Häfd

Häfd (Fornsv. hæfþ, haefd, af hava, innehafva, besitta), jur., betecknar enligt nordiskt rättsspråk egendoms förvärfvande genom fortsatt oklandrad besittning under en viss längre tid. Då detta förvärfssätt kännetecknas deraf att tinget, som förvärfvas, väl förut haft en annan egare, hvars rätt genom häfden tillintetgöres, men att den nya rätten grundas oafhängigt af den äldre, så har man hänfört det till de s. k. exstinktiva förvärfssätten. Häfdinstitutet, som sålunda innebär en ändring af ett bestående eganderättsförhållande, hvarigenom den hittills berättigade förlorar en privat rättighet såsom en följd af en under viss tid försummad utöfning af densamma, kan sägas hafva sin grund i syftet att betrygga eganderätten för den, hvars anspråk måste anses understödt af intressets högre förnuftighet, d. v. s. för den, som kan åberopa oklandrad besittning under en viss längre tid. Likasom enligt Sveriges gamla lagar är äfven enligt nu gällande svensk lagstiftning häfden af två slag: 1) viss tids häfd (tjugoårig häfd) och 2) urminnes häfd. Viss tids häfd förekommer redan i flere af landskapslagarna, hvilka i likhet med landslagarna i allmänhet stadga treårig häfdetid. Urminnes häfd förekommer först i landslagarna, i hvilka detta rättsinstitut helt visst inkommit från den kanoniska rätten. Huruvida 1734 års lag, som uttryckligen stadgade urminnes häfd såsom förvärfssätt, jämväl ville förskrifva viss tids häfd är omtvistadt. Emellertid lagstadgades genom k. förkl. d. 14 Maj 1805 såväl ett-årig som tjugoårig häfd, och dessa bestämmelser gällde, till dess genom k. förordn, d. 22 April 1881 nya stadganden angående viss tids häfd blefvo gifna, enligt hvilka den bestämda häfdetiden alltid är tjugoårig. Angående urminnes häfd gälla ännu stadgandena i 1734 års lag (J. B. 15) oförändrade. - I Sverige kan häfdförvärfvet endast komma till användning med afseende å fast egendom, men numera å allt slags fast egendom, vare sig den hör under enskild eller allmän eganderätt. För förvärf af eganderätt till fastighet på grund af viss tids häfd fordras, att egendomen skall hafva kommit ur egarens besittning, att minst tjugo år förflutit från den tid, då efter egendomens afhändande från den egentlige egaren lagfart dera erhölls, att egendomen under nämnda tid oafbrutet innehafts af annan egare och att dennes rätt ej klandrats, att slutligen innehafvaren i god tro åtkommit egendomen. Har egendomen efter afhändelsen gått genom flere händer, så behöfva icke alla innehafvarena hafva varit i god tro, utan endast den, som vid de tjugo årens utgång var innehafvare, eller, om egendomen jämväl från denne öfvergått, den nye innehafvaren, om öfverlåtelsen till honom skett före klandertalans väckande och lagfart honom beviljats. - Såsom urminnes häfd angifver vår lag "då någon fast egendom eller rättighet i så lång tid oqvald och ohindrad besutit, nyttjat och brukat hafver, att ingen minnes eller af sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångesmän först dertill komne äro", och föreskrifver, att den skall styrkas gent emot klander genom "gamla och laggilda bref och skrifter eller trovärdige män, de der om orten kunnige äro och på sin ed vitna kunna, att de hvarken sjelfve veta eller af andra hört någon tid annorlunda varit hafva". Ehuru tiden för den häfdandes utöfning af ifrågavarande eganderätt, frälseränterätt eller servitutsrätt sålunda icke är fullt bestämd, så kan den dock sägas vara relativt begränsad på det sätt att den faller inom två generationers tillförlitliga och vissa erfarenhet. Om sålunda äfven genom gamla dokument upplyses, att tillståndet en gång varit ett annat, så kan dock urminneshäfden erkännas, så snart nämligen visas, att förhållandet varit oförändradt under de två sista mansåldrarna. Emellertid måste den ifrågavarande rätten under den angifna tiderymden hafva oafbrutet och oklandrad utöfvats såsom en den häfdandes egen rätt, för att urminnes häfd må kunna åberopas såsom förvärfssätt. Urminneshäfden förekommer icke så mycket som förvärfssätt i fråga om en hel sjelfständig fastighet, utan erhåller sin största praktiska betydelse för bestämmande af gränsförhållandena mellan olika fastigheter. - Den finska häfdlagstiftningen står ännu qvar på samma ståndpunkt som den svenska intog före 1881 års förordning. Sålunda gäller viss tids häfd endast sådan fastighet, hvarom kunnat afhandlas mellan enskilda personer, d. v. s. icke statens fastigheter o. d. Tiden är antingen ett-årig och räknas då från den tidpunkt lagen kan hafva fastställt för klandertalans väckande eller "från den dag, då anledning till klander för rätt egare yppades och han kom i tillstånd att sin rätt bevaka", eller ock tjugoårig, som räknas från den persons död, hvilken egendomen olagligen frånhändts. - Enligt dansk och norsk rätt kan häfden vara dels tjugoårig dels "alderstids" (urminnes) häfd. Tjugoårshäfden har enligt dessa lands rätt mycket vidsträcktare betydelse såsom förvärfssätt än enligt Sveriges och Finlands; ty enligt dansk och norsk rätt kan öfver hufvud taget allt, som kan vara föremål för eganderätt, äfven vara föremål för häfdförvärfvet. Jfr Klander, Preskription och Usucapio. K. H. B.