danmark, fylldes lätt luckorna i dess härar, medan Sverige genom Kristian IV:s nyskapade, öfvermäktiga flotta var afskuret från hvarje förbindelse med utlandet. Men G. A. kallade det svenska folket till vapen; han begagnade landets för ett guerrillakrig utmärkta

naturförhållanden samt tröttade och uppref den öfverlägsna angriparen. Vid utgången af 1612 års fälttåg befann sig sålunda Kristian IV visserligen herre öfver de båda fästningsnycklarna till Sverige, Kalmar i öster och Elfsborg i vester, men hans försök att öfverväldiga Jönköping, der G. A. i hast skapat en centralställning för Sveriges försvar, hade misslyckats. Konungens egen från Elfsborg dit framryckta här måste i hast göra ett tvunget återtåg. Den från Kalmar under Gert Rantzau anryckande hären flyktade tillbaka för folkresningen, halft tillintetgjord. Under dessa förhållanden slöts freden i Knäred (d. 28 Jan. 1613). Svåraste vilkoret för Sverige i denna fred, om hvilken G. A. yttrade till ständerna 1613, att den blef sluten "såsom drägligast var och mera olycka att undfly", var den dryga Elfsborgslösen (se d. o.) om ej mindre än en million riksdaler specie att erläggas inom 6 år, en för tidens förhållanden oerhörd summa; innan den blifvit till fullo erlagd, hade konungens eget silfver måst vandra till myntet. Det hade visat sig, att Sverige på denna ståndpunkt af den inre kampen inom Skandinavien endast förmådde värja sin dåvarande gräns mot Danmark-Norge; detta var ännu allt. Utslaget i den stora striden om de naturliga gränserna var det ej förbehållet G. A. att fälla. Men han förberedde utslaget till sitt lands fördel genom de eröfringar han under de följande krig, som upptogo hans regering, gjorde i Ryssland, Polen och Tyskland och genom den stora europeiska maktställning han derigenom förvärfvade åt Sverige. Af dessa krig fördes det ryska till slut omedelbart efter det danska. Tsarrikets fullständiga utestängande från Östersjön och förvärfvet af Ladogagränsen för Finland voro dess resultat. För detta förvärf uppoffrade G. A. lätt Vasadynastiens glänsande utsigt att med hans broder Karl Filip, som redan i Novgorod (1611) valts till tsar, bestiga Rysslands tron. Sveriges intressen stodo hos honom högre än konungahusets. Väl hade han ett flyktigt ögonblick hoppats att kunna söndra Novgorod från Ryssland och förena det med Sverige såsom lydstat; men en rad af fälttåg, af hvilka han personligen utförde tvänne (1614 och 1615), visade honom nödvändigheten för Sverige att nöja sig med förvärfvet af Ingermanland och Keksholms län, hvilka Ryssland afträdde genom freden i Stolbova (1617). För den naturliga och nationella gräns Finland än i dag besitter mot Ryssland har det sålunda att tacka G. A. Hans blick var öppen för den fara, som från Ryssland hotade den svenska monarkien; derför sökte han utestänga det från Östersjön. Han trodde sig i Stolbova-freden hafva förvärfvat en gräns, om hvilken han kunde yttra, att han hoppades till Gud, att det skulle blifva ryssen svårt "öfver den bäcken att hoppa".

Det mål G. A. åsyftade med det polska kriget, som, med afbrott af några vapenhvilor, uppfyllde 12 år af hans regering, var otvifvelaktigt att på samma sätt utestänga Polen från Östersjön och sålunda förvandla det nordeuropeiska innanhafvet till en svensk insjö. Innehafvare af alla de floders mynningar, som utfalla i detta haf, skulle Sverige kunna beskatta innanlandens handel och dermed ersätta de materiella maktvilkor, som brusto det inom dess egna gränser. Denna s. k. östersjöpolitik var den ena af den store konungens ledande politiska tankar. Den andra, som äfven fick ett uttryck i det polska kriget, var sträfvandet att bringa århundradets stora religiösa frågor till lösning; ty detta krig återupptogs af G. A. i samma anda, som Karl IX begynt det, såsom en strid för protestantismen emot den allmänna katolska reaktionen, ej blott som en strid med Sigismund om Sveriges tron eller med Polen om Östersjölandskapen. Det innesluter derför tillika ett religiöst och ett verldshistoriskt moment. Ur det polska kriget bryter också protestantismens räddare, den verldshistoriske G. A., sin segerbana.

I Livland och om Livland rörde sig det polska krigets första skede. Efter att 1617 hafva vunnit fast fot genom eröfringen af Pernau, gick G. A. 1621 med kärnan af den svenska hären öfver Östersjön. Då stod striden om Livlands hufvudstad, det tyska Riga, som, ehuru protestantiskt, höll fast vid det katolska Polen, derför att det slappa polska adelsväldet syntes mindre farligt för dess republikanska sjelfständighet och dess handelsfriheter än den uppväxande svenska militärmonarkien. Efter en månads belägring inryckte han som segrare i staden. Rigas belägring, en af den tidens märkligaste krigshändelser, fäste först en allmännare uppmärksamhet vid G. A.; han visade också der för första gången hela öfverlägsenheten af sin krigskonst. Så glänsande emellertid 1621 års fälttåg varit, så ringa blef resultatet af det följande årets, och en rad af vapenhvilor följde, till dess konungen 1625 åter gick öfver Östersjön och med eröfringen af Dorpt fullbordade Livlands lösryckande från Polen. Segern vid Wallhof i Kurland (Jan. 1626) var inseglet på Sveriges öfverlägsenhet i dessa trakter. Dünaflodens mynning var nu i dess hand liksom Nevas. Nästa mål, som vinkade, var eröfringen af Weichsels mynningsland, det vigtiga Preussen med Danzig, vid den tiden Östersjöns förnämsta handelsstad. Lyckades denna, kunde Sveriges östersjövälde betraktas som fast grundadt. Polen var då liksom Ryssland utestängdt från detta haf, och från Danzig kunde dess handel tullbeläggas liksom Litavens och Rysslands från Riga och Narva. Under fyra fälttåg, 1626-29, kämpade G. A. för att vinna detta mål, på samma gång som han från den preussiska krigsskådeplatsen uppmärksamt följde det trettioåriga krigets utveckling, beredd till ett uppträdande, när hans hjelp kräfdes, och i sjelfva verket redan indirekt deltagande i detsamma derigenom att han afledde Polens stridskrafter från Tyskland. Men Preussens och Danzigs eröfring uppnådde G. A. lika litet som Karl X Gustaf, när denne, en mansålder senare, återupptog samma planer. Emellertid är det preussiska kriget af största betydelse i G. A:s historia; det var förspelet till de glänsande fälttågen i Tyskland. G. A. stod i Preussen redan på tysk mark, och när det rätta afgörande ögonblicket till inblandning var inne, kunde denna derifrån med lätthet verkställas.

Det första fälttåget, 1626, var utmärkt af stora framgångar. Pillau (i det kurfurstliga Ostpreussen) Elbing och Marienburg (i det polska Vestpreussen) m. fl. städer (inalles 17) eröfrades; befolkningen, uppfylld af protestantiska sympatier, kom med glädje det svenska väldet till möte. Men synnerligen vidsträckt derutöfver gingo aldrig de svenska eröfringarna. Blott en gång, 1628, trängde en svensk ströfkår öfver Preussens gräns in i det egentliga Polen; just på sjelfva gränslinien vann H. Wrangel 1629 segern vid Gurzno, som emellertid blef utan följder. Alla försök att med underhandling eller våld vinna Danzig misslyckades, och derpå, mer än på de polska härarnas uppträdande, strandade G. A:s försök att eröfra det vigtiga Weichsellandet. Kejserliga hjelptrupper kommo också, 1627 och 1629, till Polens bistånd (året 1629 en hel afdelning af Wallensteins här under befäl af den från Stralsunds belägring bortdragande fältmarskalken von Arnim). Å sin sida hade G. A. sändt hjelptrupper till Stralsunds undsättning under dess kamp mot Wallenstein. Från bägge sidor voro således steg tagna, genom hvilka det preussiska kriget skulle komma att öfvergå i det trettioåriga. När stilleståndet i Altmark (1629) ändtligen gaf G. A. fria händer, följde liksom af sig sjelf hans uppträdande i Tyskland. Allt det föregående i hans historia synes derefter blott som en förberedelse till detta.

