Preskription

Preskription (Lat. praescriptio), jur., innefattade enligt äldre teori hvarje ändring i ett rättsförhållande till följd af fortvaron af ett visst faktiskt tillstånd, vare sig det fortsatta utöfvandet eller det fortsatta icke-utöfvandet af en rättighet. I nyare tid sträfvar man att gifva preskriptionsinstitutet en närmare begränsning, exempelvis genom att afskilja sådana fall, då rättsförhållandet redan är föremål för tvist, då preskriptionstiden börjar löpa först på grund af offentlig myndighets förklaring, eller då de stridiga anspråken äro till uppkomsten sins emellan samtidiga. Man skiljer emellan preskription i brottmål, der det är fråga om icke-utöfvandet af statens rättighet att straffa, och der straff uteblir till följd af en viss tids dröjsmål antingen att anställa och fullfölja åtal eller att verkställa ådömd bestraffning, och civil preskription, hvarigenom privata rättigheter efter allmän eller speciel lag förvärfvas eller förloras. De vigtigaste exemplen på den senare i svensk rätt äro: förvärf genom preskription af fast egendom (se Häfd och Klander); den allmänna tioårspreskriptionen af fordringar, hvilken afbrytes genom kraf, erinran eller erkännande; den särskilda, ett visst slags borgensförbindelser gällande tolfmånaderspreskriptionen, som kan afbrytas endast genom på visst sätt fullföljd stämning eller lagsökning; den särskilda preskriptionen af vexelfordran emot godkännare (treårs-) och af återgångsfordran emot vexelgifvare och öfverlåtare (sexmånaders- eller ettårs-); den särskilda preskriptionen af sådana fordringar mot redare, för hvilka han ansvarar endast med fartyg och frakt (tvåårs-), samt, om den får anses höra hit, förlusten af inteckningsrätt till säkerhet för fordran och i visst fall för annan rättighet genom försummelse att inom hvart tionde år förnya inteckningen. Af många hänföras till preskriptionsinstitutet äfven bestämmelserna om den tid, inom hvilken arfvinge eller testamentstagare måste göra sin rätt till qvarlåtenskapen gällande, samt föreskrifterna om klandertid i en mängd fall. -- För hela den nordiska lagstiftningen är det i motsats till kontinentens utmärkande, att det här icke finnes någon allmän anspråkspreskription, att utgångspunkten för den vanliga fordringspreskriptionen är fordringens tillkomst, icke dess förfallotid, samt, att man här endast i obetydlig utsträckning känner speciella kortare preskriptionstider för särskilda slag af fordringar. Den allmänna preskriptionstiden för fordringar är i Danmark och Norge tjugo, i Finland tio år. Om preskriptionsförvärf af fast egendom enligt dessa lands lagstiftningar se Häfd och Klander. Hj. H-d.