Sålunda visar G. A:s regering en kedja af krig, alltifrån hans uppstigande på tronen ända till dess han 1630 försvinner från fäderneslandet till den krigsskådeplats, från hvilken han aldrig mer skulle återvända dit. Har han sökt dessa krig? Har han, drifven af ärelystnad och stridslust, fört dem för krigets egen skull? Det finnes historieskrifvare, som tendensmässigt velat gifva denna färg åt sakerna, och som derefter bedömt G. A. Sjelf har han emellertid upprepade gånger uttalat sig härom, och det på det otvetydigaste sätt. För honom stod, som han en gång sade, såsom högsta mål "den lyckan och äran att fäderneslandet genom honom måtte blifva bragt ur det brusande och stormande krigets haf i den önskliga fridens hamn." Kriget kallade han "en rot till allt samhällsondt, ett syndastraff." Det var de förhållandens makt, i hvilka han var ställd, och öfver hvilka han ej var herre, som gjorde kriget för honom till en nödvändighet; den tid, i hvilken han lefde, kan man väl också säga, dref honom till eröfringspolitik. Att denna emellertid ej för G. A. var det väsentliga, visar klarast Sveriges inre utveckling under hans regering. Denna utveckling gifver midt under krigen täflan af ett storartadt odlingsarbete på alla kulturlifvets områden, visserligen, såsom alltid i Sveriges historia, ett samarbete af konung och folk, men på hvilket konungapersonligheten djupt trycker sin stämpel; ingen svensk konung har tryckt den djupare än G. A. Hvad som under den föregående tiden genom Gustaf I och Karl IX hade blifvit grundlagdt kom genom honom till afslutning. Lika mycket ingrep han sjelf såsom skapande nytt: han var "en såningsman på den framåtilande stridsvagnen." Framstegen på statsrättens område betecknas deraf att den svenska ståndsriksdagen erhöll sina lagstadgade former genom riksdagsordningen 1617 och riddarhusordningen 1626. Alltigenom var G. A:s styrelse en samstyrelse med folket. Hvarje år, ofta mer än en gång om året, höllos riksdagar eller möten af annan art. Det svenska statsskickets anda var hos honom lefvande lag, och detta gifver honom rätt att blifva betraktad såsom typen för den svenske konungen, konungen med folket. Förvaltningen, såväl den centrala som den lokala, erhöll genom honom den beundransvärda organisation, som gjorde den till ett mönster för sin tid, hvilket sedan till vissa delar efterbildades i andra land, t. ex. i Danmark af Fredrik III, i Ryssland af Peter den store. Riksrådet samlades till en ständig rådskammare och blef, fördeladt på kollegier, medelpunkten för hela riksförvaltningen; den organisation, som återfinnes i 1634 års regeringsform fullkomligt utförd, erhöll nu sin grundläggning. Inom den lägre förvaltningen följde på det gamla ståthållare- och fogderegementet ett konseqvent genomfördt system genom fördelning i län och fögderier; civil och militär myndighet skildes åt. Skatteväsendet förenklades; i en rikshufvudbok sammanfördes utgifter och inkomster, hvarigenom en verklig statshushållning grundlades i Sverige. Lagskipningen reformerades genom den nya rättegångsordningen (1614) och upprättandet af hofrätterna (Svea hofrätt i Stockholm 1614, Åbo hofrätt 1623 och Dorpats 1629). Försvarsväsendet fick en ny organisation genom upprättandet af en stående här; det äldre indelningsverket ombildades; för fotfolket gjordes början till en ständig rotering. Karl XI byggde sedan vidare på denna grundval. För andlig odling sörjdes genom ett högre undervisningsväsende, som med ratta kunde betraktas såsom ett af de för sin tid bäst ordnade i Europa; Upsala universitet fick gåfvan af Vasahusets arfgods; i Dorpat grundades ett nytt för Östersjölanden; gymnasierna upprättades; skolväsendet ombildades. Sin varaktigaste frukt sköt G. A:s tid i dessa sträfvanden för andlig odling. På den materiella odlingens område var denna tid ej mindre epokgörande: landets naturliga näringskällor öppnades på ett sätt som aldrig tillförne; en mångartad industri uppblomstrade, framförallt bergverksindustri, till hvars utveckling yrkesskickliga utländingar, i synnerhet valloner, på ett utmärkt sätt bidrogo. De 15 nyanlagda städerna, bl. a. Göteborg (1619), blefvo häfstänger för handelns uppblomstring. Men på detta område visade sig också en brist i tidens ekonomiska lagstiftning, särskildt den handelspolitiska. Sveriges oberoende i ekonomiskt afseende var konungens mål, och resultaten, som vunnos, voro, i trots af alla brister, ej att förakta. G. A: s blick gick på detta område, som på så många andra, öfver det närvarandes trånga gränser; en plats för Sverige i den stora verldshandeln och deltagandet i kolonisationen af de främmande verldsdelarna hägrade för honom. Första tanken på ett nytt Sverige i Nord-Amerika härrör från hans tid.

Men utan skuggor är ej den lysande tafla, som G. A:s inre styrelse företer. De mest framträdande äro adelns växande öfvermakt i samhället och det hårda tryck, som skattebördor och utskrifningar öfvade på folkets massa. Detta senare var sådant, att G. A:s styrelse måste betraktas såsom en af de mest tryckande Sverige haft, och verkningarna deraf hafva gått vida utöfver hans egen tid. Hvad dervid kan sägas är blott det, att adelns öfvermakt ej var skapad af honom, utan att den uppvuxit i bredd med hela svenska utvecklingen, att offren, som kräfdes, följde af svårigheter, i sig sjelfva för stora för att på annat sätt besegras, samt att de kräfdes för de högsta mål, fosterlandet och menskligheten; genom samtidiga samhällsförbättringar satte han också folket i stånd att bära dem. Sjelf gick han i spetsen, den främste äfven i fråga om offren och offervilligheten.

Den 12 Jan. 1628 gaf den svenska riksdagens hemliga utskott -- det första, om hvilket vår historia har att tala -- åt G. A. fullmakt att med Sveriges hela makt uppträda i det tyska kriget till värn för fosterland och trosförvandter. I Juni 1629 bekräftade riksdagen i sin helhet det fattade beslutet; ännu en gång blef det svenska folkets bifall till det stora företaget uttaladt af den riksdag (1630), vid hvilken G. A. bjöd sitt sista farväl åt fosterlandet. När de första besluten fattades, hade detta krig redan rasat i tio år; steg för steg hade det ryckt hela Tyskland med i sin hvirfvel; det hade då nått upp till stränderna af Östersjön och hotade derifrån Sverige med omedelbar fara. Ty det var tydligt för enhvar, som kastade en blick tillbaka på dess hela förlopp, att protestantismens tillvaro stod i fara. Hvarest den fanatiske kejsar Ferdinand II och hans bundsförvandt, katolska ligan, vunnit sina segrar, i Böhmen och i de kejserliga arflanden, der kriget utbrutit, eller i Syd-Tyskland, öfverallt hade den våldsammaste katolska restauration följt segern i spåren. Och med den religiösa friheten stod också den politiska och nationella i fara, ty i bredd med katolicismens våldsamma återställande hade också det habsburgska kejsarehuset utvecklat en öfvermakt, som hotade all sjelfständighet i verldsdelen. Detta tillsammans gjorde det trettioåriga kriget till icke blott ett inre tyskt, utan ett europeiskt krig: i den tyska protestantismen och det tyska riksfurstendömet var hela det öfriga Europas frihet hotad. Tidigt uppstodo också tankar på en intervention; G. A. utkastade redan 1624 planen till en allmän europeisk. Den blef i sitt utförande af vida mindre omfång och kom att utföras ej af G. A. sjelf, utan af Kristian IV af Danmark-Norge, hvilken emellertid, lemnad utan hjelp af sina bundsförvandter, England och Frankrike, besegrades och af Wallenstein jagades öfver till de danska öarna. Mecklenburgs gamla furstehus förjagades. Den allsmäktige kejserlige generalen begynte i Mecklenburg grunda ett välde för sig; han utnämndes till "Baltiska hafvets amiral", och en kejserlig-spansk flotta hotade uppstå vid Östersjön. Samtidigt rörde sig planer till en inre omstörtning i det tyska riket, hvarur ett kejserligt envälde måste framgå. Restitutionsediktet (1629), en krigsförklaring på lif och död mot protestantismen, hvaruti kejsaren genom ett enkelt dekret återställde till den katolska kyrkan allt hvad hon förlorat sedan Passaufördraget 1552 -- ej mindre än 14 ärkebiskops- och biskopsstift i Nord-Tyskland -- och ställde de reformerte utom lagen, visade till hvilken höjd den kejserliga maktfullkomligheten nått. Under sådana omständigheter var det som G. A. företog Sveriges intervention i Tyskland. Öppna bundsförvandter hade han inga, men han var förvissad om sin goda sak, och han hade gjort allt hvad i mensklig makt stod för att försäkra det stora företaget om lycklig utgång genom underhandling med andra europeiska makter och genom egna rustningar. I Tyskland voro rundtom förbindelser knutna, men han viste väl, att öppna förklaringar under den panik, som de kejserliga vapnen framkallat, först med hans egen framgång kunde väntas. Till alla det habsburgska husets fiender utom Tyskland hade hans sändebud gått, och han viste, att der fanns en gemensamhet i intressen, som betydde lika mycket som traktater. Derför brådskade han ej ens att afsluta det subsidieförbund med Frankrike, hvars vilkor han ej i alla punkter godkände, och för hvars åstadkommande kardinal Richelieu 1629 affärdat ett sändebud till Sverige. Den bästa liten satte han dock till egna rustningar, och när han 1630 på våren stod färdig att med 13,000 man göra landstigningen i Tyskland, hade härstyrkan i sin helhet bringats upp från 50,000 till 76,000 man; af dessa beräknade han 40,000 till fältarmé.

Så gick G. A. att utföra det företag, till hvilket han, såsom hans ord föllo i afskedstalet till ständerna på riksdagen 1630, i många år känt en inre kallelse. I denna högtidliga afskedsstund, då, såsom han sade, "han tyckte sig stå inför Gud den allra högstes åsyn", uttalade han också en minnesvärd protest mot att han skulle hafva börjat detta krig af sjelfviska grunder, "af eget bevåg eller lust till krig, som väl många dock sig imaginera eller inbilla". Den 25 Juni s. å. landade han med sin här på ön Usedom.

G. A:s berömda fälttåg i Tyskland kunna ur militärisk synpunkt betraktas såsom en strid om flodlinierna, tilldess han på våren 1632 står såsom herre äfven öfver Donaulinien och hans härar utbreda sig från Östersjön till Alpernas fot; sådan var på den tiden flodliniernas vigt, i mycket jämförlig med jernvägarnas i vår. Det första fälttåget gällde Oderlinien. Stettin vid flodens mynning, den pommerska hufvudstaden, föll utan svärdslag i hans hand, fjorton dagar efter landstigningen på Usedom. Den kejserliga härens fördrifvande ur det fasta lägret vid Garz (juldagarna 1630) och den blodiga stormningen af Frankfurt (April 1631) gåfvo honom derefter fullständig besittning af Oderlinien. Förgäfves hade den gamle Tzerclaes Tilly, som efterträdt Wallenstein, sökt tränga sin motståndare tillbaka till Östersjökusten. Efter ett misslyckadt fälttåg i Mecklenburg (Febr. 1631) hade "den gamle korporalen", med hvilken G. A. der för första gången mätte sig, måst

draga sig nedåt Elbe för att genom eröfringen af Magdeburg, Nord-Tysklands starkaste fästning, hindra G. A. att vinna fast fot äfven vid denna flod. -- Under tiden befäste G. A. sin ställning genom förbundet med Frankrike i Bärwalde (Jan. 1631); en fransk subsidie af 400,000 riksdaler gaf honom derefter medel till krigets vidare förande. Magdeburg, som af gammalt spelat främsta rolen bland Nord-Tysklands protestantiska fria städer, hade redan hösten 1630 gifvit första exemplet på fri anslutning till hans sak; men förgäfves sökte han vinna de protestantiska furstarna, hvilka, under ledning af kurfurstarna af Sachsen och Brandenburg, på konventet i Leipzig i stället umgingos med planen att bilda en ny evangelisk union, ett tredje parti, som under väpnad neutralitet skulle kunna intaga en sjelfständig ställning mellan kejsaren och G. A., i hvilken de ännu äflades att se endast en i riket inträngande främling. Blott några af de mest behjertade, landtgrefven Vilhelm af Hessen och hertigarna af Sachsen-Weimar öppnade förbindelser med honom.

Till Magdeburg sammandrog sig nu kriget under vårmånaderna 1631. Denna vigtiga strategiska punkt, af hvars intagande Elbeliniens besittning berodde, sökte Tilly till hvarje pris bemäktiga sig för att stänga motståndaren vägen till vidare framträngande. För G. A. stod med Magdeburg äfven andra intressen än de rent militära på spel; trosförvandten, bundsförvandten af fri anslutning kunde han ej låta falla. Men ledarna af Leipzig-förbundet, Sachsen och Brandenburg, vägrade sitt bistånd. Brandenburg tvang han till förbund genom att rycka fram för Berlin; Sachsen deremot kunde hvarken öfvertalas eller tvingas. Så föll Magdeburg d. 10 (g. st.) Maj 1631 i den katolska generalens händer och undergick en förfärlig förstöring. Det är ett bevis på huru vidt förtalet äfven i historien kan gå, att inom en hel riktning af Tysklands historiska literatur G. A. och den tappre Falkenberg, den svenska kommendanten, som föll vid Magdeburgs försvar, gjorts ansvariga för stadens både fall och förstöring; sällan har emellertid en klarare motbevisning kunnat göras än genom offentliggörandet af handlingar ur det svenska riksarkivet. Efter Magdeburgs fall intog G. A. snart i det fasta lägret vid Werben, der Elbe och Havel sammanflyta, en hotande ställning, från hvilken Tilly ej förmådde rubba honom. Hans angrepp tillbakavisades, och nu begynte de tyska furstarne infinna sig för att afsluta förbund. Sjelfva kurfursten af Sachsen fann sin enda räddning i ett förbund med G. A., när den kejserlige fältherren besatte hans land. G. A. stod nu i spetsen för hela det protestantiska partiet. Han var ej längre den nordiska främlingskonungen: han förde den ena hälften af Tyskland till strid mot den andra. Det evigt minnesvärda fältslag, genom hvilket han bröt de andliga och politiska fjettrar, i hvilka katolsk kyrka och habsburgsk despotism sökt fängsla Tysklands fria utveckling och hotat Europas, stod vid Breitenfeld, på slätterna kring Leipzig (d. 7 Sept. 1631). Efter detta slag låg Syd-Tyskland öppet för G. A. Han kunde hafva följt Elbelinien ned i Böhmen, bragt arflandens protestantiska innevånare till resning och i Wien dikterat freden; men Elbevägen lemnade han åt kurfursten af Sachsen, utmed Donau ville han sjelf vesterifrån tränga fram till Wien. Han tog derför sin väg först öfver Thüringerwald till Main och Rhen. Ett oafbrutet triumftåg förde honom genom Maindalen; i Dec. 1631 hade han nått Mainz, och de svenska härarna utbredde sig der ifrån uppåt och nedåt Rhen. Hoflägret i Mainz vintern 1632 visar G. A. emottagande Tysklands och Europas segerhyllning; med rätta har blifvit anmärkt, att aldrig den store konungen visat sig större än der. Framgångarna förblända honom ej; han tänker på fred midt i segern; han är Tysklands eröfrare, men tillika dess beskyddare, när Frankrike hotar eller frestar; han är ännu på höjden af krigisk makt den lagälskande svenske konungen, som ej glömmer att jämlikt sin konungaförsäkran om den blifvande freden höra sitt råd der hemma. Från Rhen går så hans väg till Donau. Tilly krossas vid Lech, och G. A. rycker in i München: hans trupper besätta Alpernas pass. Skall han ej kanske längs Donau fortsätta vägen till Wien? -- Då är det som Wallenstein åter framträder på skådeplatsen; han har i Böhmen skapat åt kejsaren en ny här; han har jagat den sachsiska kurfursten från Prag; den flyende kurfursten af Bajern har förenat sig med honom. Förrän G. A:s kamp med honom är utkämpad, kan ej kriget sluta. Första skiftet i denna Wallensteins och G. A:s strid, som nu begynner, bildas af striderna vid Nürnberg, sommaren 1632. Från två befästa läger trotsa de bägge motståndarna der hvarandra. G. A. vågar en stormning på Wallensteins befästningar, men förlorar, och är den, som först nödgas aftåga. Han söker locka Wallenstein efter sig mot söder; men denne drager i stället mot norr och bereder sig att uppslå sitt vinterläger i Sachsen för att tvinga kurfursten att uppgifva sitt förbund och afskära G. A:s återtågslinie. Då inträder det andra skiftet i Wallensteins och G. A:s kamp. Åter sammandrager sig striden till de sachsiska slätterna. Marschen på Wien, som ett ögonblick å nyo föresväfvat G. A., kan ej verkställas. I stället måste han göra en återmarsch öfver Thüringenvald. Så kom det till det blodiga slaget vid Lützen (d. 6 Nov. 1632), ej långt från segerplatsen vid Breitenfeld. Der stupade G. A. (jfr Lützen). Till det sista hade segern följt honom: ännu i döden segrade han.

Har hans syfte varit, såsom den äldre historieskrifningen så ofta antagit, att vinna Tysklands kejsarekrona? Nej, derom äro de nyare forskarna ense. Hvad han åsyftat i Tyskland har varit upprättandet af ett protestantiskt statsförbund -- med afräkning af tiders och personers olikhet ett napoleonskt Rhenförbund. Sverige, inträdande i tyska riket såsom innehafvare af det pommerska östersjölandet, skulle vara dess hufvud eller dess skyddsmakt. Östersjöväldet, sålunda befäst, skulle alltså blifva en borgen för protestantismens bestånd. Men, äfven omfattande Tysklands kustland, skulle

detta välde aldrig vara fulländadt, förrän Östersjöinloppens, Sundets och Belternas, land äfven låg inom dess gränser. Alldeles följdriktigt är derför också, såsom den oxenstiernska slägttraditionen bestyrker, slutstenen i hans politiska system ett kejsaredöme Skandinavien, som i sig förenar den nordiska stammens land till en kärna för den nordiska storstat, som hägrat för hans statsmannasyn.

G. A. är en af den svenska historiens -- och verldshistoriens -- största gestalter. Sällsynta naturgåfvor, annars skilda, voro i hans personlighet förenade till en lika sällsynt harmonisk enhet. Men det största hos honom ligger i karakteren, som sammanhåller och rätt brukar de glänsande gåfvorna, i den sedliga storheten, i det måttfulla, som alltid har lag och gräns inom sig sjelf. Denna karakter af nästan antik enkelhet och af kristligt djup, som åt hans handlingar skänker sin prägel, är det utmärkande för G. A:s personlighet, jämförd med så många af verldshistoriens största. Fel och brister vidlådde honom, men de äro mera skuggor, som fara öfver den blanka vapenskölden, än rostfläckar. Det inneboende rena harmoniska sinnet gaf sig uttryck i ett enkelt och naturligt väsende, lika fritt från den råhet och plumphet, hvilken vanställde så många af hans samtida, som från den tomma formförfining, hvarunder lidelsen och lasten, lika råa, ofta dolde sig. Han hade en glödande fantasi, hvars skapande kraft var riktad företrädesvis på praktiska mål. Han var en stor talare (mycket berömda äro hans tal vid kröningen och afskedstalet till ständerna 1630) och diktade dels på svenska (i en ton mellan folkvisans och psalmens), dels på tyska (i det samtida konstqvädets art). Endast få af hans skaldestycken finnas i behåll, bl. a. hans krigspsalm Verzage nicht du häufflein klein ("Förfäras ej, du lilla hop", af J. O. Wallin öfversatt och under n:o 378 upptagen i 1819 års psalmbok). I sin påbörjade Historia om Karl den IX:s regementstid (tr. f. f. g. 1759), i bref och andra uppsatser, alla utmärkta för rent språk och mästerlig stil, visade han sig vara en af sin samtids yppersta svenska skriftställare. Konung Gustaf II Adolfs Skrifter äro samlade och (1861) utgifna af C. G. Styffe. -- I G. A:s yttre stod med sällsynt renhet den nordiska typen speglad: den skära hyn, de blåa ögonen, den höga och ljusa pannan och det guldgula håret. Italienarna kallade honom också "il ré d'oro", guldkonungen. Anletsdragen voro regelbundna, gestalten reslig och kraftfull. Åren satte en förändrad prägel på utseendet; i synnerhet vanställdes mer och mer den resliga växten af en oformlig fetma.

G. A:s ungdomskärlek tillhörde Ebba Brahe (se Brahe 9), men statsskäl förmådde honom att uppoffra denna böjelse. Statsskäl föranledde honom längre fram (1620) att förmäla sig med en prinsessa af hohenzollernska huset, Maria Eleonora, syster till kurfursten Georg Vilhelm af Brandenburg-Preussen. I detta äktenskap föddes hans dotter Kristina. -- Utom äktenskapet hade han, med Margareta Cabeliau (se Cabeliau 2), en son, Gustaf Gustafsson, som af Kristina blef upphöjd till grefve af Vasaborg (se Vasaborg). -- G. A. ligger begrafven i Riddarholmskyrkan (Stockholm), der han året innan han gick ut i tyska kriget sjelf utsett sin graf. Hans staty är rest i Stockholm (1791, aftäckt 1796; modellerad af Larchevesque), Göteborg (1854; modellerad af Fogelberg) och Bremen (se Bremen sp. 1099 och 1100); en obelisk är till hans minne uppförd (1832) i Upsala. På Lützens slagfält utmärker en minnessten ("Schwedenstein"), i senare tid inhägnad och öfverbyggd med ett monument i gotisk stil, stället, der hjeltekonungen föll. En "lefvande minnesvård" öfver honom utgör den 1832 i sammanhang med högtidlighållandet af 200-årsdagen af Lützenslaget i Tyskland bildade "Gustaf Adolfsstiftelsen" (se d. o.). M. W.

Såsom härförare var Gustaf Adolf af verldshistorisk betydelse. Han lade grunden till en ny krigskonst och skall i alla tider framstå såsom en af de största härförare, som funnits. Hans första omsorg var att ingjuta i sin här en god anda och att sålunda höja dess inre värde. Inflytandet af hans personlighet, den stränga ordning och krigstukt, som han städse viste upprätthålla, samt hans omsorger för soldatens bästa uträttade dervidlag undransvärda saker. De under hans tid ännu gällande grundsatserna för truppernas utrustning och uppställning till strid samt sjelfva stridssättet fann han alltför tunga och oviga, hvarför han upptog de af prins Moritz af Oranien under nederländska frihetskriget införda förbättringarna och fullkomnade dem så, att en helt ny krigskonst derigenom kan anses hafva tillkommit. Utrustningen och vapnen gjordes lättare och ändamålsenligare (särskildt genom införandet af färdiga patroner) vid såväl rytteri som fotfolk, och vid det senare vapenslaget ökades musketerarnas antal på bekostnad af pikenerarnas. Artilleriet gjordes vida rörligare än förr derigenom att små s. k. regementskanoner infördes, hvilka följde fotfolket under striden. I stället för de djupa massor, som ännu på G. A:s tid uppträdde på slagfälten, ställde han sina trupper på tunnare linier, nämligen fotfolket på 6 (i sjelfva striden till och med på blott 3) led, rytteriet på 3 led, hvarigenom trupperna med större fördel kunde bruka sina vapen. Fotfolket indelades i brigader på 1,000-2,000 man (den s. k. svenska brigaden, i hvilken musketerarna och pikenerarna verksamt understödde hvarandra) på två eller tre träffen (linier), med artilleriet framför fronten och rytteriet, fördeladt i sqvadroner på 200-400 man, äfvenledes vanligen på två träffen, på flyglarna. Rytteriet hade lärt sig att anfalla i fyrsprång i stället för i traf under ett gagnlöst skjutande, såsom flenden gjorde; fotfolket i förening med artilleriet utvecklade en för den tiden ovanligt liflig eld, och trupperna voro genomträngda af den bästa anda. Så hade stridssättet utbildat sig under G. A:s krig i Polen och Preussen, och sådant var det, då det vid Breitenfeld öfvervann det gamla stridssättet, uppburet af Tillys ännu aldrig besegrade trupper. Oaktadt de goda egenskaperna hos G. A:s trupper

och deras skicklighet att använda det förbättrade stridssättet skulle de dock icke kunnat göra några storverk utan den ovanliga härförareskicklighet, med hvilken konungen viste att leda dem. Fälttågen 1630-32 skola också i alla tider framstå såsom mönster. Efter landstigningen i Pommern förstod G. A. att undvika hvarje afgörande strid, att småningom skrida framåt, allteftersom han satte sig i besittning af landet med dess fasta platser och kunde begagna dess hjelpkällor för att öka sina truppers styrka och sina medel; och först då han efter 14 månaders rastlöst arbete i det tysta var herre i Pommern, Brandenburg och Mecklenburg, ansåg han sig stark nog att träda ut på valplatsen. Han öfvergick då Elbe och uppsökte fienden vid Breitenfeld samt krossade honom. Derefter var det slut med de långsamma rörelserna, ty ställningen var säker, ock inom åtta månader stod han redan i Bajern. De båda derefter följande rörelserna, till Nürnberg och till Sachsen, mot Wallenstein, vittna liksom de föregående om hans klara blick och beslutsamhet samt om den försigtighet och den kraft, med hvilka han undvek hugget, då han icke ansåg sig nog stark att mottaga det, eller riktade stöten, då han viste sig hafva fördelarna på sin sida. G. A. var icke endast sjelf en stor härförare, han hade äfven den ovanliga förmågan att skapa stora generaler. En sådan lysande rad af fältherrar som den, hvilken utbildades i hans skola, torde vara utan motstycke. C. O. N.

3. G. III, Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas äldste son, föddes i Stockholm d. 24 Jan. (n. st.) 1746. Han hade af naturen i rikt mått blifvit utrustad med utmärkta egenskaper: ett genomträngande förstånd, en snabb uppfattningsförmåga, en liflig fantasi, ett skarpt minne och ett hjerta, som klappade varmt för allt stort, ädelt och skönt. Men hans uppfostran och intrycken från barnaåren voro ej de bästa. Hans förste guvernör, K. G. Tessin (1750-56), förstod ej att väcka hans håg för arbete eller motverka hans inbillningskrafts ensidiga utbildning och hans smak för teatralisk ståt och allsköns flärd. Af sin moder gjordes han förtrogen med den franska upplysningsfilosofien, hvilken ingalunda var egnad att kufva de onda lidelserna i hans själ eller att gifva näring åt hans religiösa känsla. Ännu skadligare verkade på G:s utveckling söndringen mellan hans föräldrar och lärare samt riksdagens inblandning i hans uppfostran. Mot den nya omgifning, som ständerna 1756 gåfvo honom (K. F. Scheffer blef hans guvernör), uttalade konungaparet öppet, äfven i sonens närvaro, sitt missnöje, och skarpa voro de ord, som den unge fursten i konungaborgen hörde fällas om rikets "maktegande ständer". Sålunda utsatt för motsatta inflytelser, vande han sig redan från barndomen att taga sin tillflykt till förställning och intriger, och deri har man att söka en af förklaringsgrunderna till den dubbelhet, på hvilken han under sin regering gaf så många prof. Knappt hunnen till manbar ålder, såg han sig tvungen att efter ständernas fordran förmäla sig med Sofia Magdalena af Danmark (1766), men kom derigenom i spändt förhållande till sin moder, hvilken fattat en oöfvervinnelig motvilja mot den danska prinsessan. Missförhållandena i frihetstidens statsskick ingåfvo G. ett djupt misstroende till rikets råd och ständer, på samma gång som fosterlandskärleken, ett af grunddragen i hans karakter, väckte hans begär att återgifva konungamakten dess forna anseende. Redan såsom kronprins utkastade han i förbindelse med Frankrike planer till en revolution och förmådde Adolf Fredrik att i Dec. 1708 afsäga sig kronan, för att derigenom framtvinga en urtima riksdag och statsskickets förbättring.

Vid sin faders död (d. 12 Febr. 1771) befann sig G. i Paris och utverkade der åt sig franska regeringens löfte om bistånd vid den förestående riksdagen. Då det inom kort visade sig, att alla försök att åstadkomma en försoning mellan hattar och mössor voro fruktlösa, och då det mot konungen fientliga, rysksinnade mösspartiet åter tillryckte sig makten, uppstod å nyo hos G. tanken att genom en statshvälfning göra slut på oefterrättlighetstillståndet. Uti J. M. Sprengtporten och J. K. Toll fann han skicklige och nitiske medhjelpare, hvilka åtogo sig att bringa Finland och Skåne i resning. Då emellertid skånska resningen utbröt i förtid och mösspartiet fick kännedom derom, vågade G. ej, såsom aftaladt var, invänta Sprengtportens återkomst från Finland, utan genomförde, i enlighet med en af H. H. v. Saltza uppgjord plan, på egen hand statshvälfningen i hufvudstaden. Med garnisonens bistånd arresterades rikets råd och de förnämsta riksdagsmännen af mösspartiet d. 19 Aug. 1772. Den 21 s. m. fingo ständerna besvärja den af konungen utarbetade nya regeringsformen, hvarefter de fleste af de fängslade frigåfvos. Genom denna blodlösa revolution lyftes Sverige ur det förnedringstillstånd, hvari det råkat under frihetstidens sista skede, men hotades också af stora faror från sina grannar, i synnerhet Ryssland och Danmark, hvilka med oblida ögon sågo Sverige åter samla sina krafter.

Genom samverkan af en mängd olika faktorer och icke minst genom G:s mod, beslutsamhet och diplomatiska skicklighet undgick dock G. lyckligt krigsfaran. -- Genom den nya till sitt innehåll obestämda och sväfvande regeringsformen lades maktens tyngdpunkt i händerna på konungen, hvilken erhöll tämligen vidsträckt utrymme för sin personliga verksamhet, men genom densamma återställdes dock till en början jämnvigten mellan statsmakterna. Det sätt, hvarpå G. under de första åren använde sin nyförvärfvade makt, förskaffade honom i rikt mått folkets kärlek. Omgifven af framstående män, såsom bröderna K. och U. Scheffer, J. Liljencrantz, K. Sparre, H. af Trolle m. fl., och nitälskande för sitt rikes framåtskridande, vidtog G. på nästan alla samhällslifvets områden en mängd förbättringar: tortyrens afskaffande (1772), tryckfrihetens stadgande, allmänna helsovårdens förbättrande, spanmålshandelns frigifvande (1775 och 1780), en diskonts inrättande (1773), arméns och flottans sättande i förbättradt skick, initiativ till strafflagens mildring samt framförallt den med stor skicklighet utförda myntrealisationen (1777). Endast bränvinslagstiftningen och

kronobrännerierna kastade redan under det första skedet af hans regering en skugga öfver den ljusa taflan. Vid 1778 års riksdag inträffade vändpunkten i G:s regering. Tadlet började då träda i berömmets ställe, och missnöjet spred sig från en ringa början i allt vidare kretsar. Väl förorsakades detta omslag i allmänna tänkesättet delvis deraf att gamla fördomar stöttes af de nyare åsigter, som ledde regeringens inre politik, men det var i mycket en följd af missförhållanden, till hvilka konungen sjelf gifvit upphof. G:s alltmer i dagen trädande böjelse att göra sig allena styrande och att förvandla både råd och riksdag till "statsdekorationer", inskränkningar i tryckfriheten (1780), slöseriet med statens medel, den äfventyrliga utrikespolitiken -- allt detta kunde ej annat än väcka bekymmer hos hvarje politiskt tänkande man. Starkast var missnöjet deröfver hos adeln, som, ehuru den gynnades på de öfriga ståndens bekostnad, dock ej kunde glömma sitt förra politiska inflytande, och af hvars medlemmar många ansågo sig tillbakasatta för konungens gunstlingar, såsom J. K. Toll och G. M. Armfelt. I spetsen för oppositionsmännen ("patrioterna") trädde den gamle partimannen grefve Axel von Fersen, och vid 1786 års riksdag gaf sig missnöjet luft genom afslag på nästan alla G:s propositioner. Den om folkgunsten så ömtålige konungen blef djupt sårad deraf, men kunde dock icke förmå sig att genom en återgång till ett verkligt konstitutionell styrelsesätt söka återvinna folkets kärlek.

Den yttre politiken intresserade G. vida mera än den inre. Han brann af längtan att återförskaffa Sverige en del af dess forna maktställning och att i krigisk ära efterlikna de store Gustafverna och Karlarna. Så länge U. Scheffer, under hvars ledning Sverige närmade sig Ryssland (1777) och uppträdde för den "väpnade neutraliteten" (1778-80), ledde utrikespolitiken, bevarades väl freden, men efter hans afgång (1783) togo de krigiska tendenserna, under Tolls inflytande, öfverhand. Då 1783 G:s plan att genom ett plötsligt anfall bemäktiga sig Norge strandat, emedan kejsarinnan Katarina vägrade att medverka, började G. rikta sina tankar på ett krig med Ryssland, i hvars ränkfulla politik (t. ex. G. M. Sprengtportens af ryska regeringen understödda stämplingar till Finlands lösslitande från Sverige) han med rätta såg en stor fara för sitt rike. Genom kriget hoppades han äfven kunna afleda missnöjet i landet. Sedan ett krig (1787) mellan Ryssland och Porten utbrutit, beslöt G., ehuru han misslyckats i sina underhandlingar med Danmark, England och Preussen och långt innan hans krigsrustningar voro fullbordade, att anfalla Ryssland (1788). Ett på G:s befallning d. 28 Juni tillstäldt tumult mellan svenska gränsposteringen och några kosaker -- att dessa varit utklädda svenskar är troligen en dikt -- togs till förevändning för kriget. G:s plan att genom öfverrumpling bemäktiga sig Petersburg gick emellertid om intet, då hertig Karl vid Högland (d. 17 Juli 1788) ej lyckades krossa den ryska flottan, och hans försök att eröfra Fredrikshamn misslyckades, bl. a. till följd af det myteri, Anjalaförbundet (se d. o.), som i Aug. utbröt inom officerskåren. Danmarks vid denna tid företagna anfall på Sverige gaf G. emellertid tillfälle att, utan att synas feg, lemna Finland. Krigsbefälets förrädiska handlingssätt och de ofrälse ståndens såväl med anledning deraf som af andra skäl stora motvilja mot adeln framkallade i Sverige en stark demokratisk rörelse, hvaraf G. förstod att klokt begagna sig dels till återupplifvande af folkets känslor för konungen, dels till upprorsandans qväsande. Sedan Danmark genom engelska sändebudets hotelser tvungits att upphöra med fientligheterna, kände G. sig stark nog att dels sammankalla en riksdag (1789), något, som han dittills undvikit, dels att låta arrestera de förnämste Anjalamännen och ställa dem för rätta. Förlitande sig på de ofrälse ståndens understöd, hoppades han med säkerhet genomdrifva sina syften: finansernas ordnande och konungamaktens stärkande. Han framlade förslag till betydande ändringar i regeringsformen och fick de ofrälse stånden att (d. 21 Febr. 1789) gilla den nya grundlagen, Förenings- och säkerhetsakten (se d. o.), hvilken visserligen gaf de ofrälse stånden några fördelar på adelns bekostnad, men hvars vigtigaste innehåll utgjordes af bestämmelserna om utvidgandet af konungens makt. Adeln förkastade deremot den nya regeringsformen, ehuru G. för att bryta riddarhusets motstånd icke tvekat att häkta flere af dess förnämsta män (v. Fersen, de Frietzky, K. De Geer m. fl.). Vid behandlingen af de båda återstående frågorna (riksskulden och bevillningen) fortfor G. med det olagliga och våldsamma förfaringssätt han förut användt mot adeln. Sedan nämligen ständerna öfvertagit konungens och rikets skuld -- 21 mill. rdr -- framtvang konungen ett slags bifall af adeln till en utomordentlig bevillning af 70 tunnor guld årligen "intill nästa riksdag" derigenom att han sjelf (d. 27 Apr. 1789) infann sig på riddarhuset, fattade klubban, framställde proposition och förklarade under vägran af votering bevillningsförslaget bifallet. Dagen derefter afslutades riksdagen, hvarefter de fängslade oppositionsmännen återfingo sin frihet.

Kriget, som under vintermånaderna hvilat, upplågade ånyo. G. vann sjelf, i spetsen för skärgårdsflottan, en lysande seger öfver ryska roddflottan vid Fredrikshamn (d. 15 Maj 1790), men blef derefter med både stora och lilla flottan instängd i Viborgska viken af ryska sjömakten och lyckades först efter 4 veckors förlopp (d. 3 Juli) slå sig ut (Viborgska gatloppet). Hans ärofulla seger i Svensksund (d. 9 och 10 Juli 1790) medförde freden i Värälä (d. 14 Aug. s. å.). Genom densamma förverkligades väl ej någon enda af G:s stolta drömmar om eröfringar, men kriget gjorde slut på det ryska inflytandet i Sverige.

Inom kort uppstodo hos G. nya krigsplaner: personlig vänskap för franska konungafamiljen, fruktan för de revolutionära idéerna och begäret att spela en lysande rol i Europa väckte hos honom tanken att bilda en koalition af Europas furstar för att hejda eller qväfva

revolutionen i Frankrike, och han drog, för ändamålets vinnande, ej i betänkande att förena sig (genom fördraget på Drottningholm d. 19 Okt. 1791) med sin gamla fiende kejsarinnan Katarina. Hans plan ledde dock ej till något resultat, ty den rönte ej tillräcklig uppmärksamhet hos de stora makterna, och på egen hand kunde G. ingenting uträtta. -- Kriget hade bragt finanserna i den djupaste förvirring, och G. såg sig derför tvungen, trots den afskräckande adelsoppositionen vid 1789 års riksdag, att än en gång sammankalla ständerna, i Gefle, 1792. Som konungen vidtagit utomordentliga försigtighetsmått, aflopp riksdagen ganska fredligt, men det visade sig snart, att lugnet var blott lugnet före stormen. Under vintern 1791-92 bildades inom adeln en sammansvärjning, hvars förnämsta medlemmar voro Pechlin, A. L. Ribbing, K. F. Horn, T. J. Bielke, J. J. Anckarström, K. P. Liljehorn, och hvars ändamål var konungens mördande och regeringssättets omstörtande. På en maskerad i operahuset i Stockholm d. 16 Mars 1792 sårade Anckarström G. med ett pistolskott i ryggen, och till följd af skottsåret afled konungen d. 29 Mars s. å.

Få personer hafva haft en på motsatser så rik karakter som G.: å ena sidan, snille, högsinthet och fosterlandskärlek, å den andra lättsinne, svaghet för gunstlingar, dubbelhet och maktlystnad. Vid bedömandet af hans handlingar måste man, mer än det plägar ske, betona hans otyglade inbillningskraft. Han utöfvade ett starkt inflytande på sederna och åskådningssättet i Sverige, icke blott inom "den högre societeten", utan äfven på de djupa leden. Allt hvad Sverige egde lysande genom snille, börd och behag samlade han omkring sig och gjorde sitt efter franskt mönster bildade, genom det strängaste etikettsväsende utmärkta hof till ett glädjens och njutningens tempel, der nöjen af allahanda slag aflöste hvarandra. G:s familjeförhållanden voro olyckliga: med rätta kunde han säga, att det "blifvit honom förbehållet att känna sorger, för hvilka den ringaste af hans undersåtar var fritagen." Länge behandlade han sin gemål med stor kallsinnighet, men 1775 åvägabragte hofstallmästaren Munck ett närmande mellan makarna, och 1778 föddes en tronföljare. Det onaturliga förhållande, som alltsedan 1766 (med ett kort uppehåll 1772) rådde mellan konungen och hans moder, förvärrades vid denna tid, enär hon gaf fart åt ett då gängse rykte att Munck var fader till det barn drottningen skulle föda. Väl blef hon tvungen att i Maj 1778 offentligen förklara berättelsen uppdiktad af obetänksamt folk, men vid kronprinsens födelse uppstod en ny brytning mellan moder och son. Det gick så långt, att G. förbjöd sin moder att visa sig vid hofvet. Först på sin dödsbädd försonade sig enkedrottriingen med sin son (Juli 1782). Förhållandet mellan G. och hans syskon var ej häller det bästa. Dock bibehöll han alltid stort inflytande öfver sin äldste broder, hertig Karl.

För vitterhet och konst började en ny tid med G:s regering. Uppfostrad i den franska smakriktningen och i allmänhet hyllande dess lagar, sökte han dock uppamma en, åtminstone till innehållet, nationel literatur och konst. Till den bildande konsten hade han förvärfvat sig kärlek ej endast på rent teoretisk väg, utan äfven, som utöfvande dilettant. I likhet med sina bröder åtnjöt han länge undervisning i teckningskonsten af Rehn samt utförde i dennes breda och säkra tuschlaveringsmanér en mängd delvis ganska förtjenstfulla blad: utsigter, oftast öfver byggnader eller ruiner, landskap o. d., hvilka finnas i statens och flere enskilda samlingar. Samtidigt utöfvade han äfven etsning;, sannolikt under ledning af J. Gillberg, och utförde (1763 och närmast följande år) fem blad, af hvilka ett par utsigter af Gripsholm och Hornsberg, efter egna teckningar, ingalunda tillhöra det sämre af hvad den tidens konstälskare frambragte. Det är bekant, att konungen ej häller under sin regering alldeles lade sin konstöfning å sido. Han gjorde t. ex. flere utkast till teaterdekorationer och sysselsatte sig äfven med arkitektoniska anordningar. Så är det en alls icke otrolig uppgift att "konungens paviljong" vid Haga (se d. o.) skall vara byggd efter G:s egna utkast. Med större framgång uppträdde han såsom vitter författare och vältalare. Han bearbetade och lokaliserade till svenska förhållanden dramerna Helmfelt l. Den återfunne sonen (uppf. f. g. på Gripsholm 1783), Gustaf Adolfs ädelmod l. Märta Banér och Lars Sparre (uppf. f. g. 1783), Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna (uppf. f. g. 1788, då den kallades Den nyfikna), uppgjorde planen till den lyriska tragedien Gustaf Vasa (bearbetad på vers af J. H. Kellgren, med musik af Naumann, uppf. f. g. 1786) samt författade i obunden form den lyriska dramen Gustaf Adolf och Ebba Brahe (äfvenledes af Kellgren satt i bunden form, försedd med musik af Vogler; uppf. f. g. 1788). De tre sistnämnda dramerna hafva bibehållit sig på repertoaren ända intill våra dagar, och "Gustaf Vasa" har blifvit en nationalopera. För ett Äreminne öfver Riks-Rådet och Fält-Marskalken Lennart Torstensson, den af G. instiftade Svenska akademiens första täflingsämne, vann G. 1786 denna akademis stora pris. Genom sina riksdagstal och andra anföranden visade G. sig vara en af Sveriges yppersta politiska talare. Konung Gustaf III:s skrifter i politiska och vittra ämnen; tillika med dess brefväxling utgåfvos 1806-12 af J. G. Oxenstierna (i tvänne upplagor, en fransk och en fransk-svensk). Om hans efterlemnade historiska skrifter se Gustavianska papperen. Mera än genom eget författareskap eller egen konstutöfning verkade G. för den svenska vitterheten och konsten genom den uppmuntran och det ekonomiska understöd, som han skänkte deras idkare, samt genom stiftandet eller återupprättandet af institutioner till deras befordran, såsom Musikaliska akademien (1771), Målare- och bildhuggare-akademien (1773), Svenska teatern (s. å.; Kungl. stora teatern invigdes 1782), Svenska akademien (1786) samt Vitterhets Historie och Antiqvitetsakademien (s. å.). Han ej blott beskyddade de svenska konstnärerna, utan inkallade äfven framstående utländingar, bl. a. J.

L. Desprez, Masreliez, J. G. Naumann, och förvärfvade genom inköp (i synnerhet under sin italienska resa, 1783-84) för statens räkning en mängd antika skulpturarbeten af utomordentligt konstvärde.

I sitt äktenskap med Sofia Magdalena (d. 1812) hade G. sönerna Gustaf Adolf (sedermera konung Gustaf IV Adolf) och Karl Gustaf (f. 1782, d. 1783). Han ligger begrafven i Riddarholms-kyrkan i Stockholm. Hans staty (af Sergel) är rest i Stockholm (1808).

4. G. IV Adolf, den föregåendes och Sofia Magdalenas af Danmark son, föddes i Stockholm d. 1 Nov. 1778. Han erhöll en vårdad uppfostran under ledning af den ädle N. v. Rosenstein och den strängt ortodoxe hofpredikanten J. G. Flodin. Dessa gjorde till sin uppgift ej blott att utbilda de obetydliga förståndsgåfvor, som fallit på deras lärjunges lott, utan äfven att dana honom till en sparsam, ordningsälskande, karaktersfast, sedlig och gudfruktig man. Om de deruti lyckades, så utföll deremot deras försök att kufva hans högmod och halsstarrighet så mycket sämre. De kunde ej häller förhindra, att till och med hans goda egenskaper förvredos under inverkan af hans dåliga anlag: hans gudsfruktan öfvergick till religionsgrubbel och bigotteri, hans ordningssinne till pedanteri, hans karaktersfasthet till oböjlig envishet. Yttre omständigheter inverkade dessutom skadligt på hans utveckling. Minnet af faderns olyckliga slut följde honom ständigt samt gjorde honom misstänksam och dyster; enväldets grundsatser, i hvilka han uppfostrades, ökade i högsta grad hans högmod och egenkärlek, och franska revolutionens utsväfningar ingåfvo honom förskräckelse och förakt för all folkfrihet. Efter sin faders död, d. 29 Mars 1792, uppsteg G. A. på tronen, men stod under sin farbroder hertig Karls af Södermanland förmynderskap till d. 1 Nov. 1796, då han såsom fullmyndig regent öfvertog styrelsen. Allmän belåtenhet rådde till en början med G. A:s regering. Han bannlyste allt slags favoritstyrelse och beslöt att sjelf regera, blott hemtande råd af cheferna för förvaltningsgrenarna. Ordning och sparsamhet blefvo ledande grundsatser i styrelsen, och följderna deraf framträdde snart i finansernas förbättrade tillstånd. Men inom kort förändrades sinnesstämningen i landet till följd af den skuggrädsla konungen visade för hvarje yttring af frihetskänsla eller s. k. "jakobinism". Nöd och dyr tid, som hemsökte landet åren 1798-99, ökade missnöjet, och riksgäldssedlarna föllo 1799 till 50 proc. af namnvärdet. G. A. såg sig tvungen att med anledning af den dåliga penningeställningen sammankalla en riksdag till Norrköping 1800, der regeringens finansplan med list och maktspråk genomdrefs på Riddarhuset. Då till följd deraf 6 adelsmän afsade sig adelskapet, och 6 andra nedlade sin riksdagsmannarätt för riksdagen, underblåste detta konungens hat till friheten och fruktan för riksdagar. När det af ständerna antagna finansförslaget sedermera befanns omöjligt att genomföra, kungjorde konungen (Nov. 1802) planen till en ny realisation, till hvars genomförande medel anskaffades genom Wismars pantförskrifning till Mecklenburg-Schwerin (1803). För att skydda handeln mot Englands kaperier afslöt G. A. med Ryssland. Danmark och Preussen ett väpnadt nordiskt neutralitetsförbund (Dec. 1800). Men sedan en engelsk flotta tillintetgjort den danska på Köpenhamns redd (d. 2 April 1801), innan ännu den svenska var färdig att löpa ut, och Ryssland ingått fördrag med England (17 Juni s. å.), måste Sverige och Danmark följa Rysslands exempel. Förbindelsen mellan Sverige och England blef med tiden allt intimare till följd af G. A:s hat mot Frankrike. Den närmaste orsaken till detta var att G. A. under sin vistelse i Baden (1803-05) sammanträffade med franska emigranter, hvilka uppretade honom mot Napoleon Bonaparte; i synnerhet upprördes han af dennes våldsbragd mot hertigen af Enghien (1804). Förbittringen nådde sin höjd. då Napoleon i "Le moniteur" införde en af grofva förolämpningar mot G. A. uppfylld artikel, på hvilken G. A. svarade med att förbjuda införandet till Sverige af franska böcker och tidningar samt intagandet i svenska tidningar af nyheter om Napoleons person och Frankrikes inre angelägenheter. Hatet öfvergick hos G. A. till en fix idé: han trodde, att Napoleon var det i Uppenbarelseboken omtalade vilddjuret, och att han sjelf hade fått Karl XII:s själ samt var kallad att bekämpa denne mensklighetens fiende. Han afbröt alla förbindelser med Frankrike, afslöt anfallsförbund med England (Dec. 1804) och Ryssland (Jan. 1805) och öfvergick på hösten 1805 med svenska armén till Pommern. Han lade i dagen den fullständigaste oduglighet såsom fältherre och politiker såväl vid detta tillfälle som 1807, då han, sedan Napoleon redan slagit preussarna och Rysslands makt blifvit bruten genom nederlaget vid Friedland, uppsade (d. 2 Juli) det af generalguvernören v. Essen afslutna stilleståndet med fransmännen. En följd af detta steg var Pommerns ockupation af fransmännen. När konungen derefter halsstarrigt vägrade att, såsom de med Frankrike förbundna makterna Ryssland och Danmark fordrade, antaga kontinentalsystemet, inföllo ryssarna i Finland (Febr. 1808). och i Mars s. å. förklarade Danmark krig. För Finlands försvar hade G. A. vidtagit nästan inga anstalter och utsåg olyckligtvis till öfverbefälhafvare derstädes den oduglige Klingspor, så att för den finska hären, som, lemnad utan hjelp, kämpat med beundransvardt hjeltemod, efter nederlaget vid Oravais (d. 14 Sept. 1808) intet annat återstod än att genom fördraget i Olkijoki (d. 19 Nov.) utrymma Finland. I Skåne och vid norska gränsen, der inga strider af vigt föreföllo, gick till följd af konungens vanvettiga anordningar mera folk förloradt än på den finska krigsteatern. På våren 1809 beredde sig Ryssland och Danmark att på flere håll samtidigt angripa Sverige. Sveriges undergång syntes så mycket säkrare, som G. A. visade sig oemottaglig för hvarje förståndigt råd och tycktes fast besluten att låta allt gå under för att tillfredsställa sin envishet och sitt hat. Missnöjet med den sinnesrubbade konungen var allmänt i landet, och lika allmän var öfvertygelsen att

Sveriges räddning kunde vinnas endast genom G. A:s afsättning. I hufvudstaden och inom den vid Norges gräns stående "vestra armén" ingingos sammansvärjningar; men de samman-svurne, hvilka syftade till samma mål, kunde ej komma öfverens om tid och medel. Med en del af vestra armén bröt emellertid G. Adlersparre upp från Karlstad (d. 6 Mars 1809) och tågade mot Stockholm. Vid underrättelsen derom beslöt G. A. att begifva sig till de i Skåne förlagda trupperna för att bekämpa upproret. Denna plan förekoms dock af K. J. Adlercreutz. som, biträdd af några behjertade officerare, med våld, när ingenting annat hjelpte, tvang konungen d. 13 Mars 1809 att qvarstanna på Stockholms slott. Natten till d. 14 Mars fördes konungen till Drottningholm och några dagar senare till Gripsholm. Genom frivillig afsägelse d. 29 Mars gjorde G. A. ett försök att bevara kronan åt sin son Gustaf, men afsägelsen kom för sent: ständerna förklarade d. 10 Maj 1809 G. A. och alla hans bröstarfvingar svenska kronan föulustiga, men läto familjen behålla hennes enskilda förmögenhet och anslogo åt G. A., hans gemål och barn dessutom lifräntor (tillsammans 30,000 rdr). I Dec. 1809 affördes hela familjen till Tyskland. G. A. förde sedan ett kringirrande lif; han uppehöll sig vanligen i Tyskland eller Schweiz och kallade sig Öfverste Gustafsson. (Innan han antog detta namn, hade han burit titeln Grefve af Gottorp.) Den 7 Febr. 1837 afled han i S:t Gallen. Rörande sin regering utgaf han flere skrifter: Den trettonde Mars eller de vigtigaste tilldragelser vid revolutionen i Sverige 1809 (öfvers. från tyskan?); Hågkomster från yngre åren och regeringstiden af f. d. regenten i ett nordasiatiskt rike (öfvers. från franskan?); Historiska erinringar (öfvers.); Memorial du colonel Gustavson; Nouvelles considerations sur la liberté de la presse m. fl.

Liksom i Erik XIV:s historia spela giftermålsplaner en viss rol i Gustaf IV Adolfs. Under slutet af hans minderårighet hade förmyndareregeringen aftalat med Katarina II af Ryssland om ett giftermål mellan honom och kejsarinnans sondotter, storfurstinnan Alexandra, och konungen besökte på hösten 1796 Petersburg för att fira förlofningen. Men då man ville afpressa honom en skriftlig förbindelse att hans tillkommande gemål skulle fritt få utöfva sin grekiska religion i Sverige, infann han sig ej på den för förlofningens eklatering tillställda festen och lemnade utan vidare den ryska hufvudstaden. Året förut hade en giftermålsförbindelse inledts med en prinsessa af Mecklenburg-Schwerin, men snart afbrutits. Den 31 Okt. 1797 förmälde sig konungen med Fredrika Dorotea Vilhelmina af Baden, från hvilken han 1812 skilde sig. Med henne hade han sönerna Gustaf ("Prinsen af Vasa". Se G. 6) och Karl Gustaf (f. 1802, d. 1805) samt döttrarna Sofia Vilhelmina (f. 1801, d. 1865, som genom sitt gifte med storhertigen Karl Leopold Fredrik af Baden blef farmoder till Sverige-Norges nuv. kronprinsessa, Viktoria), Amalia Maria Charlotta (f. 1805, d. 1853) och Cecilia (f. 1807, d. 1844, gift med Paul Fredrik August, storhertig af Oldenburg). 5. G., son af konung- Erik XIV och Katarina Månsdotter, föddes i början af år 1568 i Nyköping. Då Erik s. å. afsattes, fingo hans gemål och barn i början dela hans fängelse, men i Juni 1573 skildes den förra och efter all sannolikhet äfven de senareo från honom. Gustaf åtföljde då sin moder till Åbo, men till följd af riksrådets betänkande i Mars 1575 rycktes han snart ur hennes armar och utsändes till Preussen. Hvem som der tog honom om hand är obekant. Skrämd af stämplingar till hans förmån, skall hans farbroder konung Johan III emellertid låtit honom utstå den bittraste nöd. Detta oaktadt gjorde G. tämligen goda framsteg vid jesuitskolorna i Braunsberg, Thorn och Vilna. Under sin vistelse i dessa städer, öfvergick han till den katolska läran. Han tros sedermera såsom pilgrim hafva besökt Rom och i en tiggares drägt hafva varit närvarande vid Sigismunds intåg i Krakov. Med visshet vet man, att han begifvit sig till kejsar Rudolf, hvilken visade honom så mycket större bevågenhet, som båda voro böjda för alkemistiska grubblerier. Äfven Sigismund visade G. välvilja. Fåfänga voro deremot hans till Johan III riktade böner om nåd och hjelp. Först 1596 fick G. sammanträffa med sin moder, i Reval. Sedermera slog han sig ned i Thorn. Derifrån begaf häri sig år 1600 till Ryssland, inbjuden af tsar Boris Godunov. I Moskva mottogs han med furstlig stat, men då tsaren ville använda honom till redskap för sina planer emot Sverige och G. vägrade att låna sig dertill, kastades han i fängelse. Efter Boris' störtande (1605) återvann han för en kort tid friheten. Han fängslades å nyo af Dimitrij, men blef åter fri genom dennes fall. Kort derefter afled han (1607) i den lilla staden Kasjin. Han var en kunskapsrik och i sina seder oförvitlig man, svärmisk och vek, dock orubbligt tillgifven sin tro och sitt fädernesland. Fr. W.

6. G., prins af Vasa, Gustaf IV Adolfs och Fredrikas af Baden äldste son, föddes på Stockholms slott d. 9 Nov. 1799. Efter Gustaf Adolfs afsättning (1809) sökte "gustavianerna", med grefve Jakob de la Gardie i spetsen, genomdrifva prinsens val till tronföljare efter Karl XIII, men vid intetdera tronföljarevalet (1809 och 1810) lyckades de vinna pluralitet för sin mening. Redan i slutet af 1809 hade G. förts ur Sverige och lenmats till sin moder, hvilken öfverlemnade ledningen af hans uppfostran åt fransmannen Pollier. Sedermera trädde prinsen i österrikisk krigstjenst, hvarvid han kallade sig "prins af Sverige". Efter flere års skriftvexling med österrikiska regeringen lyckades Karl XIV Johan framtvinga bortläggandet af denna titel (1829), hvarefter G. antog titeln "prins af Vasa". Efter att hafva en kort tid (1828) varit förlofvad med prinsessan Marianne af Nederländerna, förmälde han sig 1830 med Louise af Baden (d. 1854), med hvilken han hade dottern Karolina (1853 gift med Albert, nuv. konung af Sachsen). Död såsom österrikisk fältmarskalkslöjtnant d. 4 Aug. 1877 i Pillnitz.

7. Frans G. Oskar, svensk-norsk arfprins, hertig af Upland, konung Oskar I:s och Josefinas

af Leuchtenberg andre son. föddes på Haga lustslott d. 18 Juni 1827 och afled d. 24 Sept. 1852 i Kristiania. Rikt begåfvad af naturen, egnade sig den unge fursten med förkärlek åt studiet af fäderneslandets historia. Under det sista året af sitt lif var han sysselsatt med att utarbeta en teckning af 1655 års riksdag, ett arbete, som dock blef ofullbordadt, och s. å. erhöll han i uppdrag att leda utgifvandet af "Arkiv till upplysning af svenska krigens och krigsinrättningarnes historia." Det var emellertid i synnerhet för tonernas konst, som G. egde de rikaste anlagen. Hans kompositioner andas en mild poetisk känsla, en vårlig doft, som höjer några af dem till rangen af våra bästa skatter särskildt på qvartettsångens fält. Det var särskildt H. Sätherbergs naturfriska dikter, som eggade honom till tonsättning, och han klädde i musik ej blott dennes Sjung om studentens lyckliga dag!, Glad såsom fågeln m. fl. ännu med förtjusning sjungna sånger, utan äfven densammes dramatiska skiss Hvita frun på Drottningholm (1847). Dessutom skref G. solosånger vid piano, marscher m. m. Hans samlade tonverk utgåfvos 1853, och Musikaliska akademien -- hvars hedersledamot han var sedan 1844 -- reste honom 1854 en minnesvård i Hagaparken. A. L.

8. Oskar G. Adolf, Sveriges och Norges kronprins, hertig af Värmland, konung Oskar II:s och Sofias af Nassau äldste son, föddes på Drottningholms slott d. 16 Juni 1858. Prinsen utnämndes 1875 till underlöjtnant i Svea lifgarde, Lifregementets dragonkår, Värmlands regemente, Norske jägerkorps och Kavaleribrigaden, helsades d. 16 Juni 1876 af sin fader i sammansatt svenskt och norskt statsråd högtidligen såsom myndig och aflade i Dec. s. å. maturitets-examen. Efter att hafva tillbragt tre läseterminer (1877-78) vid Upsala universitet företog han. Okt. 1878-Okt. 1879, under namnet "Grefve af Tullgarn", en resa genom Europas flesta land, åhörde hösten 1879 och våren 1880 föreläsningarna i krigshögskolan i Stockholm och vistades hösten 1880 å nyo vid Upsala universitet. Dels såsom regent, dels såsom ordförande i tillförordnad regering har G. vid ett par tillfällen lagt hand vid riksstyrelsen. Vid ofvannämnda regementen och kårer innehar han f. n. (1882) öfverstes grad. Han förmäldes i Karlsruhe d. 20 Sept. 1881 med prinsessan Sofia Maria Viktoria af Baden.